Dagens PS

Valda sanningar sänker bolag – och det förlamar regeringsbildningen

Regeringsbildningen bygger på dåliga förhandlingspositioner
Amer Hadsvik fortsätter i sina krönikor att följa regeringsbildningen. Foto: Amer Hadsvik/TT

Det farligaste i ett företag är inte dåliga siffror. Det är valda siffror. Ledningen som ser den försäljning som stämmer med planen och inte den som inte gör det, som lyssnar på de kunder som bekräftar produkten och inte på dem som lämnar. Verkligheten kommer ändå, bara senare och dyrare. Det gäller i bolag, och det gäller i ledningen av ett land. Hösten 2026 är en studie i valda sanningar.

Vi har inte haft block i svensk politik sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Vi har låtsats att vi haft det. SD blev vågmästare och varje regeringsbildning sedan dess har kantrat på samma sak: inget av de gamla blocken når 175 utan ett parti det sagt nej till.

Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet och Tidöavtalet var tre olika sätt att hålla fiktionen vid liv. Nu är SD ett av åtta partier, i opposition av eget val. Det gör det inte enklare att bilda regering, men det borde vara tydligt för alla att vi inte längre kan arbeta utifrån block.

Reglerna har inte ändrats

Negativ parlamentarism har förutsatt förhandling ända sedan 1974 års regeringsform, det är hela poängen med att en regering bara behöver slippa 175 röster emot. Det nya är att ingen längre kan låtsas något annat. Varje regeringsbildning är en förhandling, och en förhandling kräver att alla parter räknar på både vinst och förlust, sin egen och motpartens.

Läs mer:
Regeringsbildningen vanns av den som hade räknat – Dagens PS

Det som hände i valrörelsen 2026 var att ett tydligt regeringsalternativ bildades före valet och förlorade. Det var byggt på den gamla premissen om block. Och redan dagen efter valet stod det klart att folket inte röstat fram något av de alternativ som ställts mot varandra.

Folket hade röstat på partier. Inget block fick majoritet. De 176 mandat som går att räkna ihop till vänster förutsätter att Vänsterpartiet släpper fram en regering det inte får sitta i. Ett parti var tillräckligt stort för att tro att resten skulle falla på plats av sig självt.

Före valet kan man dra upp röda linjer. Efter valet måste man agera. Och om ingen vill sudda ut sina linjer måste man agera inom dem. När det är konstaterat kan en förhandling börja.

Man kan förhandla före ett val

Men man kan inte förhandla bort valresultatet. Ett block är ett avtal slutet innan folket sagt sitt, och allt som förhandlats fram i det måste släppas om siffrorna inte räcker.

Tidöpartierna hade räknat på en majoritet de inte fått än, och betalade för en regering i valrörelsen som de inte fick. De släppte den valda sanningen sent, och först för att Centerpartiet inte flyttade sig. Men de släppte den.

Sverigedemokraterna valde opposition och Moderaterna lade ett anbud utan dem. Det är vad man gör med en vald sanning när verkligheten säger emot, och hittills verkar ingen av dem ha förlorat på det. Röda linjer kostar inget förrän de prövas. Avtal kostar från dag ett.

En förhandling går ut på att få något man vill ha till en kostnad man är beredd att acceptera. Det man satsar, ger upp eller riskerar för att komma dit är insatsen. Den borde varenda parti haft klart för sig en vecka efter valresultatet. Det enda parti som enligt min mening hade det är Centerpartiet.

Resten förlitade sig på att det skulle lösa sig. Socialdemokraterna gick till en statsministeromröstning de visste att de skulle förlora. De kallade det att föra processen framåt, men tycktes förutsätta att låsningen skulle lösa sig bara den blev synlig.

Läs mer:
Centern väljer S: Upp till Andersson att hantera V – Dagens PS

Vänsterpartiet satte ett krav på ministerposter som ingen vid bordet kunde ge dem. Moderaterna räknade länge in ett parti i sin majoritet som i ett halvår sagt att det inte ingick.

Alla tre väntade på att någon annan skulle gå in i ett block eller att ett samarbete skulle uppstå av sig självt. Men inget händer av sig självt. Och definitivt inte en förhandling.

Centerpartiet är inte färdigprövat. Dess röda linjer mot Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har hållit i förhandlingen. Partiet har ännu inte visat hur de linjerna ska förenas med en regering som får igenom sin budget, och det är där priset sätts.

