Att bryta sig in på ett museum och stjäla konst för hundratals miljoner är den enkla biten. Men bakom de spektakulära kupperna döljer sig en bitter verklighet. Konsthandeln är hetare än någonsin, samtidigt som det aldrig har varit svårare för tjuvarna att sälja, och enligt konstdetektiven Arthur Brand kan ett känt mästerverk i praktiken vara ”värt noll” så fort det har lämnat museet.
Konsttjuvarnas blunder: Därför är mästerverken omöjliga att sälja
På måndag har det gått ett år sedan två män åkte upp till Louvrens Apollogalleri i en möbellift, skar upp två montrar och försvann på sju minuter med franska kronjuveler värda 88 miljoner euro.
De tog också kejsarinnan Eugénies krona men tappade den på vägen ut. Resten av bytet har ingen sett sedan dess, och enligt nyhetsbyrån AFP:s genomgång av förhören förlorade utredarna spåret i ett parkeringshus i Aubervilliers norr om Paris.
En av de misstänkta, som har erkänt, uppger att hans arvode var 15 000 euro. ”För varje dag inser jag mer hur mycket de är värda”, har han sagt till undersökningsdomaren enligt AFP. ”Om jag hade vetat hade jag begärt mer.”
Med dagens eurokurs motsvarar arvodet drygt 167 000 kronor, eller 0,017 procent av de 984 miljoner kronor som juvelerna värderas till.
Guldet går att smälta ned
Mona Lisa hänger i samma flygel som Apollogalleriet, men enligt männen själva fick de bara se en video av montrarna med de napoleonska smyckena när de rekryterades.
”Juveler är lättare att göra pengar på än ett konstverk som går att känna igen”, säger Geoff Kelly till ARTnews och pekar på kuppen i Louvren och inbrottet i Grünes Gewölbe i Dresden 2019. Kelly ledde i över tjugo år FBI:s utredning av Gardnerrånet i Boston, världens största konststöld, och han tror att juvelstölderna ”förmodligen blir framtiden”.
En nyckel i fickan på en av de misstänkta ledde polisen till ett förråd i La Courneuve, där det enligt AFP låg vinkelslipar, en störsändare och utrustning för att kontrollera guldhalt. I en rapport om museikupper som Europol gav ut i augusti står att ädelmetaller kan smältas ned utan att lämna spår som polisen kan följa, och att ädelstenar enkelt kan brytas loss och säljas vidare.
Museer i Frankrike och resten av Europa drabbades av tio inbrott i somras, fler än någonsin, enligt Jean-Christophe Castelain, chef för konsttidskriften Le Journal des Arts. ”Åtta av de tio gällde smycken, mynt eller antika föremål som lätt kan smältas ned”, säger han till AP.
Guillaume Poitrinal, ordförande för stiftelsen Fondation du patrimoine, kopplar stölderna till guldet, som på fredagsmorgonen kostade 4 190 dollar per uns enligt Kitco, drygt 50 procent mer än för två år sedan. ”När en fransk kungs juveler försvinner för att smältas ned på grund av guldpriset är det tragiskt”, säger han.
Renoirtavlorna låg bakom en gipsvägg
Den 8 september tog två inbrottstjuvar fyra Renoirtavlor från det lilla Renoirmuseet i Cagnes-sur-Mer på Rivieran och tappade två av dem i trädgården på vägen ut.
När polisen förra veckan grep fem män och en kvinna låg de två övriga tavlorna, värderade till 4 miljoner euro, inmurade bakom en vägg av betongblock och gipsskivor i ett hus i Clermont-l’Hérault.
De gripna beskrivs av en källa nära utredningen som opportunister utan någon klar idé om vad de skulle göra med verken, skriver The Art Newspaper.
I Italien hittade polisen i augusti verk av Renoir, Cézanne och Matisse för 9 miljoner euro hemma hos en av de misstänkta, fem månader efter att de stulits från stiftelsen Magnani-Rocca utanför Parma.
”Konstverk stjäls hela tiden, men det är det lätta”, säger Geoff Kelly till ARTnews. ”När du väl har stulit det måste du försöka få pengar för det, och det är extremt svårt.”
Numera fungerar varje mobiltelefon i praktiken som ett spårningsverktyg för stulen konst, säger han, och för värdefulla stulna verk som går att känna igen finns det i princip ingen marknad. En handlare eller köpare kan fotografera verket och söka i Interpols databas över stulna konstverk, som i dag rymmer nästan 57 000 föremål.
Dr No finns bara på film
”Folk tror alltid att det finns en sorts Dr No från Bondfilmen”, säger den nederländske konstdetektiven Arthur Brand till AP. ”Men det är Hollywood. I verkligheten finns det inga sådana samlare.”
I filmen från 1962 hänger Goyas porträtt av hertigen av Wellington i skurkens gömställe, och tavlan hade på riktigt stulits från National Gallery i London några månader innan inspelningen började, påpekar författaren Simon Garfield i den nederländska affärstidningen Quote. Ofta vill ingen röra stulen konst, särskilt inte kända verk, säger Brand.
En stulen tavla kan i stället användas mot åklagaren, enligt advokaten Christopher Marinello, grundare av Art Recovery International. ”En mer slipad kriminell skaffar den som ett frikort ur fängelset, en sorts förhandlingskort”, säger han till AP och beskriver hur en knarklangare kan erbjuda sig att visa var tavlorna finns i utbyte mot ett lägre straff.
