Marknaden för elbilar - ett modernt vilda västern

Bra konkurrens

Konkurrens är för det mesta bra. Det pressar fram nya lösningar och det skapar utveckling. Men det kan också skapa desperation och till viss mån humor.

I Sverige får vi inte fippla med våra telefoner när vi kör. En klok och sansad lag som bygger på den konkreta verkligheten att föraren ska ha ögonen på vägen och inte på skärmen.

En nyckel till billigare produktion, är att bilen byggs av färre delar. Billigare att göra en stor del än många små. Billigare att montera en stor del, än många små.

Tesla var pionjärer. Födde megacasting där stora paneler gjuts i ett stycke, som sedan är enkla att montera.

Nu följer alla efter i spåren och megacastar allt vad de orkar. Volvos nya EX30 är ett bra exempel där hela instrumentpanelen idag är en enda slät bit med bara uttag för skärmen – som sitter mitt i bilen.

Via skärmen styrs allt i bilen. Finns inga knappar eller andra reglage. Behöver jag under färd sätta på något, gör jag det via menyerna på skärmen.

Jag måste alltså titta på skärmen för att sätta på till exempel bakrutevärmen. Och tittar jag på skärmen, blir jag med ens en lagbrytare i Sverige. Eller?

Ändå höga priser

Åter till priserna. De är ett bekymmer. Dels går omställningen för långsamt. Dels blir det ett demokratiskt bekymmer då politiker som vill visa framfötterna, är snabbare på att skapa regler och lagar som gynnar elbilar och förbjuder alternativen, än vad medborgarna har råd att följa.

I klartext – de som har råd att checka ut en ny Tesla, kan ta sig fram överallt. De som inte har den möjligheten, blir förbjuden att ta bilen hem och packa ur vid dörren.

I Frankrike gick staten in i höstas och subventionerade elbilsköp. Hade tagit fram en slags sponsrad personlig leasing som stöd till de som inte har råd att köpa elbil – så att de nu kunde göra det.

Men stödet blev så populärt att det snart blev tvunget att läggas på is.

Som nattgammal is

Tidigare politiska subventioner för elbilar har ju visat sig vara lika trygga som nattgammal is. Tyskland drog in sina över en natt, liksom Sverige, som också plötsligt beslutade att göra detsamma.

Och apropå politiska beslut. Kina, som idag är världens största producent av elbilar, har en produktion som subventioneras av kamraterna i partitoppen.

För att trycka ut Kinabilar på världsmarknaden subventionerar den kinesiska staten bilförsäljningen, så de kinesiska märkena kan sälja bilar till attraktiva priser i resten av världen.

Sund konkurrens? Skulle inte tro det.

Att sedan köpa en bil, vars företags existens hänger på att ägaren och Partiets ledning fortsätter vara polare, känns lagom stabilt i mag-gropen. En felriktad kommentar och bolaget hamnar i onåd. Sedan kan du stå där med dina löften om garantier.

Vilken naturpåverkan?

En annan öm tå är batteriproduktionen. Hittills har det varit svårt att få fram en total miljöpåverkansanalys på vad denna produktion belastar miljön med? Det är lätt att mäta avgasutsläpp, men svårare att få grepp om hur framställningen av batterier påverkar naturen.

Och apropå batterier. En av de känsligaste frågorna i elbilsvärlden är ändå den som konsumenten oroas mest över – hur länge håller batteripacket i bilen?

Nu börjar rapporter komma in där bland annat batteripacken på BMWs lilla elbil i3 tagit slut. Att byta ett sådant, när batterigarantin på 8 år och 16 000 mil har gått ut, är ingen billig historia.

Enligt tidningen Carscoops kostar ett byte på i3 en bra bit över 300 000 kronor – detta på en bil som är över 10 år gammal. Och då återstår inte så mycket mer än att konstatera att bilen gjort sitt.

Att då en elbils livscykel är begränsad till cirka 10 år, känns ju i kortaste laget. Ekonomiskt sett blir det rejält värdetapp från nybilspriserna år noll till värdelös 10 år senare.

Så många frågor. Och detta redan innan ordkombinationen “begagnad elbil” har nämnts. Och det får bli en annan historia.

Barnbarnens frågor

När vi om några år sätter oss i gungstolen med barnbarnen i knäet, kommer de kanske fråga “farfar – berätta hur det var på den tiden då elbilarna skulle ta över världen”.

Jag kommer då berätta om hur människan i grunden faktiskt inte skiljer oss så mycket från aporna. Vi är flockdjur som är trygga i att följa varandra.

Jag kommer också att berätta att vi är lättledda. Står det några starka högt upp och säger att till höger är den enda rätta riktningen, kommer de flesta av oss faktiskt att springa åt höger.

Jag kommer också att berätta om de starka som vågade stanna upp, fundera och ifrågasätta de som pekade åt höger. De som orkade stå emot och säga – höger är nog bra, men vi tittar lite på de andra vägarna också. Så vi inte missar något.

Jag kommer nog, i alla fall utifrån den kunskap jag har idag, att berätta om Akio Toyoda. Bilföretaget Toyotas styrelseordförande.

Han som fick så mycket skit av omvärlden för att han inte sprang åt samma håll som alla andra. Han som vågade ha flera dörrar öppna och stå för det beslutet.

Idag är han min idol.

Våga vara som han.