Så står du där äntligen, med en nyinköpt motorkryssare av mahogny. På kontraktet står det »båt av Petterssonmodell« byggd någon gång före andra världskriget. Det var allt som säljaren visste och kunde skicka med dig som information. Men du vill veta mer.

ANNONS

Och du är dessutom av den mer envisa typen som med en stor portion vetgirighet ger dig ut på sökarstråt. Med en binge nyutskrivna digitalfoton från lastbilsleveransen beger du dig till Sjöhistoriska museets ritningskrypta för att söka data.

Efter timmar framför mikrofilmsapparaten når du resultat och med nyutskrivna ritningskopior under armen styr du kosan hem igen. Chansen är faktiskt stor att du hittat ritningen på din båt.

Men vem som har byggt den – det är nästa steg i skattjagandet

Antalet varv som byggde fritidsbåtar och motorkryssare var på den gamla goda tiden lika många som finnarna i tonåringens ansikte. Det vill säga många. Och hur i hela friden ska du hitta från vilket varv din båt kom?

Faktum är att även de gamla mästarna hade sina favoritvarv efter många års samarbete med stor ömsesidig förståelse och respekt. Varv som de med glädje servade med nya kunder. Och som de kunde lita på till nära hundra procent.

För att ge dig en lättskannad bild av var Victor Israelsson, C.G. Pettersson och Ruben Östlund, samtliga självgående konstruktörer utan eget varv, lade sina beställningar har vi sammanställt en lathund till dig.

Med hjälp av den kan du snabbt sätta dig in i förhållanden mellan varven och konstruktörerna. Och kanske också hitta en eller annan ledtråd till ditt eget historiesökande.

STOCKHOLMS MOTORBÅTSVARV

Hela besättningen på Stockholms Motorbåtsvarv någon gång i början 1900-talet. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Varvet låg vid Hornstull i Stockholm och dess existens var kort men explosiv. Grundades 1915 men gick i efterkrigskonjunkturen under redan 1920. Grundtanken var att seriebygga båtar efter C.G. Petterssons ritningar för att på så sätt hålla båtpriserna nere och ytterligare öka intresset för motorbåten.

I varje beställning ingick också att bygget kvalitetssäkrades genom att Pettersson själv följde varje bygge och även gjorde slutbesiktningen. Hur det gick med grundtanken att bygga i serie kan jag inte uttala mig så mycket om.

Stockholms Motorbåtsvarv startades 1915 av Georg Wrange och Weine Tiger. Varvet knöt sig tidigt till C G Pettersson och byggde i stort sett bara motorbåtar från dennes penna. GUN beställdes 1917 av Axel Rosberg, Östersund, och levererades från varvet per järnväg till Storsjön samma år. (Foto: MYS publika arkiv)

Men faktum är att många av de båtar som lämnade varvet var större byggen på tio meter eller mer. Föga troligt att dessa byggdes i serie.

Ofta förknippat med: C.G. Pettersson.

SJÖEXPRESS

Den största delen av produktionen på Sjöexpress var lite mindre och medelstora snabbgående motorbåtar. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Det Lidingöbaserade varvet startade som Motoraktiebolaget Sjöexpress med en lite blandad verksamhet som bil- och motorbåtsförsäljning. 1907 gick affärerna över styr och bolagsresterna köptes upp av Henning Forslund med kompanjoner.

De blåste nytt liv i bolaget. Under de följande tio åren byggdes de flesta Sjöexpressbåtar efter ritningar signerade C.G. Pettersson.

Bland andra den magnifika 19 meter långa motorkryssaren Togi, som byggdes 1916 åt en dansk beställare. Båten kom att bli varvets största leverans någonsin, och ritningarna var givetvis signerade CGP.

Den 19 meter långa motorkryssaren Togi är en av de största som byggdes på Sjöexpress. C.G. Pettersson ritade åt beställaren, den danska grosshandlaren Th Colding. (Foto: Sjöhistoriska Museet)

Efter 1916 tog dock Hennings yngre bror Gideon hand om allt fler beställningar. Gideon var nyutexaminerad ingenjör med fartbåtsintresse, vilket alltmer avspeglade sig i varvets leveranser.

