EU svartlistade 1 569 ryska bolag och vd:ar den 12 oktober. För en svensk exportör räcker det inte längre att söka på kundens namn i sanktionslistan.
EU har aldrig tidigare svartlistat så många vid ett och samma tillfälle. Beslutet omfattar 826 ryska företag som levererar komponenter till vapenindustrin och 743 av deras vd:ar, enligt EU:s utrikestjänst.
EU:s nya sanktioner – kraftigt ökade krav på svenska bolag
EU:s sanktionslista över hot mot Ukrainas territoriella integritet omfattar nu nära 4 600 personer och bolag, och ungefär en tredjedel av dem tillkom den 12 oktober. ”Vi har fokuserat på det ryska militärindustriella komplexet, på de olika små delarna i missilerna och drönarna”, sade EU:s utrikesrepresentant Kaja Kallas på utrikesministrarnas möte i Luxemburg.
Det är vd:arna som gör listan svår att hantera. ”Sanktionslistan är svår att använda som enda underlag, eftersom en listad person kan äga eller kontrollera andra bolag som inte själva står på listan”, säger Theodora Papadimitropoulou, som arbetar med risk och regelefterlevnad på dataföretaget Dun & Bradstreet.
Bolagen kan finnas i Ryssland, men också i andra länder. För ett svenskt företag betyder det att en motpart kan vara sanktionerad utan att namnet syns på listan.
”Vi ser att risken flyttas från en enskild risk till en nätverksrisk”, säger hon.
Ägaren smittar bolaget
Ett bolag som ägs eller kontrolleras av en sanktionerad person räknas som indirekt sanktionerat, enligt Papadimitropoulou. Ägarandelen behöver inte vara över 50 procent, eftersom det räcker att den listade personen har makten att styra bolaget.
”Du kanske gör affärer med ett företag som inte verkar vara direkt sanktionerat. Men om det har en ägare som faktiskt är sanktionerad kan det företaget drabbas indirekt”, säger hon.
Den andra delen av nätverket är kundens kunder. ”Det finns även risker att nya bolag byggs upp i tredjeländer och används som mellanled för vidareexport till Ryssland, bland annat via Turkiet, Georgien, Förenade Arabemiraten och flera andra länder”, säger hon.
Riksrevisionen började i september granska hur svenska varor ändå når Ryssland via bland annat Kazakstan och Turkiet.
Följderna kan bli hårda för den svenska säljaren. Sedan juni 2025 kan grovt sanktionsbrott ge upp till sex års fängelse.
Säkerhetspolisen utreder två män misstänkta för grovt sanktionsbrott efter att verkstadsprodukter förts ut ur Sverige med den ryska militärindustrin som misstänkt slutanvändare.
En av dem, en företagsledare från Västsverige, greps i maj, och båda nekar till brott. Papadimitropoulou påpekar att det också finns en risk att företaget inte får behålla sina exporttillstånd.
Listan räcker inte som försvar
Vill ett företag hävda att det handlat i god tro behöver det kunna visa mer än en sökning i sanktionslistan, enligt henne. ”Jag tror inte att det räcker längre att säga till en myndighet att jag faktiskt har kontrollerat de här bolagen mot en sanktionslista”, säger hon.
Kontrollen ska enligt henne göras när affärsrelationen inleds och sedan löpande, och den ska omfatta vem som äger och styr kunden och vilka distributörer kunden använder i högriskländer.
En litet industribolag i Småland som säljer till en kund i Tyskland kan inte se om kunden säljer vidare till Azerbajdzjan och därifrån till Ryssland.
På den frågan svarar Papadimitropoulou att avtalet är det första skyddet. ”Man ska faktiskt få in någonting i sina avtal, att det står att man inte ska vidareexportera till Ryssland.”
Vid försäljning till länder utanför EU är en sådan klausul redan ett krav för vissa känsliga varor, bland annat sådana som EU klassar som högprioriterade för den ryska krigsindustrin, enligt Tullverket.
Komplext att kartlägga nätverken runt en kund
Det är en otroligt komplex uppgift som läggs på väldigt många exporterande bolag. Förutom att kontrollera ägandet ska de även kartlägga nätverken runt omkring, och det finns inga officiella uppgifter om nätverken.
Man förstår ambitionen, men det är ett kraftigt ökat krav på alla bolag som exporterar.
Ägarkedjorna sträcker sig ofta över flera länder, och hur mycket som går att få fram ur olika länders register varierar, enligt Papadimitropoulou.
Inte heller kunderna är en säker källa, eftersom de enligt henne ”ibland missar sina egna koncernstrukturer, för de kan vara väldigt komplexa och föränderliga”.
Papadimitropoulou menar att en del av bevakningen går att automatisera, men inte överallt. ”Man måste förstå att det finns vissa länder där informationen är svår att få tag i. Och då ska man kanske ha en lite mer manuell process för att kunna få fram de här uppgifterna.”
Vad som räknas som kontroll har EU-domstolen nyligen prövat. Litauens myndigheter frös 2022 tillgångarna i elbolaget Inter Rao Lietuva, trots att bolaget inte stod på någon EU-lista. Skälet var att bolaget indirekt ägdes av ryska staten och därför ansågs kontrolleras av Vladimir Putin.
EU-domstolen slog den 3 september fast att Rysslands auktoritära styre inte räcker som bevis för att Putin kontrollerar bolaget, och att kontrollen måste visas med direkta bevis eller med tillräckligt precisa och samstämmiga indicier.
Det, om något, visar hur komplexa EUs sanktionsdirektiv är.
