Krönika: Storbankerna meddelar öppet att en skatt på deras vinster kommer att betalas av kunderna. Det är inte en analys. Det är ett hot. Och alla nickar.
Bankernas tysta utpressning – absurt att ingen reagerar
Tänk dig att en livsmedelsjätte gick ut i media och sade: ”Om skatten på höjs på matvaror så kommer vi att höja matpriserna med motsvarande belopp.” Och att alla andra matjättar sade exakt samma sak, samma vecka, i samma tidning.
Konkurrensverket hade ringt innan veckan var slut.
Men när Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken gör precis detta med bolåneräntorna? Då skriver Dagens industri ner citaten, en efter en, utan att ställa en enda motfråga.
”Det korta svaret är ja”, sade Nordeas presskommunikatör Hugo Laigar till DI om huruvida räntorna höjs vid en ny bankskatt.
”Ytterligare en bankskatt riskerar att leda till dyrare lånekostnader”, sade SEB:s Petter Brunnberg.
”Om man beskattar någonting så blir det dyrare”, sade Hans Lindberg, vd för Bankföreningen.
Tre citat. Samma budskap. Samma vecka. Ingen pressar tillbaka.
Det normala i det onormala
Låt oss stanna upp och formulera vad som faktiskt händer. Tre av fyra oppositionspartier i riksdagen vill beskatta bankernas övervinster. Det är en legitim politisk åtgärd. Man kan tycka att den är klok eller dum, men det är demokrati.
Bankernas svar är inte att argumentera emot bankskatten i sak. Det är att hota med konsekvenser för vanliga människor. Vi tar inte smällen. Det gör ni.
I vilken annan bransch accepterar vi det?
Om energibolagen sade ”beskatta oss och vi höjer elpriserna” skulle Energimarknadsinspektionen kopplas in direkt.
Men bankerna? Bankerna säger det rakt in i kameran. Och reaktionen är en axelryckning.
Övervinster finns inte enligt bankerna
Hans Lindberg, bankernas cheflobbyist, avfärdar talet om övervinster. ”Bankerna gör inte vinster i överkant”, sade han till DI.
Läs mer:
Ministerns press mot bankernas vinster.
Det sade han i samma intervju där han bekräftade att storbankerna gjorde cirka 180 miljarder kronor i samlat rörelseresultat under 2025.
Att SEB, Handelsbanken och Swedbank levererade 15 procent avkastning på eget kapital. Att lönsamheten, som han själv uttryckte det, ”ligger på 14 procent”.
Men det är inte övervinster. Det är bara vanliga vinster. Historiskt exceptionella, absolut. Men helt normala, enligt dem som redovisar dem.
Vi har sett den här filmen förut
Det som gör situationen extra pikant är att bankerna har spelat samma kort tidigare, och blivit avslöjade.
När riskskatten infördes den 1 januari 2022 sade bankerna exakt samma sak. Kostnaden kommer att bäras av kunderna. SEB höjde sina listräntor redan den 10 januari och motiverade det med att skatten innebar ”en extra kostnad netto på runt 1,1 miljarder kronor”.
Swedbank och Handelsbanken? De höjde inte alls.
Alltså samma hot, samma retorik. Men bara en av fyra storbanker genomförde faktiskt höjningen. Tydligen var hotet mer effektivt som politiskt vapen än som affärsbeslut.
Och sedan? Samtliga storbanker levererade rekordvinster under åren som följde. Riskskatten, som enligt dem skulle slå mot kunderna, försvann i marginalen av en historisk vinstskörd.
Det verkliga hotet sitter redan i marginalen
Under tiden har bankerna gjort något annat, tystare, som kostat bolånetagarna betydligt mer.
Finansinspektionens data visar att när Riksbanken sänkte styrräntan under 2024 behöll bankerna en allt större del av mellanskillnaden.
Bruttomarginalen på rörliga bolån steg från 0,59 till 0,78 procentenheter under de tre första kvartalen. Bankerna sänkte sina räntor, men långsammare än de behövde.
Den marginalökningen på 0,19 procentenheter kostar en bolånetagare med 3 miljoner kronor i lån cirka 333 kronor i månaden efter ränteavdrag, enligt FI:s siffror.
