Hösten 2026 har kallats parlamentariskt kaos. Jag ser något annat. Jag har förhandlat i tjugo år, byggt och sålt två bolag och förhandlat bort fler klausuler än jag kan minnas. Med de glasögonen var hösten ingen röra. Det var en förhandling, och den vanns av den enda vid bordet som hade räknat på vad varje utfall kostade.
Regeringsbildningen vanns av den som hade räknat
Tre partiledare satt där med risker de inte hade satt pris på. En risk utan prislapp är oändlig, och den som förhandlar mot en oändlig risk kan bara göra en sak: vika. Den fjärde satt där med en kalkyl.
En bra förhandlare sätter sitt pris innan motparten har börjat räkna. Centerpartiet gick till val på två statsministerkandidater och två röda linjer: inte V i regering, inte SD i regering eller som avtalspart.
Redan i juni sa Elisabeth Thand Ringqvist att Ulf Kristersson inte längre var realistisk, eftersom Moderaterna bundit sig för hårt till SD. Många läste det som ett nej till Moderaterna. Jag tror det var ett pris: lös upp bindningen till SD, så kan vi prata.
Fem månader senare är det exakt vad som håller på att hända
Valresultatet gav henne hävstången. S, V, MP och C fick 176 mandat, Tidöpartierna 173. Ingen sida hade majoritet utan C. Det är positionen varje mindre parti drömmer om, och som de flesta slarvar bort inom en vecka.
Sekvensen därefter ser ut som en rad nederlag för Centerpartiet. Magdalena Andersson gick först till statsministeromröstning, utan konstellation, och föll den 15 oktober.
Sedan fick Thand Ringqvist sonderingsuppdraget, lades fram av talmannen och föll med 324 röster mot 25 den 3 november. Hon måste ha vetat hur det skulle sluta och gick ändå. Jag läser det som att omröstningen hade ett annat syfte: att visa att en S-ledd mitten inte gick att bygga, så att stafettpinnen gick till Kristersson på hennes villkor och inte på SD:s.
Tre dagar senare meddelade SD att partiet går i opposition och tolererar Kristersson. Samma dag bad Centerpartiet både S och M om ett politiskt helhetspaket inom en vecka. Det liknar mer en upphandling med två anbudsgivare än en politisk gest.
Det mest anmärkningsvärda är tonen
Centerpartiet var hårdare mot SD än något annat parti, trots att SD:s nedlagda röster är det som gör en borgerlig regering möjlig. Det gick därför att SD inte hade något att svara med. SD gick till val som regeringsparti i allt utom namnet och tappade för första gången i partiets historia.
Ett extraval hade inneburit att gå till val på sitt sämsta år. Två partier ville samma sak, förhindra en rödgrön regering. Bara ett av dem behövdes. Den som inte behövs får ingenting, inte ens ett tack.
Varför just hon?
Thand Ringqvist har gjort sin karriär i näringslivet, på McKinsey, som vd för Företagarna och som ordförande för Storskogen, och tog över ett parti under fyraprocentsspärren. Hon hade inget politiskt livsverk att skydda.
Andersson, Kristersson och Åkesson bär karriärer som definierats av blocklogiken, och alla tre måste tänka på eftermälet om de viker. Det gör dem förutsägbara, och förutsägbara motparter är lätta att förhandla med.
Här finns en lärdom som sträcker sig långt utanför riksdagen. Alla räknar på vad det kostar att förlora en förhandling. Få räknar på vad det kostar att vinna den.
Den som vinner tar på sig en skuld: att leva med resultatet, under de villkor man själv krävde. Centerpartiet äger nu utfallet, och varje gång SD:s röster räddar en budget är det Thand Ringqvist som får frågan.
Svensk politik skulle må bra av fler som förhandlar så. Inte för att näringslivet är klokare än politiken, utan för att en förhandlare som har räknat kan hålla en linje när det blåser, medan den som inte har räknat bara kan vara rädd.
Den som sätter pris på rädslan vinner förhandlingen. Det gäller vid varje bord, också det i riksdagen.
Debattartikel av:
Amer Hadsvik
Entreprenör och tidigare vd för två konsultbolag
