Kungens höjda tomtavgifter skakar idyllen på Djurgården

“Hovet har hittat ett hål i lagen”

“Och vi har fått till svar att det inte är förhandlingsbart. Hovet har hittat ett hål i lagen och agerar marknadsprismässigt.”

Arrendeavgifterna på Djurgården får inte får vara vinstdrivande, enligt stadgarna. Det är kungen som äger dispositionsrätten och har förstahandsupplåtelse till marken.

Pontus Wachtmeister, som själv bor på Hazeliusbacken nära Hasselbacken och Skansen, alltså på andra sidan från välbesökta nöjesparken Gröna Lund, inser att det givetvis är omöjligt “att ta sitt hus och bara gå”.

Önskar att kungen var mer tillmötesgående

Men det är kungen som via Kungliga Djurgårdens förvaltning bestämmer villkoren. Den arrendetvist som nu avhandlas i skymundan från insyn ger upphov till både oro och ilska. Hovet har inte visat någon vilja till dialog.

Pontus Wachtmeister tycker att det känns som att kungen vill maximera vinsten där en del i värsta fall riskerar att hamna på obestånd. 

Även om det redan bor många kapitalstarka på Djurgården är han rädd för att området ska förvandlas till en rik enklav med grindar och stängsel och att tillgängligheten för den breda allmänheten till denna gröna pärla mitt i storstaden försvinner.

Ska Djurgården bli ett miljardärsgetto?

Det skulle förändra områdets demografi där bara ultrarika får bo och karaktären blir avvisande, fruktar han och uttrycker en önskan om att kungen varit mer tillmötesgående och förstående.

Pontus Wachtmeisters farhågor är att Djurgården drabbas av Monaco-syndromet, att det blir en zombiemiljö kulturellt och socialt bestående av bara enormt förmögna och i avsaknad av dagens atmosfär med närvarande och levande boenden.  

Krasst uttryckt kan det liknas vid ett miljardärsgetto, som någon annan uttrycker det.

Enligt Pontus Wachtmeister utgör arrendeavgifterna på Djurgården ungefär endast 10 procent av Kungliga Djurgårdens förvaltning.

Vart går alla pengarna?

“Svårt att säga, de är inte reviderade utan ingår i hovstaten, men en del används ju till att förvalta och sköta Djurgården med planteringar och så”, säger han.

Här bor flera mäktiga och rika familjer

Djurgården i Sveriges huvudstad är speciellt på många sätt. En fashionabel och samtidigt underbar miljö för vanliga dödliga att ströva med hunden och picknicka i. Ett oslagbart rekreationsområde.

Och samtidigt, mer dolt bakom grönska och vattendrag, bor maktfamiljer som Bonnier och Wallenberg grannar i denna unika oas.

Dagens PS knackar på hos Anna W Sandell i Weylandtska villan på Djurgårdsvägen 150 på södra Djurgården. W:et står för Weylandt. Hon är nämligen en av ättlingarna till stadsmäklaren Reinhold Henrik Weylandt (1783–1853) som var förmögen och lät uppföra den palatsliknande byggnaden 1833 och vars insynsskyddade tomt vätter ner mot Stockholms inlopp.

Hon växte upp i Weylandtska villan

Utsikten är rogivande och på andra sidan av vattnet ligger ett kryssningsfartyg förtöjt.

Reinhold Henrik Weylandt var Kung Karl XIV Johans förtrogne – de var alltså mycket goda vänner – och kungen fastställde besittningsrätten till tomten som gjorde det möjligt för Weylandt att bygga denna sevärdhet.

“Det var min morfars farfars far”, berättar Anna, som har ett stort släktporträtt på egendomens skapare i vardagsrummet.

Anna har växt upp i fastigheten. Hon har lekt här som barn. Och ute på gården i ett annat, mindre hus bor hennes mamma. Och på undervåningen hennes moster.

Vill ha rätt att bo kvar i sitt barndomshem

Bortsett för ett kortare avbrott, när en släktfejd bröt ut och Weylandtska villan skulle säljas på exekutiv auktion 2016, har Anna tillbringat hela sitt liv i huset, som gick i arv och ägdes av familjen.

I dag bor Anna i en bostadsrätt i fastigheten på 172 kvadratmeter. Och visst är det sant att hon skulle bli ekonomiskt oberoende om hon säljer sin lägenhet, som är värd åtskilliga tiotals miljoner kronor, kanske 100 miljoner kronor, men för henne handlar det om rätten att få bo kvar i sitt barndomshem.

