Formen säljer bilen i bilhallen medan motorn är den dyraste delen att ta fram, och därför har biltillverkarna gång på gång klätt motorer från vanliga familjebilar i karosser som skriver ut checkar motorn inte kan lösa in. Här är tolv bilar som såg ut att vara på väg någonstans i hög fart och kom fram ungefär samtidigt som alla andra.
Volvomotor med måsvingar – en av 12 modeller som lurade ögat
Flera av dem fick en motor som redan tillverkades i stora serier hos Volkswagen, Audi eller GM, vilket höll nere priset på en bil som annars hade sålt i för små volymer för att bära en egen motor. P
å 1970- och 80-talen pressade oljekriserna och de amerikanska avgaskraven dessutom ned effekten i nästan allt som såldes i USA, och senare blev en svag basmotor ett sätt att hålla försäkringspremien nere för unga köpare. Ofta kom de starkare versionerna först några år efter att karossen redan hade gjort jobbet.
Listan går i tidsordning från 1969 till 2020, och tiderna gäller 0–100 km/h med basmotorn, alltså den motor de flesta köpare faktiskt fick och sällan skröt om.
Porsche 914, 1969
Volkswagen behövde en sportig toppmodell och Porsche en ersättare för 912, så bolagen byggde en bil tillsammans och gav den mittmotor, targatak och uppfällbara strålkastare som fick den att se ut att ha bråttom även när den stod parkerad, vilket var tur eftersom den sällan hade det i rörelse.
I Tyskland hette den VW-Porsche, förkortat Vo-Po, samma smeknamn som västtyskarna hade på den östtyska folkpolisen, en association Porsche gärna hade klarat sig utan.
Bakom förarens rygg satt en luftkyld fyrcylindrig från Volkswagen på 1,7 liter och 80 hästkrafter, och 0–100 km/h tog drygt 13 sekunder. Köpare som ville ha mer kunde välja 914/6 med sexcylindern ur 911 T och 110 hästkrafter, men den kostade nästan lika mycket som en 911 och såldes bara i drygt 3 000 exemplar.
Den svaga varianten blev i stället en storsäljare, och fram till 1976 byggdes runt 118 000 bilar, fler än av 911 under samma år, så köparna betalade uppenbarligen gärna för att se snabba ut.
Audi 100 Coupé S, 1970
Bilens fastbackform jämfördes ofta med Aston Martin DBS, en jämförelse Audi knappast bad någon att sluta med, och toppfarten på 183 km/h räckte gott för att se en Aston Martin försvinna mot horisonten.
Coupé S var Audis dyraste bil när den kom och byggdes på en förkortad bottenplatta från sedanen Audi 100, så under den eleganta ytan fanns en familjebil som hade gått till frisören.
Under den långa huven satt en fyrcylindrig på 1,9 liter och 112 hästkrafter som drev framhjulen, i värsta fall via en treväxlad automatlåda, och med den tog 0–100 km/h 12,2 sekunder.
Fram till 1976 såldes omkring 30 000 exemplar, och någon starkare motor än 1,9-litern fick Coupé S aldrig.
Porsche 924, 1976
Den långa nosen och den stora glasbakluckan såg ut att kosta dubbelt så mycket som de gjorde, och motorn såg ut att komma från en annan bil, vilket den också gjorde.
Bilen var egentligen tänkt att säljas som Volkswagen eller Audi, men Volkswagen lade ned projektet och Porsche köpte rättigheterna, och med på köpet följde en tvåliters fyrcylindrig från Audi som också satt i Volkswagens skåpbil LT.
Hantverkare med en LT kunde alltså med visst fog hävda att de körde med Porschemotor, och bilen byggdes dessutom i Audis fabrik i Neckarsulm.
Med 125 hästkrafter angav Porsche 9,5 sekunder för 0–100 km/h, men tidningarnas tester landade oftare närmare elva. Viktfördelningen var däremot utmärkt, eftersom växellådan satt längst bak vid bakaxeln, och 924 Turbo med 170 hästkrafter visade 1978 vad chassit klarade.
Fram till 1988 byggdes drygt 150 000 exemplar, och formen levde vidare i 944, som till slut fick den kraft 924 mest antydde. Åtminstone en 944 från 1987 har senare byggts om till sexhjulig pickup, vilket är ett annat sätt att se ut som något man inte är.
Ferrari Mondial 8, 1980
Ferrari visade Mondial i Genève 1980 med mittmotor, V8, luftintag i sidorna och hela märkets kroppsspråk, plus två baksäten som gjorde den till en Ferrari för föräldrar med barn att hämta på förskolan.
Motorn på 2,9 liter gav 214 hästkrafter och skulle orka med 1,5 ton, så 0–100 km/h tog cirka nio sekunder och i vissa tester närmare tio, vilket gav barnen i baksätet gott om tid att fråga om de var framme snart. Toppfarten på runt 225 km/h nåddes också, så småningom.
