En unik konceptbil från 1961, baserad på en vanlig Fiat 600, har gått under klubban i USA. Med bara 32 hästkrafter och en omodifierad motor nådde den 128 km/h. Hemligheten var formen.
Fiat för 2,7 miljoner kronor var långt före sin tid
Det finns bilar som imponerar med råstyrka. Och så finns det bilar som imponerar genom att göra allt rätt med nästan ingenting.
Fiat 600 hade 32 hästkrafter. Det räcker knappt för att köra om en motorbåt. Ändå tog Pininfarina, designhuset som formgett Ferraris vackraste bilar sedan 1930, just den här lilla folkbilen och skapade något som fortfarande ser ut som om den kommer från framtiden.
Ägget var 30 år före sin tid
1960 bestämde sig Battista ”Pinin” Farina för att bevisa en poäng. Tillsammans med aerodynamikprofessorn Alberto Morelli från Politecnico di Torino byggde han Pininfarina X, en konceptbil så radikal att den uppnådde en luftmotståndskoefficient på 0,23.
Det låter kanske inte som mycket. Men resten av bilindustrin behövde ytterligare 30 år för att komma dit.
Farina visade bilen på Turinsalongen 1960 och körde den personligen på allmän väg för att ragga tillverkare. Ingen nappade. X:et var genialiskt, men för vildvuxet för att bli verklighet.
Så Pininfarina gjorde det enda rimliga. De byggde ett till.
Den vackra kompromissen
1961 tog designhuset alla lärdomar från X och packade in dem i en vanlig Fiat 600D. Resultatet blev Y Berlinetta, en droppformad liten berlinetta med kurvig vindruta, tre runda strålkastare bakom en genomskinlig kåpa och en bakdel som ser ut som om den ritats av någon som tänkte på fåglar snarare än bilar.
Hjulen satt där hjul brukar sitta. Det var den enda eftergiften till konventionen.
Under skalet satt samma anspråkslösa 767-kubikare som i vilken 600D som helst. Ingen turbo, ingen trimning, ingenting. Ändå nådde Y Berlinetta 128 km/h i tester. Vanliga 600D toppade på 110.
Skillnaden? Enbart formen. Pininfarina hade gett en Fiats folkbil16 procent mer toppfart genom att tänka aerodynamiskt.
Reservhjulet hamnade framför passagerarutrymmet för att fungera som krockkudde vid en frontalkollision. Interiören fick stötdämpande material.
1961 tänkte ingen annan biltillverkare så. Volvo var fortfarande ensamma om trepunktsbältet.
803 mil på 65 år
Y Berlinetta blev aldrig mer än ett enda exemplar. Den gick från Pininfarinas verkstad till Harrah’s Collection i Reno 1970, och därifrån till National Automobile Museum. Mätaren visar 8 032 kilometer. Det är ungefär Stockholm-Malmö tur och retur, två gånger. På 65 år.
Men det är kanske det som gör den så fascinerande. Den byggdes inte för att köras. Den byggdes för att visa vad som var möjligt.
En hel bil ritad kring en enda idé. Nämligen att luft är det billigaste bränslet som finns. Medan andra tillverkare jagade fler hästkrafter löste Pininfarina samma problem med en penna och en vindtunnel.
Tre runda strålkastare bakom en gemensam glaskåpa. En vindruta som kröker sig runt föraren som ett visir. En bakdel som smalar av som en droppe vatten. Varje linje finns där av en anledning, och anledningen är alltid samma: mindre motstånd.
2,7 miljoner för 32 hästkrafter
Den 13 juni 2026 gick Y Berlinetta under klubban hos Bonhams som en del av museets utförsäljning av 110 klassiska bilar. Utropet låg på 100 000 till 200 000 dollar.
Slutpriset landade på 268 800 dollar, drygt 2,7 miljoner kronor inklusive köparpremie. Utan reservationspris.
Lacken är originalsilver. Interiören har svart vinyl, blå mattor, en Nardi-ratt i trä och en Autovox-radio. Auktionshuset beskriver motor och hjulhus som ”knappt mer än museidammiga”.
Att klassiska bilar kan vara lönsamma investeringar är välkänt. Marknaden har stigit 185 procent på tio år. Y Berlinetta är dock inte vilken veteranbil som helst.
Den är den enda i sitt slag, med obruten museiproveniens sedan 1961 och en historia som börjar med att en italiensk patriark ville visa att formen är mäktigare än motorn.
Den som vill veta vilka klassiker som kan stiga i värde framöver borde leta efter just sådana bilar. Unika. Dokumenterade. Och gärna lite galna.
