Då blev jag besviken på Ozzy

Ozzy live – men inte som vi ville ha det

Vi lyssnade också mycket på Ozzys liveskiva där han spelade flera av Black Sabbaths klassiker – men de lät inte som originalen. Det var som om de blivit amerikaniserade av Los Angeles-metal. Ett slags brott mot den klassiska brittiska hårdrocken.

Jag gick i högstadiet när nyheten kom: Ozzy Osbourne skulle spela på Olympen i Lund. Jag hade aldrig varit på en konsert och tjatade på min mamma om att få gå dit med min något äldre kompis Jörgen Linde. Hon var tveksam. Men så råkade jag provköra en trumlare (en kompakteringsmaskin) på ett bygge utanför Kirseberg – och åkte fast. Straffet blev stenhårt: glöm Ozzy Osbourne i Lund. Det var ett hårt slag då, men det är så man lär sig att inte stjäla…

Från hårdrock till Marillion (och Lokko)

Åren gick. Ozzy höll sig borta från min del av Skåne. Jag växte upp, lämnade hårdrocken bakom mig och gick vidare till storheter som Björn Afzelius och Ulf Lundell. Jag var även svag för Marillion – något Fredrik Strage älskar att reta mig för. (Detta var alltså före algoritmernas tid, och då var cred det viktigaste. Överste domare i denna värld var Andres Lokko. Med tiden blev hans gamla skivbud Fredrik Strage ny påve.)

Sabbath återuppstår – men något saknas

Tillbaka till Ozzy. Nu är vi framme vid sent nittiotal, och ett nytt påbud gick ut: Black Sabbath skulle återförenas – med originalmedlemmarna från Birmingham – och komma till Hultsfredsfestivalen. Detta var ungefär lika stort som om Messias meddelat att han var på väg tillbaka till jorden. Åtminstone för oss som en gång varit hårdrockare.

Jag åkte till festivalen och stod där, sent på natten, när bandet gick på scen. Publiken vrålade av förtjusning – det lät exakt som på de första skivorna. Och ja, självklart spelade de alla sina största hits. Men jag sjöng inte med. Jag stod där, förstenad. För det visade sig att jag är allergisk mot nostalgi. Jag vill att dåtiden ska vara då – och nuet något helt annat.

Gör något nytt – eller låt bli

Självklart får artister spela sina gamla hits. Men det borde vara förbjudet att återförena gamla band. Detta gäller enligt mig allt från Oasis till Gyllene Tider via Kent. Hallå, hitta på något nytt! vill jag demonstrera utanför Strawberry och 3Arena när de kommer hit. Men det gör jag förstås aldrig.

Att göra något nytt var däremot precis vad Ozzy gjorde när han startade världens första realityserie med sin familj, några år efter Hultsfred. Och ja, jag tycker att hans sista konsert i Birmingham för några veckor sedan var helt okej. Alla förtjänar ett värdigt avsked före sin död.

Tack Ozzy – och förlåt trumlaren

Avslutningsvis vill jag bara säga: vila i frid, Ozzy. Du lärde mig att aldrig mer stjäla en trumlare.