Bönens comeback – i en tid av oro vänder vi oss inåt och uppåt

En sekulär stillhet

Bönen är inte längre reserverad för kyrkan. Den har klivit in i vardagen – i kontorslandskap, på cykelturer, i barns godnattstunder.

PR-konsulten Vilhelm Hanzén berättar i SvD (14 maj 2025) att han ber tillsammans med sin son, men också ibland mitt under arbetsdagen. Efter en livskris och en nära dödsolycka blev bönen ett sätt att hitta stadga.

“Jag tycker absolut man får be även om man inte tror på Gud”, säger han. “Det är både religiöst och mänskligt att be.”

Bönen som terapi?

Studier visar att bön och meditation kan påverka hjärnan på djupet. David H. Rosmarin, docent i psykologi vid Harvard Medical School och chef för Spirituality and Mental Health Program vid McLean Hospital, sammanfattade i Wall Street Journal (13 april 2020) forskning som visade att bön kan minska ångest, förbättra humör och öka känslor av samhörighet.

Forskaren Ann-Kristin Mimmi Eriksson vid Högskolan i Gävle säger i SvD att bönen fungerar som en kulturell resurs i tider av kris. “Det finns inga ateister i skyttegravar”, citerar hon.

Metta – bön utan Gud

Filmaren Gustav Ågerstrand Chender mediterar två gånger om dagen. I slutet av varje pass fokuserar han på andra människor: först sina närmaste, sedan sitt kvarter, sin stad, sitt land, hela världen. På varje inandning ser han deras smärta, på utandningen släpper han taget om den.

Detta kallas Metta – en kärleksfull vänlighetsmeditation med rötter i buddhismen. Den har blivit särskilt populär i väst, inte minst efter att Dalai Lama lyft fram den som en av sina mest rekommenderade metoder för medkänsla.

Richard Davidson, professor i neurovetenskap vid University of Wisconsin-Madison och grundare av Center for Healthy Minds, har i sina studier visat att bara sju timmars Metta-meditation ger mätbara förändringar i hjärnans empaticentra.

Men fungerar bön verkligen? Kritikernas invändningar

Alla är inte övertygade. Kritiker menar att bön är ett uttryck för önsketänkande. Richard Dawkins, i boken The God Delusion (2006), beskriver bön som ett slags intellektuell självtröst – en monolog riktad mot en imaginär vän.

Dessutom ifrågasätts bönens konkreta verkan. En av de mest citerade studierna på området, finansierad av Templeton Foundation (STEP Study, 2006), visade att patienter som visste att andra bad för dem inte hade bättre återhämtning – snarare sämre.

I samhällsdebatten, särskilt i USA, har uttrycket “thoughts and prayers” blivit hårt kritiserat. I samband med skolskjutningar och masskjutningar har politiker ofta erbjudit böner istället för politiska lösningar, vilket bland annat kritiserats av The Atlantic och New York Times.

Även inom psykologi har man varnat för att bön kan förstärka skuldkänslor hos personer som inte “får svar” eller upplever sig övergivna av Gud.

Bönen som spegel

Som den danske filosofen Søren Kierkegaard en gång skrev:

“Bön förändrar inte Gud, men den förändrar den som ber.”

Och kanske är det just där – i det obeställda, obesvarade, obekväma – som bönens nygamla värde finns. Ett motstånd mot samtidens snabbhet, självhävdelse och kravkultur.

Det är inte leveransen som räknas. Det är det knäppta ögonblicket. Andetaget. Stillheten. Viljan att försonas, att vara tacksam, att hoppas – trots allt.

Läs även: Lyckligaste staden: Köpenhamn – men Stockholm klättrar snabbt