Bland annat var det Gideon som 1920 ritade den mycket framgångsrika racerbåten NNIII. 1923 anställde Henning dock den mycket skicklige Carl Albert Fagerman som verkmästare och konstruktör.

1925 beställde Robert Carlsson, vice VD:n på Vin & Spritcentralen, Duo II. Enligt Sjöexpress varvsbok är DUO II en 11 x 2 meters halvracer med akterskåp midskepps. (Foto: MYS publika arkiv)

Fagerman hade ett mycket skickligt öga för linjer och skapade snabbt en egen stil dedicerad Sjöexpress. Efter Fagermans uppsägning 1936 fick återigen broder Gideon konstruera Sjöexpress båtar, vilket han gjorde tills Henning Forslund sålde verksamheten 1946.

Ofta förknippat med: C.G. Pettersson, C A Fagerman, Gideon Forslund.

Kända Sjöexpress-kunder:

Tor Bonnier – bokförläggaren som 1922 beställde den vackra halvsalongsbåten Droskan för att ha som pendlarbåt mellan staden och sommarstället på Dalarö. 

Droskan byggdes 1922 på Sjöexpress för Tor Bonniers räkning för att användas för turer till sommarstället på Dalarö. Båten framfördes av familjens chaufför som även hade tillgång till en bekväm sovplats längst fram i motorrummet. Nu är Droskan återställd till ett skick som avspeglar sin forna glans. (Foto: MYS publika arkiv)

Christian Cederroth – plåsterfabrikören som älskade båtlivet. Med sina två stora och snabba Sjöexpressbåtar Sture I och II var han ofta sedd pendlande i skärgården. 

ANNONS
ANNONS

Max Gumpel – storbyggmästaren och automobilisten som med vackra bilar och båtar förgyllde sin tillvaro. Runabouten Lena II byggdes 1930 och var en av skärgårdens snabbaste.

Här tävlar Gumpel med Lena II. Troligtvis ett lyckat slutresultat då hon under denna period var snabbast i skärgården. (Foto: Sjöexpress arkiv)

 

GUSTAFSSON & ANDERSSON

Varvet startades av bröderna Gustafsson och Andersson på stranden av Klara Sjö i Stockholm. Med mycket goda relationer till konstruktörerna C.G. Pettersson och Viktor Israelsson växte varvet snabbt, och snart var de trånga lokalerna i centrala staden för små.

Lösningen blev att redan 1913 flytta företaget ut till Skärsätra på Lidingö, där en ny modern arkitektritad varvsbyggnad uppfördes. Här kom många celebra båtar att byggas under åren, bland andra storheterna Sea Song, Stella Marina, Penta XI, Gri-Gri och Match II.

Den mytomspunna och idag försvunna Stella Marina byggdes på Gustafsson och Anderssons varv i Skärsätra, Lidingö. Här ligger hon utanför Sandhamn under KSSS jubileumsregatta i juli 1930. På akterdäck kan ägaren Erik Åkerlund ses tillsammans med prinsessorna Ingeborg och Margaretha. (Foto: Sjöhistoriska Museet)

I mitten av 1930-talet tog sönerna Anders och Tage över mer och mer av konstruerandet av varvets beställningar. De införde också ett av Sveriges första rationella försök till serietillverkning av större motorbåtar. 1939 tog sonen Tage över driften av varvet och efter det var det han som stod för samtliga nykonstruktioner.

Varvet lever kvar än idag under namnet Boghammar Marin.

Ofta förknippat med: C.G. Pettersson, Viktor Israelsson, Ruben Östlund, Tage Boghammar.

Kända Gustafsson & Andersson-kunder:

Erik Åkerlund – bokförläggaren och tidningskungen som med en, vad det verkade, oändlig plånbok försåg sig bara med det bästa. Beställde bland annat racerbåten Sea Song och den exklusiva motoryachten Stella Marina på varvet. 

Fritz Egnell – den mäktiga Penta-chefen lät bland annat varvet bygga Penta XI – kanske den absolut mest fantastiska motorkryssare som lämnat svenska båtbyggares händer. 

Fantastiska Penta XI byggdes på Gustafsson & Anderssons varv, nuvarande Boghammar Marin på Lidingö (Foto: Sjöexpress arkiv)

Martin Aronowitsch – bankdirektören och fondförvaltaren som lät varvet bygga sig den snabbgående C.G. Pettersson-ritade commutern Ariel 1917.

