ADHD har blivit en av höstens stora svenska kultur- och hälsodebatter. Men samtidigt kommer amerikansk forskning med en ny komplikation: diagnosen verkar inte alltid vara så statisk som vi gärna föreställer oss. Symtomen kan förändras, försvinna – och ibland komma tillbaka.
ADHD-debatten tar ny vändning – diagnosen kan förändras med åren
I Sverige har diskussionen om ADHD de senaste veckorna mest handlat om något annat: Har vi börjat diagnostisera för många?
SVT:s serie Alla mina bokstäver, där Carina Bergfeldt utreds för ADHD vid 45 års ålder, har fått debatten att koka. Kritiker har kallat programmet närmast reklam för både diagnoser och läkemedel, medan SVT försvarat serien som en personlig berättelse snarare än en granskande dokumentär.
Nu kommer en annan infallsvinkel från USA.
New York Times skriver om den växande forskningen kring hur ADHD faktiskt förändras under ett människoliv. Slutsatsen är betydligt mer komplicerad än både ”ADHD växer bort” och ”ADHD har man hela livet”.
Träning minskar ADHD-symtom hos vuxna – enligt ny studie
En ny svensk studie visar att regelbunden gruppträning kan minska ADHD-symtom hos vuxna och samtidigt förbättra sömn och livskvalitet. Forskare vid Örebro
Samma människa – olika ADHD
Hos små barn är hyperaktivitet och impulsivitet ofta tydligast. Barn springer runt, avbryter och har svårt att sitta still.
När samma människor blir äldre kan bilden förändras.
Hyperaktiviteten kan minska medan koncentrationsproblem, glömska och svårigheter att organisera vardagen blir viktigare. Hos vuxna kan den yttre rastlösheten i stället bli en inre känsla av att alltid behöva vara på väg någonstans eller göra någonting.
Det gör också den klassiska bilden av det ”hyperaktiva ADHD-barnet” ganska missvisande när man diskuterar vuxna.
En vuxen person kanske sitter blickstilla på ett möte – men samtidigt mentalt befinner sig någon helt annanstans.
ADHD-diagnos ökar risken att förbli barnlös
Personer med ADHD-diagnos blir oftare föräldrar tidigt i livet än andra. Men när de kommer upp i den ålder då de flesta skaffar barn minskar sannolikheten
Bara tio procent blev helt symptomfria
Den kanske mest intressanta forskningen som New York Times lyfter är en långtidsstudie där barn med ADHD följdes under 16 år.
Bara omkring tio procent hade en varaktig remission när de nådde ung vuxen ålder. Ungefär lika många uppfyllde ADHD-kriterierna hela tiden.
För den stora majoriteten gick symptomen däremot upp och ner.
Vid en given tidpunkt kunde ungefär hälften fortfarande uppfylla diagnoskriterierna – men det var inte alltid samma personer.
ADHD liknar alltså mindre en strömbrytare som är på eller av och mer en ganska opålitlig dimmer.
Jobbet kan göra skillnad
Även miljön spelar roll.
Ett barn som har stora problem i en strikt skola kan fungera betydligt bättre som vuxen när hon eller han hittar ett yrke som passar temperamentet. Andra utvecklar strategier, använder listor, kalendrar och rutiner eller får behandling som gör problemen mindre påtagliga.
Omvänt kan ökade krav göra problemen tydligare.
Det här är viktigt eftersom diagnoser bygger på hur symptomen påverkar människans faktiska vardag – inte på ett blodprov eller en enkel hjärnröntgen.
En studie publicerad i år har dessutom kopplat negativa upplevelser under barndomen till olika förlopp för ADHD-symptom, vilket ytterligare stärker bilden av att utvecklingen inte följer en enda rak linje.
Samtidigt rasar diagnosdebatten
Det är här forskningen blir intressant också i Sverige.
Socialstyrelsen konstaterar att ADHD är den vanligaste diagnosgruppen bland både barn och vuxna inom den specialiserade psykiatriska öppenvården. Myndighetens riktlinjer uppskattar samtidigt att ungefär fem till sju procent av barn och omkring tre procent av vuxna har ADHD.
Parallellt har kritiken mot vad som kallas en diagnosboom blivit allt högljuddare.
Liknande diskussioner pågår i Storbritannien. Channel 4-dokumentären The Great ADHD Myth? har ifrågasatt om samhället ibland försöker medicinera människor så att de ska passa skola och arbetsliv, snarare än att förändra miljön runt dem. The Guardian har samtidigt rapporterat om personer som söker en ADHD-diagnos men inte nödvändigtvis behandling.
På andra sidan står forskare som varnar för att överdiagnostikdebatten riskerar att dölja ett gammalt problem: många vuxna, inte minst kvinnor och personer som fungerat bra på ytan, har sannolikt aldrig blivit upptäckta.
Nästa ADHD-debatt blir svårare
Kanske är det också där nästa fas i debatten hamnar.
Frågan är inte längre bara om fler människor borde få en diagnos – eller färre.
Den betydligt besvärligare frågan är vad en diagnos egentligen betyder över ett helt liv.
För forskningen pekar allt tydligare mot att ADHD kan förändras med ålder, miljö, krav, behandling och människans egna strategier.
Det gör förstås debatten mindre bekväm.
Men människan har å andra sidan sällan varit särskilt intresserad av att passa perfekt i våra diagnosmanualer.
Självmedicinering med cannabis enda vägen för många
Cannabis är delvis legaliserat i Tyskland. Där ställs frågan om självmedicinering till personer med sömnproblem är vägen ut när vården inte täcker till.
