Viggo testar Trattoria Giorgio’s i Fältöversten

Fältöversten vill inte vara sämre

Ett köpcentrum som inte vill vara sämre än Ringen är Fältöversten. Faktum är att de två är ganska lika. Bägge är intryckta på bottenplan i en extremt ful fastighet med otaliga bostäder på toppen. De lockar främst närboende och sällan personer utanför den egna stadsdelen. Varför åka till Fältan när Gallerian ligger mitt i city vid TC.
Well, man har ju ett jobb att göra som Perfect Weekends ständiga krogtestare och följaktligen bokar jag in hela familjen under mellandagarna för att testa Trattoria Giorgio’s i Fältöversten.

Arkitekten bakom pastan

Krogen är del i koncernen Urban Italian Group som leds av entreprenören Brazer Bozlak. Han är inte kock i grunden utan arkitekt och det märks när man kommer in på Giorgio’s. Miljön är som gjord för sociala medier. Det är prylar överallt, väggarna mot gallerian är täckta med färgglada spritflaskor. Det finns en hylla med böcker och statyer ovanför spisen i köket. Bredvid vårt gröna fejkmarmorbord står en svartvit panterstaty. Djuret gäspar. Mina söner landar i den ljusrosa och mörkröda runda soffan. Inredningen är italiensk kitsch ut i fingerspetsarna. Ja, det ser ut på samma sätt som på koncernens andra krog Basta högst upp i Åhlénshuset. Jag är dock glad att jag slipper dammtorka dessa lokaler, det måste med tiden bli ett helvete att städa här.

Rimliga priser och bred publik

Enligt grundaren och ägaren Brazer Bozlak ska de två krogarna ha olika koncept, men jag finner likheterna mycket stora. Det är pasta och pizza till rimliga priser. Och gäster som inte skulle ha vågat sig in på majoriteten av de hippa krogarna runt Stureplan eftersom de är livrädda för att bli ruinerade.
I den avlånga lokalen ser jag allt från stora barnfamiljer till pensionärer med rullatorer till romantiska par och singlar som bara vill ha pizza och starköl.

Bemötandet före perfektion

När jag intervjuade Brazer Bozlak på Teams för några veckor sedan förklarade han att personalens mående var viktigare än maten på tallriken. Självfallet ska det som serveras inte vara dåligt, men jag håller med om att det som skiljer ett bra restaurangbesök från ett dåligt är bemötandet.
Följaktligen blir jag glad när personalen hälsar på mig och min yngsta son när vi kommer in från ”fel håll” i restaurangen. Hovmästarbåset står vid gatan, vi slinker in bakvägen via gallerian. De andra hittade den stora ingången via Erik Dahlbergsallén.

Han bygger en miljardkoncern – nu öppnar han nytt i Stockholm

När restaurangkoncernen Urban Italian Group lanserar sitt tredje koncept, Trattoria Giorgio’s, är det inte bara ännu en italiensk restaurang som slår upp

Beställningen som sitter

Vi får ett runt bord mitt i lokalen framför köket. Dock sitter vi så lågt att vi inte kan titta in på spisen och pizzaugnen. En pigg servitris med bra energi och ännu mer kunskap om menyn dyker snart upp och tar våra beställningar.
Hon har klara idéer om vad vi ska äta och det gillar jag. Alla måltider behöver en person som håller i rodret för att inte spåra ur. Det blir pizza Bella Mortadella (235 kronor), lammkotletter Bella Mortadella (335 kronor), Pasta Hummer Dreaming (295 kronor) och oxfilépastan Manzo Manca (259 kronor).

Fluffig botten och mättande pasta

Självfallet hade min tonåring gärna ätit ännu fler lammkotletter, men de som kom slank ner direkt. Min pizza såg inte enorm ut, men var väldigt mättande utan att vara för kompakt. Kanterna var fluffiga och botten fin. Mortadellan smakade finemang. Den vita mozzarellan i mitten var enorm. Len och fet, men med härlig smak utan att bli för tung. Hustrun var nöjd med sin hummerpasta. Detsamma kan sägas om oxfilépastan som var fint strimlad.

Läs även: Heta krogöppningar 2026 – från Guldbron till Gustav Adolfs torg​

Efterrätter för Instagram, inte för finjuryn

Jag ville att vi skulle dela två efterrätter. Men alla andra ville ha sin egen dessert utan min nallande sked. Det slutade med att hälften var kvar när vi försökt äta upp en Green Mamba (135 kronor), en Limonamisu (125 kronor), en Gelato Tower (125 kronor) och en Frutti di Bosco Sundae (129 kronor).
Jag vill inte säga att det är kvantitet framför kvalitet, men det är mer rejäla efterrätter än baktekniskt finlir på Giorgio’s.

Italienskt, fast på riktigt

Det blir ett fint insta-moment när min Green Mamba, pistageglass med flugsvamp på toppen, dränks i varm chokladsås. Ett torn av glass gör sig också bra på bild. Men ännu snyggare är Bosco Sundae.
Det finns många sorters italiensk mat och trots att mycket i matsalen påminner om Disneyfilm känner jag ändå att Giorgio’s är mer italiensk italiensk mat än amerikansk italiensk mat.

Läs även: Viggo testar Nook på Högbergsgatan

Priset och framtiden

Notan för fyra personer slutar på 2 400 kronor. För den summan får bara två personer mat på Stureplan och där har ni troligen Giorgio’s koncept i ett nötskal. Priserna är mellanklass. Fast ändå med viss stil och ganska mycket finess.
Urban Italian Groups stora uppgift 2026 blir att fylla den största glaslådan i Slussen-komplexet. Det är ett riskabelt projekt, säger de flesta krögare jag pratar med. Men när jag lämnar Giorgio’s känner jag att om det är någon som ska gå i land med uppgiften så är det Brazer Bozlak.

Slutsats utan lull-lull

Jag menar, har man startat mer än tio restauranger på bara några år på en mängd platser i Sverige och Europa och lyckats få dem att gå med vinst på kort tid så har man en affärsmodell som flyger. Jag säger inte att jag kommer att bli en frekvent stamgäst, men som opretentiös familjerestaurang funkar Urban Italian Groups enheter finemang. Avgörande för fortsättningen blir om Brazer Bozlak lyckas rekrytera och behålla rätt medarbetare. Det är och förblir restaurangvärldens största utmaning.

Viggo testar Quan i Malmö

Malmö har gått från krogstad till krogmaskin. På stadens krogepicentrum Lilla torg byts koncept, ägare och menyer snabbare än vädret. Mitt i detta står