Hon är vanlig statsanställd på tjänstemannanivå, hennes mamma är pensionerad förskollärare. Några rika personer med drivor av pengar är de inte.

Men vad säger du till dem som tycker att detta är ett lyxproblem?

“Det är inte synd om oss, det kan man väl säga, men det känns heller inte rättvist att det bara ska vara riktigt förmögna som har råd att bo på Djurgården. Många har tvingats ombilda sina hem till bostadsrätter för att kunna bo kvar.”

“Frågan är om jag har råd att bo kvar”

“Vi som tillhör bostadsrättsföreningen i huset, Alberget 6, har skrivit och vädjat till kungen i brev att inte höja arrendeavgifterna mer, men inte ett svar har vi fått”, berättar Anna W Sandell och förklarar att bostadsrättsföreningens medlemmar redan är belånade till taknocken efter en dyr renovering av lägenheterna i den blåklassade byggnaden, vilket innebär att fastigheten har synnerligen höga kulturhistoriska värden.

“Tillsammans med räntor och amorteringar är frågan om jag själv har råd att bo kvar. Det känns för jäkligt. Tidigare har det varit ganska modesta hyror.”  

I hennes kök, där vi står, hänger en tavla på Gustav III med guldförgylld ram.

Kallar sig rojalist och står upp för monarkin

“Egentligen är ju jag rojalist och för monarkin, jag vet ju vad kungahuset betyder för Sverige som nation”, säger Anna.

Vi träffar även Katarina Dieden Faulkner, som bor vägg i vägg med Anna Sandell på adressen Djurgårdsvägen 150 och som är gift med Harry Faulkner, som var vd för Alfa Laval 1980-1989.

Det första som möter oss är en svart jaktlabrador, som viftar glatt på svansen, och en annan också helsvart jaktlabrador-valp, som är minst lika glad.

Chockhöjda tomtavgifter kan bli vägledande

Båda hundarna är förstås lyckligt ovetande om de chockartade tomtavgiftshöjningarna som hotar Djurgården och som riskerar att bli prejudicerande för även den fastighet som paret Faulkner och Anna W Sandell bor i.

“Det är drastiska arrendeavgiftshöjningar som KDF (Kungliga Djurgårdens förvaltning) driver”, säger Katarina Dieden Faulkner.

Katarina Dieden Faulkner har samma känsla som Pontus Wachtmeister – att Kungliga Djurgårdens förvaltning vill göra om Djurgården till ett isolerat område bara för extremrika.

“Jag blir så upprörd. Många är otroligt rädda och deprimerade, de är oroade över att inte ha råd att bo kvar”, säger hon.

Experten: Alla har rätt till gröna ytor

Gunnar Häger, som är expert på tillgänglighet och kulturhistoria och föreläser hur viktigt det är med inkluderande miljöer, anser att de höga arrendeavgifterna på Djurgården riskerar att slå mot tillgängligheten både mot allmänheten men också de som bor på Djurgården.

“Och det är viktigt att människor kan ta sig fram i offentliga miljöer, alla har rätt att få uppleva gröna miljöer men det verkar man inte ha förstått”, säger Gunnar Häger som rent spontant anser att det är förkastligt med arrendeavgifter i det specifika fallet.

“Du betalar ju redan skatt till Stockholms stad, det är vansinnigt att behöva betala avgifter för marken utöver hyra och bostadsrättsavgift”, säger Gunnar Häger som tidigare arbetat på bland annat Skansen, Historiska museet och Riksantikvarieämbetet.

Så säger slottsfogden om arrendena på Djurgården

Dagens PS kontaktar Magnus Andersson, slottsfogde på Kungliga Djurgårdens förvaltning (KDF), och inleder med frågan via mejl om det är skäligt att höja arrendeavgifterna på Djurgården med uppåt 600 procent, flera hundra tusen kronor om året i vissa fall, och hur KDF motiverar det?

“Att omförhandlingarna sker med långa mellanrum – 10 år – gör att vissa höjningar kan uppfattas som dramatiska, men måste ses mot bakgrund av Stockholms snabbt föränderliga bostads- och fastighetsmarknad, med bland annat dramatiskt ökade överlåtelsevärden på Djurgården”, säger Magnus Andersson och menar att målet hela tiden varit att eftersträva “en rättvis och transparent process”.