 

BRÖDERNA LARSSON

Bröderna Larssons fina kvalitetsvarv i Värmland byggde många legendariska svenska lustjakter. (Foto: Sjöexpress arkiv)

I Kristinehamn låg ett av de allra flitigaste CGP-varven. C.G. Pettersson själv var mycket god vän med varvsägarna Richard och Hugo Larsson, vilket ytterligare bättrade på strömmen av beställningar av exklusiva motorkryssare.

Här byggdes många av CGPs vackra stora salongsbåtar, men också mängder av vanliga »Petterssonbåtar« samt många mer snabbgående passbåtar av alla slag och modeller.

M/Y Carla III beställdes av direktör Carl A Eck, Göteborg, år 1915. Hon var vid sjösättningen 1917 Skandinaviens största och modernaste salongskryssare av mahogny. Carla var från början utrustat med en 75 hk Sterlingmotor. Under krigstiden utrustades fartyget med förstärkning till kulsprutelavettage på fördäck. Idag är hon i ett mycket fint och representativt skick. (Foto: MYS publika arkiv)

Varvet började också redan under tidigt 1930-tal experimentera med en mindre serietillverkning av den klassiska »Petterssonbåten«, viket föll väl ut.

I mitten på samma decennium fasades emellertid CGP ut allt mer till förmån för varvssonen Lars Larsson och dennes konstruktioner (som i mångt och mycket bar CGPs linjer och utförande).

Sista fritidsbåten i trä byggdes 1949, varefter varvets verksamhet helt övergick till yrkesbåtar av stål och aluminium.

Ofta förknippat med: C.G. Pettersson.

Kända Bröderna Larsson-kunder:

Carl A Eck – grundare av Motorverken i Göteborg och en stor motorbåtsman. Lät bland annat varvet bygga lustjakten Carla III efter C.G. Petterssons ritningar. Med sina 20 meter är den en av de största yachter i mahogny som byggts i Sverige. 

ANNONS
ANNONS
Här är Carla III nyligen sjösatt. Härligt mörk nybakad mahogny. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Carl-Oscar Kalling – häradshövdingen och stadsnotarien som med sina två vackra motorkryssare Unn och Unn (II) var en av varvets största privata beställare. 

Unn som beställdes av Greve Kalling heter idag Astrella och tillhör en av landets bäst bevarade lustjakter från denna tidsperiod. (Foto: MYS publika arkiv)

Tullverket – från statligt håll fick varvet en storbeställning 1924 på ett antal tullkryssare i två storlekar – 13,8 och 15,5 meter långa. Dessa skulle en gång för alla sätta stopp för den omfattande spritsmugglingen i skärgårdarna.

 

FRÖBERGS BÅTVARV

Här sjösätts en klassiker på Fröbergs varv inne i Kyrkviken på Lidingö. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Längst in i Kyrkviken på Lidingö låg varvet som älskades av samtliga konstruktörer. Det drevs av båtbyggaren Karl Fröberg, som förutom att vara en mycket skicklig båtbyggare, var pedant ända ut i fingerspetsarna.

Axel Hirsh lät bygga MINANDRA år 1937 på Fröbergs Båtvarv, Lidingö. Andre ägare var grosshandlare Robert Ljunglöf, som år 1948 sålde fartyget till Marcus Wallenberg. 1982 övertogs MINANDRA av nuvarande ägare. (Foto: MYS publika arkiv)

Båtarna som lämnade hans varv stod närmare högklassig konst än båtbyggeri. När ett båtbygge lades ut till Fröbergs behövdes aldrig några inspektioner, berättade C.G. Pettersson.

Och vi som idag har sett en av de många fortfarande existerande båtarna från Fröbergs »ateljé« kan än förundras över skrovets skönhet och den vita egenblandade originalnåtens vackert fernissade gula ton. Leveranstakten var inte hög hos Fröbergs.

Margona är en av de få som Karl Fröberg tillverkade på lager, en ruffmotorbåt byggd i exklusiv och noga utvald Honduras mahogny med en Penta motor typ A-4. Första ägare Direktör Åkesson 1935 som ägde henne i över 20 år. (Foto: MYS publika arkiv)

Kvalitén sattes alltid i centrum före kvantiteten. Därför byggdes det bara 114 båtar under Karl Fröbergs ledning. Många finns fortfarande kvar i mycket gott skick.

