Glöm rätt gaffel, bruna skor och hur man håller ett vinglas. I nya Folkvett – Hur svårt kan det vara? går Kjell Eriksson och Niklas Källner på jakt efter något betydligt mer hotat: förmågan att inse att andra människor också existerar. Resultatet är roligt, stundtals elakt och framför allt en ganska träffande diagnos av Sverige 2026.
Vi har blivit ett folk av huvudpersoner – 10 obekväma sanningar om vårt försvunna folkvett
1. Folkvett är inte etikett
Det smartaste greppet i boken är skillnaden mellan vett och etikett och folkvett. Etikett är regler: rätt bestick, rätt kläder, rätt skålordning. Folkvett är enklare och svårare: hälsa, vänta på din tur, flytta väskan från bussätet och förstå att en annan människa också vill fram.
Det är civilisation i mikroformat. Och författarnas tes är att just den håller på att vittra.
2. Mobilen har byggt en kokong runt oss
Bokens bästa begrepp är kokongen. Vi går omkring fysiskt bland andra men mentalt någon helt annanstans, ofta med hörlurar, skärm och brusreducering som murbruk.
Resultatet blir människor som stannar mitt i dörröppningar, tittar på film utan hörlurar och står längst fram i cafékön men ändå blir irriterade när personalen frågar vad de vill beställa.
Vi har blivit huvudpersoner i våra egna filmer. Problemet är att alla andra också vill ha en roll.
3. Nej, ungdomarna är inte värst
Här kommer bokens kanske mest befriande sågning. Glöm föreställningen om att allt ohyfs kan skyllas på generation TikTok.
Eriksson och Källner lanserar ”vuliganerna”: vuxna och äldre som tränger sig, vägrar följa regler och tycker att årtionden av skattebetalande gett dem någon sorts diplomatisk immunitet mot vanligt hyfs.
Generation Z må ghosta dig. Boomer-generationen kan köra över dig med kundvagnen.
4. Otydlighet är inte snällhet
”Kom när ni vill.” ”Ta med något gott.” ”Vi hörs sen.”
Det låter avslappnat men är, enligt boken, ofta social tortyr. Vi har börjat förväxla tydlighet med hårdhet och otydlighet med generositet.
En värd som säger ”kom vid sex, vi äter halv sju och ni kan sova över till söndag” är inte en kontrollfascist. Han är en hjälte. Då slipper gästerna bedriva underrättelseverksamhet för att förstå vad som gäller.
5. Dricksskärmen är en liten digital utpressare
Bokens kapitel om dricks är särskilt väl tajmat. Problemet är inte generositet utan betalterminalen som plötsligt presenterar 10, 15 eller 20 procent som om dessa vore naturkonstanter.
Författarnas poäng är att tekniken har förvandlat en frivillig gest efter bra service till ett offentligt karaktärstest framför kyparen.
”Ingen dricks” känns som en knapp märkt ”Jag är en dålig människa”.
Det är effektiv affärspsykologi. Men knappast folkvett.
6. Vi behandlar allt vi inte äger som en hyrbil
Här finns ett annat användbart begrepp: hyrbilsfenomenet.
Elsparkcykeln slängs på trottoaren. Den hyrda stugan lämnas stökig. Gemensamma prylar går sönder utan att någon felanmäler dem.
När relationen till ägaren försvinner sjunker också ansvarskänslan. Delningsekonomins största problem är kanske därför inte tekniken utan människan.
7. Fler regler skapar inte automatiskt bättre människor
När folkvettet försvinner svarar samhället gärna med skyltar, kameror och böter.
Men boken visar den intressanta paradoxen: ekonomiska straff kan ibland göra saken värre. Det klassiska exemplet är förskolor där böter för sena hämtningar ledde till fler förseningar. Föräldrarna började betrakta boten som priset på möjligheten att komma sent.
När samvete blir en avgift kan man tydligen köpa sig fri.
8. Att komma sent betyder något
Den kroniskt försenade människan brukar kalla sig tidsoptimist.
Alla andra kallar henne något annat.
Författarnas poäng är träffsäker: den som låter andra vänta signalerar, avsiktligt eller inte, att min tid är viktigare än din. Punktlighet handlar därför mindre om klockan än om respekt och makt.
9. Ställ en förbannad fråga
Bokens ”icke-frågare” är kanske samtidens mest igenkännbara monster.
Du frågar om deras jobb, barn, skilsmässa, resa och nya hus. De berättar gärna i 40 minuter. Sedan kommer ingen fråga tillbaka.
Sociala medier kan ha gjort saken värre. Vi har tränats till att sända ut pressmeddelanden om våra egna liv snarare än att vara nyfikna på andras.
Ett enkelt ”och du då?” kan alltså vara avancerad civilisation.
10. Folkvett börjar när ingen tittar
Till slut landar hela boken i något betydligt större än ryggsäckar, toalettborstar och högtalartelefoner.
Ställ tillbaka kundvagnen. Brygg nytt kaffe när du tog det sista. Torka upp det du spillde. Säg till utan att förnedra. Hjälp utan att först kontrollera om någon filmar.
De små handlingarna fungerar som signaler om vilket samhälle vi tänker leva i. Folkvett är, som Eriksson och Källner visar, inte konsten att vara fin.
Det är konsten att inte konsekvent vara ett problem för alla andra.