Bankföreningens egen beräkning säger att en ny bankskatt på 8 miljarder kronor skulle kosta samma låntagare ytterligare runt 110 kronor i månaden efter ränteavdrag.
Ändå är det den siffran som väcker debatt, inte bankernas egen marginalökning på 333 kronor.
Läs den meningen igen. Bankernas marginalökningar under ett enda år kostar dig tre gånger mer än den skatt de varnar för.
Men det ena är en skandal och det andra är marknadsekonomi.
Konkurrensverket vet
Det är inte som att myndigheterna är ovetande. Konkurrensverket konstaterade i en rapport 2023 att de fyra storbankskoncernerna har en ”mycket stark ställning” och att ”trögrörliga kunder och inlåsningseffekter” gör att bankerna kan hålla ”höga avgifter och vinstmarginaler”.
Det är myndighetsspråk för en marknad som inte fungerar.
”Det sticker i ögonen att man har så höga bolåneräntor och får så lite för sitt sparande, och det är där bankernas räntemarginaler ligger”, sade Annika Alexius, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, till SVT.
Elinor Odeberg, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé, var mer rakt på sak i samma reportage: ”Det visar att det finns en skevhet i vilka som får ta smällen.”
Varför accepterar vi det?
Det finns ett ord för när en aktör med marknadsdominans meddelar att en kostnad som riktas mot dem automatiskt kommer att bäras av deras kunder, utan förhandling, utan konkurrensalternativ, utan att marginalerna rörs.
I brist på ett bra svenskt ord så kallas det på engelska för Pricing Power och innebär innebär ett företags förmåga att höja priset på sina varor eller tjänster utan att förlora en betydande del av sina kunder.
Och det finns ett annat ord. När konkurrenter på en marknad samordnar sin prissättning, öppet eller i det tysta, kallas det kartellbildning. Det är olagligt enligt svensk konkurrenslagstiftning.
Samma slutsats, samma formulering, samma vecka
Bankerna skulle förstås invända att de inte samordnar sig. Att varje bank fattar sitt eget beslut. Att de råkar landa i samma slutsats, samma vecka, med samma formuleringar, helt oberoende av varandra.
Det kan stämma. Juridiskt krävs bevis på avtal eller samförstånd för att det ska vara en kartell.
Men det finns en gråzon som konkurrensjurister kallar signalering: när aktörer offentligt meddelar sin framtida prissättning på ett sätt som gör det möjligt för konkurrenterna att anpassa sig.
DI:s rundringning fungerade i praktiken som en plattform där fyra banker, en efter en, kunde meddela marknaden att ingen av dem tänker konkurrera om den här kostnaden.
Är det ett avtal? Nej. Behöver det vara det? Inte om effekten är densamma.
För bolånetagaren spelar den juridiska distinktionen ingen roll. Om alla fyra storbanker höjer lika mycket, samtidigt, med samma motivering, är resultatet identiskt oavsett om det skedde vid ett hemligt middagsbord eller genom en rundringning i DI.
Snälla Konkurrensverket – det är ju absurt
Frågan är varför Konkurrensverket, som redan konstaterat att bankmarknaden präglas av ”mycket stark ställning” och ”trögrörliga kunder”, inte granskar mönstret?
De har verktygen. De har mandatet. De har till och med sin egen rapport som underlag.
Bankerna hade ett val. De kunde ha sagt: ”Vi kommer att absorbera delar av kostnaden, som vi har utrymme att göra med 14 procent avkastning.”
De kunde ha sagt: ”Vi har olika syn på detta och kommer att agera individuellt.”
De kunde åtminstone ha låtsats att de konkurrerar. Istället sade de, med en röst unisont – det här är ert problem!
Agerandet är bästa argumentet för en bankskatt
Och den uppenbara följdfrågan lyser med sin frånvaro i rapporteringen. Om ni har cirka 180 miljarder i rörelseresultat och 15 procent avkastning, varför kan ni inte ta en del av den kostnaden själva?
Svaret är förstås att de kan. De vill bara inte. Och de vet att ingen tvingar dem.
Det är inte ett argument mot bankskatt. Det är det starkaste argumentet för en bankskatt.