En ytterligare Fröberg-yacht som fortfarande är kvar i mycket bra skick är M/Y Elisabeth. Hon beställdes av Stellan Carlberg 1925. Carlberg blev befordrad till vice koncernchef i Sv. Tändsticksbolaget efter Ivar Kreugers död 1932. Hon har även ägts av Marabou-chefen Throne-Holst som enligt uppgift gjort många affärer ombord på henne. (Foto: MYS publika arkiv)

Ofta förknippat med: C.G. Pettersson och Ruben Östlund.

Kända Fröbergskunder:

Axel Hirsch – filantropen och humanisten som 1936 lät Ruben Östlund rita och Fröbergs bygga den fantastiska 16 meter långa motoryachten Minandra (se ovan).

Carl Juhlin-Dannfelt – finansborgarrådet som med en plats i styrelsen på det Kreuger-ägda fastighetsbolaget Hufvudstaden, tillhörde storstadens ekonomiska kärna. Lät Fröbergs bygga den snabbgående halvsalongsbåten Tordmulen efter C.G. Petterssons ritningar.  

 

FISKSÄTRA VARV

Varvet startades i slutet på 1910-talet av den snickarkunnige F Axel Larsson på en udde i Fisksätra, norr om Stockholm. Det blev med tiden en stor småbåtsindustri.

Här byggdes det framför allt efter C.G. Petterssons ritningar – i alla fall fram till 1936 då Axels son Torild tagit examen som utbildad båtkonstruktör. På Fisksätra var man öppen för alla möjliga båttyper och beställare.

Tatjana III ritades av C.G. Pettersson och byggdes på Fisksätra varv 1929 på uppdrag av direktör John Silvander. Båten nyttjades ursprungligen för transport mellan hemmet i SaltsjöBoo och sommarnöjet i ytterskärgården. Till båten finns fortfarande kvar en originalservis om ca 50 delar samt en modell av båten i glasmonter i skala 1:10. Nuvarande ägare förvärvade båten 2007 och har slutfört renoveringen med ca 3000 timmar. (Foto: MYS publika arkiv)

Bland annat var flottan och tullverket ständigt återkommande som beställare av allehanda flytetyg, allt från landstigningsbåtar, vikbara livbåtar till minsvepare till både Sverige och Tyskland.

Under Torilds ledning efter kriget gjorde sig varvet känt som pionjär med det nya materialet glasfiber, vilket premiärvisades med den förruffade båten Svalan 1954.

Ofta förknippat med: C.G. Pettersson och Torild Larsson.

Kända kunder åt Fisksätra Varv:

Erik Åkerlund – bokförläggarens sista båtbeställning, coupéracern Sea Song III, ritades av Ruben Östlund och byggdes på Fisksätra samma år som Åkerlund dog. 

Kaj Bonnier – bokförläggaren som lät varvet bygga sina motorkryssare Kust och Kust II efter Ruben Östlunds ritningar. 

KUST II har tidigare varit registrerad i MYS, Motor Yacht Society, men har nu nya ägare i Norge. (Foto: MYS publika arkiv)

Gösta Videgård – storbyggmästaren som med bland annat Kungstornen på sitt CV, hade möjligheter att bland annat bygga den vackra Reimersritade motoryachten Ninnie II på varvet. 

ANNONS
ANNONS
Här sjösätts Videgårds Ninnie II. Glänsande nylackat mahognyskrov (Foto: Sjöexpress arkiv)
Här ser vi Videgårds Ninnie II från barbord sida. (Foto: Sjöexpress arkiv)

 

HÄSTHOLMSVARVET

Det startade i slutet på 1800-talet som pråmvarv, men transformerades under 1906 snabbt till ett av Sveriges största motorbåtsvarv. Verksamheten inleddes på nuvarande Kvarnholmen i Stockholm. För att senare flytta till Lidingö vid nuvarande Gåshaga.

Mannen som stod bakom förändringen var den nyutexaminerade byggnadsingenjören Knut Ljungberg, som under de närmast följande åren visade sig vara en synnerligen kompetent konstruktör av framför allt mycket linjesköna motorkryssare.

