I broschyren “Åldringsvård” från 2003 ställs två frågor: Ja, vem tar hand om Inga? Vem kan åldras i Sverige? Äldrevården är återkommande fråga i samhällsdebatten. Det fick mig att tänka på filmen “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Han tröttnade helt enkelt och rymde från äldreboendet. Men den Inga som den här texten handlar om kan inte rymma.

ANNONS

Inga är så gammal och hon inte kan lämna sin vagga. Det är inte många som visar henne ömhet, omtanke. 2018 fick hon lämna hetluften i huvudstaden, förpassad och förbrukad.

Nu ligger hon där, magasinerad, det inte många som minns henne, få om någon kommer att hälsa på och lyssnar på hennes historia. Som många andra åldrande träbåtar i landet riskerar hon att glömmas bort. Lämnad åt sitt öde!

Inga lyfts ut från Båthall 2 året 2018. Foto: Sjöhistoriska Museet

I andra länder däremot verkar det som man tar hand om de äldre, de är respekterade och uppskattade. De får komma ut till naturen. Det ljumma intresset för våra åldringar deras historia och kunskaper leder till att många åldringar drömmer sig bort till en bättre tillvaro.

Är det meningen att våra äldre ska flytta till utlandet? Varför gör vi inte mer för våra åldringar?

2003 presenterades en undersökning kring alla dessa gamlingar som gått på “Export”. Även alla de andra som har lämnats åt sitt öde på bar backe, de som var på tur, “ruttna raden” kallades de. Alla dessa gamlingar av olika sorter och storlekar som lämnas åt sitt öde.

Man ville även få en uppfattning om hur “beståndet” såg ut. Förhoppningen med rapporten var att stärka intresset för våra gamla träbåtar.

Broschyren “Åldringsvård” med rubriken –Vem tar hand om Inga? från 2003.

Åldringsvård ”Vem tar hand om Inga?”

Broschyren “Åldringsvård” var ett försök att förmedla kunskap om utredningen. Om “exporten” och beståndet, men också tips på hur man vårdar en gamling, vilken hjälp man kan få och var man kan hitta information.

På sätt och vis är det bättre att våra veteraner går på “export” än att de ruttnar här hemma. Men hur kan vi låta detta ske framför våra ögon. Kan ni tänka er en skärgårds- eller hamnmiljö utan veteraner?

Man kunde tro att broschyren Åldringsvård handlar om människor och de gör den också på sätt och vis. Det handlar ju om oss människor som har båtar. Hur vi behandlar våra gamlingar säger mycket om oss själva, som individer och som samhälle.

Det finns många paralleller, men denna text handlar främst om gamla träbåtar, vår kulturarv!

ANNONS
ANNONS
Foto: Sjöhistoriska Museet

Kartläggning av export av den äldre svenska fritidsbåtsflottan

Då som nu pågick debatten om det försvinnande kulturarvet vilket ledde till att år 2002 beställde Statens Maritima Museet (SMM) en utredning i frågan.

En kartläggning av exporten av den äldre svenska fritidsbåtsflottan, dvs båtar byggda i Sverige och helst ritade av svenska konstruktörer.

Omfattningen, orsaker och konsekvenser. Man ville även inventera hur det såg ute på klubbarna, vilka båtar och båttyper fanns kvar och i vilket skick.

Rapportförfattaren, Tor Hedvall, presenterade våren 2003 sin rapport “Den äldre svenska fritidsbåtsflottans export, omfattning, orsaker och konsekvenser”. Kartläggningen fastslog att mellan 1970 och 2002 “försvann” över 450 båtar från Sverige men förmodligen handlar det om det tredubbla.

Det handlar främst om båttyper som snipor, campingbåtar, Peterssonbåtar, skärgårdskryssare och R-båtar som lämnade landet. (Mörkertalet kan vara det dubbla eller mer). Exporten gick främst till Norge, Finland, Danmark Tyskland, Holland och Frankrike.

Rapporten Den äldre svenska fritidsbåtsflottans export, omfattning, orsaker och konsekvenser.
Rapporten Den äldre svenska fritidsbåtsflottans export, omfattning, orsaker och konsekvenser.

Rapporten Den äldre svenska fritidsbåtsflottans export, omfattning, orsaker och konsekvenser

Man kunde konstatera att I våra grannländer och nere på kontinenten värderas våra “klenoder” mer, både segelbåtar och motorbåtar är mycket eftertraktade. De blir väl omhändertagna, renoverade och använda.

Det handlar inte om “plundring”, tyckte Björn Varenius dåvarande chef för kulturhistoriska enhet på SMM, utan en aktivt bevarande av “vårt” kulturarv.

På samma sätt som många svenskar importerar amerikanska bilar som renoveras till ‘mint condition’ i Sverige. Det är ingen som säger att vi plundrar Amerika på sitt kulturarv.

Dessa utländska “kulturarbetare” värderar högt våra båtar med sin unika biografier, allt de kan berätta om vår samhällshistoria, sina ägare, konstruktörer och varv, byggnadstekniker, tävlingsresultat och äventyr på de sju haven. Det ska vara original i minsta detalj med patina och ju mer dokumentation desto bättre.

Allt från ritningar, inmätningsprotokoll, ägarlistor, fotografier, klubbmatrikel, mm. Man visar ett mycket stort intresse för hur båten ska förvaltas.