Att kräva en kalkyl av andra är inte detsamma som att ha en egen som håller. C har tvingat de andra att visa sina kort. Nu måste partiet visa sina egna.

Villkoren var redan satta

De sattes den 13 september, av väljarna och av de röda linjer partierna själva gick till val på. Priset följer av villkoren, och varje vecka som går blir det tydligare för alla vid bordet. Innanför villkoren finns ett förhandlingsutrymme. Så länge ingen suddar ut sina linjer är det lika stort i dag som den 13 september, och det är det enda rum en regering kan bildas i.

Det mesta av arbetet sedan dess har gått åt till att göra utrymmet synligt i stället för att använda det. Det är förhandlingens första steg. Och det är där Centerpartiet hittills har lagt sin kraft.

Det är därför ”tillbaka på ruta ett” är fel beskrivning av läget. Ingenting har gått tillbaka. Sverigedemokraterna står i opposition, Socialdemokraterna har valt sin regering, Vänsterpartiet har gjort sitt krav till villkor. Inget av det sades den 13 september.

Men siffrorna visade redan då att partierna skulle behöva ompröva sina positioner. Ett lag som förlorat måste tänka om, och det gällde SD mer än någon annan. Nästan ingen gjorde den avläsningen då. Att nu, när spelplanen synliggjorts bit för bit, kalla den ruta ett är att hålla fast vid den valda sanning man utgick från, inte att beskriva läget.

Det enda som står kvar på ruta ett är tolkningen.

Ingen kommer frivilligt att erkänna vad den egna ståndpunkten kostar. Det gör ingen förhandlare. Det måste tvingas fram, och det är vad Centerpartiets metod försöker göra.

Totalpaketen från S och M och det villkorade ja:et tvingar motparterna att erkänna priset på ståndpunkter de hellre lämnat öppna. Socialdemokraterna måste visa hur en regering utan Vänsterpartiet kan tillträda. Vänsterpartiet måste stå för vad ett nej till den regeringen innebär. Moderaterna måste visa hur en budget går igenom utan Sverigedemokraterna.

Det kan ske vid bordet, där alla kan röra sig framåt utan att någon behöver förlora offentligt. Eller i kammaren, när talmannen lägger fram ett förslag och varje parti måste trycka på en knapp.

Det senare är kraftfullare, men varje kraft har sin motkraft. Satsar man för hårt kan det sluta med att man inte kan hantera det som kommer tillbaka. Sverigedemokraterna lärde sig det 2022 till 2026 och säger det nu själva. Den som förlorar inför öppen ridå glömmer inte vem som ordnade det.

Talmannen avgör när nästa förslag läggs fram. Partierna avgör om de hinner komma överens innan dess. Och den som går in i förhandlingen måste vara beredd på konsekvenserna av sina drag, också dem som kommer tillbaka, och stå för det som krävs för att komma i mål. Det är inte spel. Det är att läsa av vad en regering redan kostar.

Den insikten har varit sällsynt i årets regeringsbildning. Väljare har inte lösningar. De förväntar sig att politiker har det och tar ansvar för det. Men just nu agerar våra politiker i en handlingsförlamning styrd av rädsla, och tycks inte anse sig ha ett ansvar för att komma framåt och faktiskt styra landet.

Man kan använda fulspel i en förhandling. Men förhandling i sig är inte fulspel. Det är det enda sättet åtta partier utan majoritet kan ge landet en regering.

Den enda som verkar förhandla på riktigt är Centerpartiet. Och den som förhandlar bäst vinner till slut. Frågan är vad den vinsten kommer att kosta. Och vem som kommer att tolka den kostnaden åt väljarna, eller om väljarna den här gången får räkna själva.
De har visat att de kan.

Debattartikel av:
Amer Hadsvik
Entreprenör och tidigare vd för två konsultbolag

PS Debatt

Detta är ett debattinlägg på Dagens PS. Åsikterna och innehåll som uttrycks är skribentens egna och avspeglar inte Dagens PS uppfattning.

PS Debatt

Detta är ett debattinlägg på Dagens PS. Åsikterna och innehåll som uttrycks är skribentens egna och avspeglar inte Dagens PS uppfattning.

Mest lästa i kategorin