En av Sveriges mest kända klassiska yachter är M/Y Loris som Ivar Kreuger beställde av konstruktören Knut Ljungberg och lät bygga på Hästholmsvarvet 1913. Hon byggdes som en expresskryssare i Hondurasmahogny och som successivt fick allt starkare motorer. Den sista blev en Sterling Coast Guard, en 24 Liters rak sexa på 300 hk som ger Loris en fart på 27 knop. (Foto: MYS publika arkiv)
Här ligger Ivar Kreuger med Loris i, vad som ser ut att vara en naturhamn, någonstans i Stockholms skärgård. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Båtarna Ljungberg ritade kom i stort sett samtliga att byggas på Hästholmsvarvet fram till Ljungbergs avsked från varvet 1923. I slutet på 1930-talet köptes varvet av konstruktören Knud H Reimers som lät anställa Harry Becker som platschef.

Under de följande åren byggdes sålunda ett antal båtar efter dessa herrars ritningar innan varvet dukade under för grävskoporna i början av 1950-talet.

Ofta förknippat med: Knut Ljungberg och Knud H Reimers.

Kända Hästholmsvarvs-kunder:

Ivar Kreuger – byggmästaren och ingenjören som endast nöjde sig med det bästa. Knut Ljungberg fick rita två vackra motoryachter åt denne livs konnässör; den 15 meter långa Loris och den 20 meter långa storasystern Tärnan. 

Josef Sachs – NK-chefen som med stort sommarställe på Värmdö behövde bekväma pendlingsmöjligheter in till stan. 1912 byggdes den dubbelmotordrivna otroligt vackra yachten Meteor på hans beställning. 

Sven Hydén – Bryggmästaren och storseglaren som med den Ljungberg-ritade yachten Standard byggd 1910, just kom att sätta ny standard för hur en väl konstruerad motoryacht skulle se ut. 

Kurt Heinecke – Kol & koks-grossisten (tillika ägare varvet under en tid) försåg sig med stor kärlek till skärgården med det bästa som kunde uppbringas i båtväg. Beställde bland annat yachterna Independence I och II samt racern Hunter II från varvet. 

Dir Kurt Heinicke, ägaren till Hästholmsvarvet, byggde enligt uppgift båten åt sig själv 1919 och döpte henne till Independance II. Under 1980-talet fick hon namnet Margana. Hon har genomgått flera renoveringar och är idag i ett gott skick. (Foto: MYS publika arkiv)
Independence någon gång på 30-talet. (Foto: Sjöexpress arkiv)

FORSLUNDS VARV

Forslunds varv på Essingeöarna. (Foto: Sjöexpress arkiv)

Gideon Forslund startade, just hemkommen efter en studietid i England, sitt första varv Essingevarvet 1915. Varvet bytte senare namn till Forslunds Varv.

På varvet vid Marieberg i Stockholm byggdes mängder med båtar, i stort sett samtliga konstruerade av honom själv. Allt från »Petterssonbåtar«, roddbåtar, racerbåtar, galoscher och helt vanliga båtar kölsträcktes på varvets slip.

»Ingen vet vilken båtmodell som i morgon kommer att sjösättas från varvet«, skrev en känd båtkrönikör i mitten på 1930-talet. Ett påstående som innehöll mycket sanning.

Här sjösätts Ecco 1947. Hon beställdes av Direktör Appelgren och byggdes av Owe Forslund och Helge Bäckmark på Forslunds varv. (Foto: Sjöexpress arkiv)
Ecco i mycket fint skick efter genomgång hos Sjöexpress. (Foto: MYS publika arkiv)

Gideon Forslund och senare sonen Owe Forslund var några av branschens absoluta fritänkare. De jagade ständigt förbättringar och var inte rädda för att pröva idéer i verklig skala. Så att säga hur en typisk båt från Forslunds varv ser ut är i det närmaste omöjligt.

Ofta förknippat med: Gideon Forslund.

Kända Forslundskunder:

Bror Jährn – en affärsdoldis i Stockholm, men som med sin röntgen-agentur såg till att bland annat få råd att beställa den stora essbåten X-Ray 1930. 

Ingvar Bergengren – Stockholms stora Fordhandlare som beställde många Essbåtar från Forslund för att försöka få fler Fordmotorer att gå till sjöss.