Försvaret för bankernas marginaler: "De andra gör ju likadant"

Hela Norden sticker ut

Vi tog branschens egna argument och gick igenom boksluten.

Jämfört med resten av världen:

DNB slår alla svenska storbanker. Danska Ringkjøbing Landbobank behåller 57 öre av varje intjänad krona, mer än både Goldman Sachs och JPMorgan.

De svenska storbankerna tillhör mittfåran i Norden. Men hela den mittfåran ligger milsvitt över resten av världen.

Svaren från de som arbetar i branschen har alltså rätt i sak. De nordiska bankerna har samma marginaler. Men slutsatsen att detta skulle bevisa att ”marginalerna är normala” är den exakta motsatsen.

Branschen som domare i egen sak

Vad säger det argumentet egentligen?

Att referensramen för en rimlig marginal ska sättas av branschen själv. Att om alla aktörer i ett oligopol tar ut samma priser så är priserna per definition rimliga.

Tänk om fyra bensinbolag på samma ort alla höjde priset med tre kronor litern, och när någon reagerade svarade de att alla tar ju lika mycket, så priset måste vara korrekt.

Tänk om Telia, Telenor och Tre gemensamt höjde priserna med 50 procent och hävdade att nivåerna var ”branschmässiga”. Konkurrensverket hade ringt innan veckan var slut.

Men bankerna gör exakt detta. De pekar på att konkurrenterna tar lika mycket betalt och presenterar det som bevis för att priserna är korrekta.

Konkurrensen har upphört, marknaden fungera inte

Det är ett cirkelresonemang, inget annat. Och det är samtidigt det starkaste beviset för att konkurrensen har upphört att fungera.

På en marknad med verklig konkurrens pressas marginalerna nedåt. Det är så mobiltelefoni blev billigt. Det är så flygbiljetter blev överkomliga. Det är så e-handeln tvingade detaljhandeln att tänka om.

När tio stora banker i fyra nordiska länder samtliga ligger dramatiskt över det europeiska och amerikanska snittet, år efter år, utan att en enda aktör försöker vinna marknadsandelar genom lägre priser, då beskriver det inte en fungerande marknad.

Invändningarna, och varför de inte räcker

Det finns sakliga skäl till att nordiska banker har högre marginaler. Låga kreditförluster, hög digitaliseringsgrad och stora bolånestockar i länder med hög hushållsskuld.

Dessa faktorer är verkliga och förklarar en del av skillnaden.

Men tyska banker har också låga kreditförluster. Nederländska ING tillhör Europas mest digitaliserade. Den spanska bolånemarknaden är stor och mogen. Ändå landar dessa banker på 22 till 27 procent. Inte 42 procent.

Det handlar inte heller om att europeiska banker skulle vara underpresterare. JPMorgan är världens mest lönsamma bank med 57 miljarder dollar i vinst och 17 procents ROE. Ändå har den 31 procents nettomarginal, tolv procentenheter under det svenska snittet.

Det är inte jämförelsen med Europas svagaste som avslöjar de nordiska bankerna. Det är jämförelsen med världens starkaste.

Strukturella faktorer förklarar kanske hälften av gapet. Resten handlar om oligopol.

Arvet från 90-talskrisen

Det finns en historisk förklaring. När den nordiska bankkrisen slog till i början av 1990-talet följde en våg av konsolidering.

Svaga banker köptes upp och marknaden krympte. Strukturen vi ser idag, med fyra dominanter i Sverige och DNB som ensam gigant i Norge, är ett direkt arv från den krisen.

Konsolideringen skapade stabilitet. Det var rätt medicin för 90-talets sjukdom. Men trettio år senare har läkemedlet blivit ett eget problem. En marknad som byggdes för att överleva en kris har blivit en marknad utan konkurrens.

Stabila banker är viktigt. Det ifrågasätter ingen. Men Deutsche Bank är stabil med 22 procents marginal. BNP Paribas är stabil med 24 procent.

Stabilitet förklarar inte varför nordiska banker behöver dubbelt så hög marginal för att uppnå samma sak.

Bankerna offrar svensk tillväxt

Medan bankerna optimerar för aktieägarna betalar svenskt näringsliv priset. Enligt Företagarnas finansieringsrapporter har utlåningen till små och medelstora företag minskat under en längre period, en trend som förstärktes under 2023 och 2024.

Lånestocken till hushållen är 21 gånger större än alla lån till SME-företag. I början av 2000-talet lånade företag och hushåll ungefär lika stora volymer. Idag står hushållen för över 60 procent.

Ingen begär att banker ska agera riskkapitalister. Men en bank med 42 procents marginal har utrymme att prissätta företagskrediter mer offensivt utan att äventyra stabiliteten.

Om JPMorgan kan vara med och finansiera amerikanskt näringsliv med 31 procents marginal borde Swedbank kunna göra detsamma med 48.

Sverige har producerat fler enhörningar per capita än nästan alla europeiska länder. Men kapitalet som byggde Spotify, Klarna och King kom från VC-fonder och amerikanska investerare, inte från svenska storbanker.

Fyra krönikor, en slutsats

Vi har jämfört med svenska branscher, med europeiska banker, med amerikanska megabanker och med nordiska konkurrenter. Oavsett jämförelse, oavsett mått, oavsett världsdel är mönstret detsamma.

En del förklaras av struktur och effektivitet. Men det förklarar inte hela gapet. Och det förklarar inte varför bankernas enda svar är att peka på varandra.

Det svaret avslöjar inte att marginalerna är normala. Det avslöjar en bransch som slutat ifrågasätta sig själv.

En bransch som förväxlat ”alla gör det” med ”det är rätt”. En branschlogik som blivit så självklar att reaktionen på kritik inte är eftertanke utan förvåning.

Den övertygelsen bryts inte inifrån.

Ett oligopol som vilar på statliga garantier, som hotar att skicka notan till kunderna varje gång samhället försöker korrigera obalansen, och som definierar sina egna övervinster som normala genom att jämföra sig med sig själv, har förlorat rätten att bestämma spelreglerna.

Det är dags att någon annan gör det.