“Våra förslag till nya arrenden har satts utifrån jämförbara objekt på kommunal Djurgårdsmark i det omedelbara närområdet (norr om Djurgårdsbrunnskanalen) med viss justering nedåt. I den belysningen kan höjningarna – om än säkert mycket kännbara i många fall – inte ses som oskäliga”, fortsätter Magnus Anderssson.

Vart går pengarna, hur används de i praktiken?

“Arrendeintäkterna i sig, liksom alla andra intäkter som Djurgården genererar i form av hyror och upplåtelser, går enligt 1809-1810 års avtal uteslutande till Djurgårdens ‘förbättring och förskönande’. Kungl. Djurgården är med andra ord helt självfinansierad och Djurgårdsförvaltningen mottar inga bidrag från vare sig stat, stad eller hov. Allt Djurgården inbringar går till att underhålla och utveckla dess unika natur- och kulturvärden, till glädje för stockholmare och besökare – inte minst för våra arrendatorer – nu och i framtiden.”

På frågan varför man varit ovillig att möta motpartens önskan om en dialog, svarar slottsfogde Magnus Andersson att utgångspunkten är att träffa en enhetlig uppgörelse “för att säkerställa likabehandling” och att ingen enskild gynnas.

“Det har därför inte skett individuella förhandlingar, utan vi har i stället valt en opartisk prövning i Arrendenämnden om våra förslag inte accepterats. Vi är just nu mitt uppe i denna juridiska prövning”

Har du förståelse för att en del på Djurgården är oroliga över att de höjda arrendena ska tvinga dem att flytta?

“Vi har den största förståelse för att arrendehöjningarna väcker oro. Våra utgångspunkter ovan och vårt val av process, över lång tid och med opartisk prövning, syftar till att mildra denna oro. Vi har också erbjudit en tioårig intrappning av de nya arrendena för att underlätta anpassning”, säger Magnus Andersson.

När det gäller arrendeavgifter är praxis att hyran ska vara mellan 4 och 8 procent av markens värde, men det skiftar stort då markens värde varierar. Arrendehöjningar kan därför bli höga procentuellt sett, särskilt när kontrakten sträcker sig över lång tid.

Här vill kungen höja avgifterna 500 procent

Det finns ett parallell-fall till de chockartade avgiftshöjningarna av arrendena på Djurgården där de boende också tvistar med markägaren. Det är Statens fastighetsverk (SFV) som i nära samarbete med hovet vill höja arrendeavgifterna med 500 procent i Ulriksdals slottsområde i Solna. Här är alltså kungen också inblandad. Åtminstone i periferin.

I Ornösstugan bor Karl Gunnar Holmqvist. Det har han gjort i 50 år och huset har ägts i generationer av släkten.

Ornässtugan togs till Ulriksdals slottsområde av kung Karl XV efter att den tjänstgjort som Sveriges paviljong vid världsuställningen i Paris år 1867.

Nu vill Statens fastighetsverk och Ståthållarämbetet höja den årliga tomtavgiften från 50 000 kronor till 330 000 kronor, en summa som delas på två hushåll och för Karl Gunnar Holmqvist blir beloppet därmed 165 000 kronor.

“Trodde det var ett skämt, jag har 11 000 i pension”

“Jag trodde det var ett skämt först. De brukar fördubbla arrendet var tionde år. Det här är en annan femma. Jag har 11 000 i pension, det blir omöjligt att bo kvar”, säger han orolig till tidningen Mitt i som berättar att tolv hushåll berörs av de ändrade arrendevillkor som SFV nu kräver med argumentet att Ulriksdals slottsområde är jämförbart med Kungliga Djurgården i Stockholms innerstad, en jämförelse som de boende i Ulriksdals slottsområde anser är befängd.

Nu oroar sig många för fallande värden på huspriserna om de kraftigt höjda arrendeavgifterna i Ulriksdals slottsområde blir verklighet. I förlängningen kan det medföra svårigheter att få banklån till en bostad i området.

Kungen betalar 1 000 kronor i arrendeavgift

Vad har då kungen själv för arrendeavgifter? I SVT:s Uppdrag granskning avslöjades det för ett par år sedan att kungen exempelvis arrenderar Stenhammars slott i Flen – ett av många slott i kungafamiljens ägor – för 1 000 kronor om året.

Det visade sig också att kungen under alla år struntat i att betala fastighetsskatten för slottet i strid med avtalet, och när slottet sedan renoverades fick skattebetalarna skjuta till runt tio miljoner kronor, utöver 1,8 miljoner kronor i åratal för kungens obetalda fastighetsskatter. Läs mer här.