EU skärper lagstiftningen för att säkra alternativa leveranskedjor av kritiska råvaror. Men Kina kontrollerar närmare 90 procent av förädlingen av sällsynta jordartsmetaller, har under decennier systematiskt kväst konkurrens och kan strypa exporten när det passar. Att bryta beroendet blir varken snabbt eller billigt.
Sällsynta jordartsmetaller finns i allt från elbilar och vindkraftverk till avancerad försvarsteknik. EU har definierat en rad av dem som kritiska och strategiska för unionens framtid.
Kina står för närmare 70 procent av världens utvinning och kontrollerar omkring 90 procent av förädlingen, enligt branschdata. Det innebär att även länder som bryter egna mineraler ofta måste skicka dem till Kina för att de ska bli användbara.
”Kina har flera globala monopol där man står för kanske 80 procent av marknaden. Inte bara att kunna bryta det utan även att anrika det så att det faktiskt går att använda”, säger Edvard Lundkvist, chefredaktör på Realtid.
Den positionen har Peking byggt metodiskt under flera decennier.
Dumpade priser kväser konkurrenter
Kapplöpningen om Europas egna mineraler har visserligen börjat. Sverige har stora fyndigheter och flera projekt för att bryta sällsynta jordartsmetaller. Men Kina har ett beprövat motdrag.
”När man har kommit igång har Kina bara släppt ut jättemycket billiga råvaror på marknaden så att det inte blir lönsamt att driva de här gruvorna”, säger Lundkvist.
Peking kan också använda exportrestriktioner som geopolitiskt vapen. Under handelskriget med USA införde Kina exportkontroller på flera kritiska metaller. Priset på volfram har sedan dess stigit 557 procent.
Lång väg till självständighet
EU:s nya lagstiftning ska tvinga fram alternativa leveranskedjor. Men Lundkvist ser inga genvägar.
”I väldigt många fall i dag är det inte bara svårt, utan helt omöjligt. Det kommer kräva ett väldigt medvetet, långsiktigt och ganska dyrt arbete”, säger han.
”Vi klarar inte väldigt mycket av det vi måste göra, inte minst kopplat till den gröna omställningen, utan att köpa vissa råvaror av Kina”, säger Lundkvist.
Europa kan helt enkelt inte stöta bort den leverantör man fortfarande är beroende av.
”Nu vore det synd om vi återigen tänker kortsiktigt i vilka gruvor vi öppnar för att lösa det här problemet”, säger han.
Under tiden beroendet består måste Europa navigera en ansträngd diplomatisk relation med Kina. Unionen har svårt att ställa krav på ett land utan vars råvaror den gröna omställningen stannar.
”Vägen framåt kanske faktiskt är samarbete, och det kanske man inte löser genom att höja tonläget”, säger Lundkvist.
För EU blir det en balansgång som kan pågå i decennier. Beroendet av Kina släpper inte för att man stiftar nya lagar.