Kelly tror att tjuvarna bakom Gardnerrånet i Boston tänkte använda verken just som förhandlingskort. Natten till den 18 mars 1990 tog sig två män utklädda till poliser in på Isabella Stewart Gardner Museum och skar ut verk av Vermeer och Rembrandt ur ramarna.
Totalt försvann tretton verk, i dag värderade till över 500 miljoner dollar, och inget av dem har hittats, enligt AP. I sin nya bok följer Kelly hur verken vandrade mellan kriminella nätverk och kallar dem ”Thirteen Perfect Fugitives”, tretton perfekta rymlingar.
De tomma förgyllda ramarna hänger kvar på museet.
Namnet sätter priset
Mona Lisa, som Louvrentjuvarna lät hänga kvar, stals själv den 21 augusti 1911 av Vincenzo Peruggia, en hantverkare som hade arbetat på museet och gick ut med tavlan under sin vita arbetsrock.
Han ville föra hem verket till Italien och hoppades på en belöning, men höll det gömt i sin bostad i två år och dömdes till ett års fängelse, varav han satt sju månader, skriver Simon Garfield.
Enligt honom var det stölden som gjorde målningen berömd, och fler besökare ska ha stirrat på den tomma platsen på väggen än på damen själv medan hon hängde där. På den lagliga marknaden är det tvärtom igenkänningen som driver priset. Där stiger ikoniska verk med erkända namn och dokumenterad ägarhistorik medan resten står still.
Den 18 november auktionerar Sotheby’s ut van Goghs ”Châtaigniers en fleurs”, som fram till visningen i Hongkong i tisdags inte hade visats offentligt sedan 1964 och nu väntas kosta köparen över två miljarder kronor.
Konstmarknaden växte med 4 procent till 59,6 miljarder dollar förra året, men försäljningen på auktion av verk som gick för över 10 miljoner dollar steg med 30 procent, enligt Art Basel och UBS.
Maurizio Cattelans ”Comedian” är en banan tejpad på en vägg, och kryptoprofilen Justin Sun köpte 2024 ett exemplar för motsvarande 5,8 miljoner euro. När museets exemplar stals från Centre Pompidou-Metz i slutet av maj satte personalen bara upp en ny banan, eftersom själva verket är ett äkthetscertifikat och en instruktion för hur frukten ska sitta.
I onsdags sålde Christie’s konst för 218,6 miljoner pund på två kvällsauktioner i London, mer än dubbelt så mycket som i fjol.
Philip Hoffman, grundare av rådgivningsfirman Fine Art Group, varnade efteråt för att dra för stora slutsatser av summan, eftersom 29 av de 41 verken från affärsmannen Peter Simons samling hade garantier från tredje part, alltså investerare som i förväg lovat att köpa verket till ett fast pris om ingen annan bjöd högre.
Han kallar auktionerna ”iscensatta, styrda och redan uppumpade till max för att få bästa möjliga garantier” i en intervju med ARTnews.
Den stulna Zornen som ingen kan sälja
På Bukowskis gick Anders Zorns ”Hämta vatten” i juni för 15,5 miljoner kronor, säsongens högsta pris för ett svenskt konstverk på auktion i Sverige. Zorns ”Hins Anders” går däremot inte att sälja alls. Den var en av sex tavlor som försvann från Thielska galleriet i Stockholm år 2000, i det som TV4 kallar Sveriges största olösta konstkupp, och brottet är i dag preskriberat.
I boken ”Jakten på Zorn” uppger journalisten Karl Enn, som berättade om boken i TV4 förra veckan, att polisen hade misstänkta och att någon flera gånger har försökt sälja tavlorna. När han satte punkt för manuset i somras hade en person enligt Enn hört av sig och erbjudit honom att köpa loss dem.
Enn betalade ingenting, eftersom han inte vill gå över någon juridisk gräns och aldrig betalar för uppgifter, inte ens för en intervju. ”Informationen som jag redovisar i min bok visar att de finns kvar, att de inte är förstörda och borta”, säger Karl Enn. ”De är värdefulla, men du kan inte sälja dem. Och inte visa dem.”
Konsthandeln hetare än på länge
Vi kan konstatera att konsthandeln är hetare än någonsin, så länge papperen är i ordning, med 30 procents tillväxt i toppen av marknaden förra året och en van Gogh som väntas kosta köparen över två miljarder kronor.
För de kriminella har det däremot aldrig varit svårare att sälja, eftersom varje mobil är en spårare och varje känt verk ligger i ett register, och det som blir kvar är ett arvode på 15 000 euro, Renoirtavlor bakom en gipsvägg, tomma ramar i Boston och en Zorn som ingen har kunnat sälja på 26 år.
I dagens konstvärld går en tejpad banan med äkthetsintyg för 5,8 miljoner euro, medan en stulen Renoir enligt James Ratcliffe på Art Loss Register bara är ”en duk med lite gammal oljefärg på”, som han sa till AP.
Läs mer:
Rika flyr till klockor och konst som inflationsskydd – lönar det sig? – Realtid
Stulna Louvre-juvelerna kan redan vara förlorade – Realtid
