KOMMENTAR: Bankföreningens vd Hans Lindberg meddelar att en ny bankskatt höjer bolåneräntan med 0,2 till 0,3 procentenheter, upp till 12 000 kronor om året för ett hushåll med fyra miljoner i lån. Beskedet lämnas i förväg, för hela branschen, innan någon bank har fattat ett enda beslut.
Bankernas hot om dyrare bolån är inte värdigt en demokrati
Hade Svensk Dagligvaruhandel gjort samma sak hade Konkurrensverket öppnat ett ärende samma dag.
Socialdemokraterna vill lägga en tillfällig skatt på bankernas räntenetto. Man kan tycka vad man vill om det förslaget, men det är inte det som den här artikeln handlar om, det är något mycket värre.
Svaret från Svenska Bankföreningen kom i en debattartikel i SvD, vilket Dagens PS också uppmärksammat. Kostnaden hamnar hos kunderna, skriver Lindberg, Precis som i andra branscher.
Testa formuleringen på en annan bransch
Föreställ dig att dagligvaruhandelns branschorganisation gick ut och lovade att en höjd avgift förs vidare direkt på mjölkpriset av Ica, Coop och Willys, samtidigt och med samma belopp.
Det hade blivit förstasida. Det hade blivit en utfrågning i riksdagen. Ordet för den sortens samordning är kartell.
I bankbranschen heter det ”att kostnaderna förs vidare”. Nordea säger till SVT att bankskatten riskerar högre kostnader för bolånekunderna.
Swedbank säger att ökade kostnader kan påverka prissättningen. SEB hänvisar till Bankföreningen. Handelsbanken svarar inte. Ingen behöver svara.
Branschorganisationen har redan talat för alla fyra.
Fem skäl till att ingen reagerar
Det är inte så att svenskarna tycker om bankerna. Frågan är varför ett agerande som vore otänkbart i varje annan bransch passerar utan motstånd. Jag ser fem orsaker.
Kostnaden är osynlig. Mjölkpriset står på hyllan. Räntemarginalen är skillnaden mellan två räntor som ingen ser samtidigt. Kunden vet vad Ica tar, men inte vad Swedbank tar. Prissamordning fungerar bäst när den som betalar inte kan räkna.
Språket legitimerar. ”Kostnaderna förs vidare” låter som naturlag, inte som beslut. I dagligvaruhandeln heter samma sak prishöjning. Bankföreningen har lyckats få ett prisbeslut att låta som en väderprognos.
Branschföreningen har ett unikt mandat. Bankföreningen är inte bara en lobbyorganisation. Den sitter i remissrundor, i Finansinspektionens dialog, i Riksbankens samråd. Den talar med staten som en halvmyndighet. När samma organisation dikterar medlemmarnas prissättning flyter rollerna ihop. Ingen annan bransch har den positionen.
Statsgarantin byter riktning. Staten garanterar bankerna genom insättningsgaranti och genom att ingen storbank tillåts falla. Det borde ge staten inflytande över prissättningen. I praktiken har det blivit tvärtom. Bankerna använder sin systemviktighet som argument för att inte kunna beskattas.
Politiken är medskyldig. Finansdepartementet och Riksbanken vill ha välkapitaliserade banker. Höga marginaler bygger kapitalbuffertar. Så länge stabilitet väger tyngre än konkurrens har tillsynen ett tyst intresse av oligopolet.
Samma manus som 2022
Vi har hört hotet förut. När riskskatten infördes den 1 januari 2022 höjde SEB listräntan med hänvisning till skatten. Swedbank och Handelsbanken höjde inte alls. Samtliga storbanker levererade sedan rekordvinster.
Jag skrev i våras om bankernas tysta utpressning, och om att bankernas egen marginalökning på rörliga bolån under 2024 kostade en bolånetagare med tre miljoner i lån tre gånger mer än den föreslagna skatten. Ingen skatt låg bakom den höjningen.
Att marginalerna är extrema är inte längre en åsikt. De fyra storbankerna gjorde 141 miljarder i vinst 2025 med nettomarginaler mellan 40,4 och 47,7 procent, mot 27,7 procent för de europeiska storbankerna i jämförelsen. Lindberg avfärdade kritiken i Ekdals perspektiv med orden ”det finns det faktiskt inga belägg för”. Branschens eget försvar, att alla nordiska banker tar lika mycket betalt, är beskrivningen av ett oligopol, inte ett motargument.
Frågan är inte skatten
Man kan tycka vad man vill om en bankskatt på räntenettot. Realtid har visat att den nuvarande riskskatten samtidigt hotas av EU-domstolen, och det finns rimliga invändningar mot branschskatter som styrmedel. Den debatten ska föras.
Men det är inte den debatten Bankföreningen för. Två veckor före ett val talar branschorganisationen om för väljarna vad deras röst kommer att kosta dem i kronor per år.
Fyra banker med 56 procent av marknaden kommer att agera likadant, samtidigt, och skicka notan vidare. Det är ett besked riktat till valmanskåren, inte till politiken.
Ovärdigt av bankerna
Bankerna är en samhällsbärande funktion som lever på statsgarantier och kunder som inte kan välja bort dem. Med den positionen följer ett ansvar.
Att använda den till att förhandsannonsera ett samordnat prissvar på ett demokratiskt beslut är ovärdigt en sådan roll. Att göra det mitt i en valrörelse är något mer än ovärdigt.
Frågan väljarna bör ställa är inte om skatten är bra eller dålig.
Frågan är hur en branschorganisation kan lova att fyra banker kommer att agera exakt likadant, och varför ingen reagerar.