ANNONS
ANNONS
Vid Pålsundet i Stockholm ligger mer eller mindre hela vår fritidsbåtshistoria uppradad för allmän beskådan. Foto: Martin Prieto Beaulieu

Sveriges har varit världsbäst på att bygga träbåtar och byggt upp ett oerhört kunnande genom åren. Sverige träbåtsbestånd är unikt och bör betraktas som regalier.

Ta bara till exempel en promenad längs Pålsundet i Stockholm och beskåda Göta Segelsällskap (GSS) segelbåtar eller Heleneborg Båtklubb (HBK) med alla sina motorbåtar.

Där ligger mer eller mindre hela vår fritidsbåtshistoria uppdukad på en silverbricka. En samling som saknar motstycke uppburen av entusiaster i dessa klubbar.

Som ägare av en gammal träbåt är man inte ägare utan förvaltare. Ett ärofyllt uppdrag som man bör hedra. När man anser att man inte kan uppfylla sitt åtagande är det dags att låta någon annan ta vid.

En sorglig bild. Ytterligare en träbåt i den “ruttna raden” i väntan på kommande majbrasa. Foto: Martin Prieto Beaulieu

Idag tas denna kulturskatt för given. Det låga intresset för våra konstruktörer, deras vackra skapelser och svensk båthistoria gör att skatten sakta håller på att gå förlorad.

Antingen går den på export eller är förvissad till den “ruttna raden”. Campingbåtar, Folkbåtar, Neptunkryssare och Skärgårdskryssare står på rad i väntan på kommande majbrasa.

Har vi varit för bortskämda? Vi ser bara de antal timmar som träbåten kräver i renovering och underhåll, inte skönheten i en välritad och välbyggd båtform. En modern livsstil där underhåll inte ges plats hävdar många, men där träbåten inte görs rättvisa då en välvårdad träbåt inte kräver mycket mer tid att underhålla än en plastbåt.

Grunden för att bevara träbåtar är ganska enkel En bra övertäckning av en träbåt kan stoppa en oåterkallelig nedbrytning. En träbåtsägare som inte kan underhålla sin båt borde skänka bort den, det är bättre än att den får stå i “ruttna raden” på uppläggningsplatserna, säger Tor Hedwall.

Det finns många entusiaster som kanske inte har råd att köpa båt, men har viljan och kunskaperna att renovera.

Tor Hedvall och Eva Berglund-Thörnblom inspekterar Inga i samband med att hon donerades till Sjöhistoriska museet år 2000 av Christer och Margareta Ardell. Foto: Sjöhistoriska Museet

Båtar som ska visas och användas

Arbetet med att bevara det kulturhistoriska arvet kan inte helt överlåtas till museer och institutioner. De har varken råd eller plats i sina magasin. Nej, båtarnas ska visas och användas. Det flytande kulturarvet behöver hållas flyttande av oss alla.

ANNONS
ANNONS

Det är föreningarna, sällskapen och klubbarna som måste bära ansvaret. Förutom alla enskilda båtklubbar finns sedan 1973 Veteranbåtsföreningen.

De har skannat in tusentals båtritningar som nu är tillgängliga på webben via digitaltmuseum.se och register i www.veteranbatsarkivet.se. En annan förening är Båthistoriska Riksförbundet (BHRF) som samlar ett 20-tal föreningar inom båtvärlden och som arbetar med påverkansarbete och dialog med politiker för att skydda det flytande kulturarvet.

Sist men inte minst finns Svenska Skärgårdskryssare Förbundet (SSKF) och Renoveringsfonden som sedan starten 1993 har hjälpt till att rädda och förmedla över 150 st träbåtar.

Dessa initiativ till trots, frågorna från 2003 kvarstår 20 år senare. Vilka båttyper är utrotningshotade? Vart har de tagit vägen?, Hur har man byggt och hur många är det kvar och i vilket skick? Vi behöver en ny inventering, Vilka båttyper minskar i antal, Folkbåtar, Neptunkryssare, Skärgårdskryssare, Pettersonbåtar, Tiedemannare och Forslundare?

Inga finns sedan 2018 i Båtmagasinet på Rindö utanför Vaxholm. Foto: Martin Prieto Beaulieu

Kräver särskilt tillstånd för försäljning

Som veteranbåt betraktas den som äldre än 30 år, dvs båtar byggda före 1990. Är båten äldre än 100 år omfattas den av kulturmiljölagen som kräver särskilt tillstånd för försäljning av kulturföremål till utlandet.

Hur förtvivlat det än låter finns det hopp. Det finns tid att vända trenden. De intresseföreningar som finns kring fritidsträbåtar i Sverige bör enas kring ett krav om en ny utredning för att återigen kartlägga exporten och beståndet, och vad som behövs göras för att stärka intresset för och bevarandet av det flytande kulturarvet.

En favorit i repris! Ett medskick till Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM), Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och alla som är intresserad av kulturarvet.

Sist och inte minst, ta tillfälle i akt och besök Båtmagasinet på Rindö, hälsa på Inga och de andra båtarna i samlingen. Missa inte heller den kommande Veteranbåtstfestivalen den 27-29 maj i Wasahamnen i Stockholm eller Classic Boat Meet i Västervik, 20-23 juli.

Du kanske även är intresserad av: Sveriges legendariska motorkryssare – här byggdes dom [Dagens PS]