Ferrari svarade redan 1982 med Quattrovalvole, fyra ventiler per cylinder och 240 hästkrafter, och 1983 kom en cabriolet. Mondial byggdes ända till 1993 i omkring 6 000 exemplar, och i dag hör den till de billigaste vägarna in i en Ferrari med V8 bakom ryggen.
DeLorean DMC-12, 1981
John DeLorean hade gjort karriär på GM, där han låg bakom Pontiac GTO, och ville bygga en egen sportbil med lång livslängd. Giorgetto Giugiaro ritade karossen i borstat rostfritt stål med måsvingedörrar som gjorde varje parkering till en entré.
Lotus tog fram chassit och bilen byggdes i en ny fabrik i Dunmurry utanför Belfast med stöd från den brittiska staten. Stålet var olackerat, så alla bilar hade samma färg och samtliga visade ägarens fingeravtryck.
Först planerades en wankelmotor, men det blev en V6 på 2,85 liter ur samma PRV-familj som satt i Volvo 760, med 130 hästkrafter i den amerikanska versionen och 0–100 km/h på drygt tio sekunder.
En DeLoreanköpare fick alltså i praktiken en såsig Volvomotor med måsvingar. Priset låg på 25 000 dollar, betydligt mer än en Corvette, och bolaget gick i konkurs 1982 efter omkring 9 000 bilar.
Lynx Motors har sedan visat en eldriven tolkning av DMC-12 med ett pris från 2,75 miljoner kronor. Tidsmaskinen i filmen Tillbaka till framtiden behövde komma upp i knappt 142 km/h, och dit kom en DeLorean med god framförhållning.
Chevrolet Camaro, 1982
Nittio hästkrafter är inte mycket att fylla en muskelbil med, men det var vad tredje generationens Camaro fick från basmotorn, GM:s fyrcylindriga Iron Duke på 2,5 liter.
Med den breda karossen och den kilformade nosen tog 0–100 km/h nästan 14 sekunder, och toppfarten var 170 km/h, så muskelbilen fick den här gången nöja sig med att spänna musklerna på parkeringen.
Camaron delade bottenplatta med Pontiac Firebird, vars Trans Am från 1977 redan hade blivit filmstjärna i Nu blåser vi snuten.
Z28 med V8 på 5,0 liter fick samma år köra före fältet som pace car i Indianapolis 500, och Motor Trend utsåg Camaro till årets bil. Fyrcylindern försvann ur programmet efter några år och hittade sin rätta plats i livet, där den fick driva det amerikanska postverkets brevbilar.
Pontiac Fiero, 1984
GM gav Fiero mittmotor och en låg kilform med plastpaneler skruvade på en stålram, som den första amerikanska mittmotorbilen i stor serie. Men man valde av kostnadsskäl samma Iron Duke som i Camaron, här med 92 hästkrafter och 0–100 km/h på elva sekunder.
Motorn blev också het på ett sätt som ingen marknadsavdelning önskar sig, och 1984 års bilar återkallades senare för risk för motorbrand.
En V6 på 2,8 liter kom i GT-versionen 1985, och 1988 fick Fiero till slut ett riktigt bra chassi, samma år som GM lade ned modellen efter drygt 370 000 bilar.
Eftersom panelerna gick att byta ut blev Fiero en populär grund för hemmabyggda Ferrarikopior, som gick nästan lika fort som en riktig Mondial.
Toyota Celica, 1999
Sjunde generationen ritades i Toyotas designstudio Calty i Kalifornien och var skarpskuren som ett pappersflygplan, som ju också är bättre på att se snabbt ut än på att vara det.
Namnet bar på arv från Celica GT-Four, som vann rally-VM för förare fyra gånger mellan 1990 och 1994, men den nya Celican hade framhjulsdrift och närmaste grusväg var oftast uppfarten.
Med basversionens 1,8-litersmotor på 143 hästkrafter tog 0–100 km/h nio sekunder. T-Sport hade en motor med topplock utvecklat tillsammans med Yamaha och 192 hästkrafter, men det räckte inte för att rädda försäljningen.
Toyota lade ned modellen 2006 och har nu bekräftat planer på en ny Celica, som enligt de uppgifter som läckt ut kan få fyrhjulsdrift och runt 400 hästkrafter, nästan tre gånger så mycket som basmotorn 1999.
Hyundai Coupé, 2002
Hyundai riktade Coupén mot unga köpare som ville ha en snygg sportkupé utan en försäkringspremie i klass med hyran. Det var bilen grannen trodde var snabb ända tills trafikljuset slog om till grönt.
I USA hette den Tiburon, och modellen fanns med tre motorer, där toppversionen fick en V6 på 2,7 liter med omkring 170 hästkrafter.
Coupéns basmotor på 1,6 liter gav 105 hästkrafter, 0–100 km/h tog 11,5 sekunder och toppfarten var 185 km/h.
Svaret på kritiken mot de svaga motorerna kom långt senare från prestandaavdelningen N, som först byggde elbilen Ioniq 5 N och vars Ioniq 6 N i april utsågs till årets prestandabil i World Car Awards.
Mazda RX-8, 2003
Mazdas wankelmotor hade gjort RX-7 till en legend, i sista generationen med två turboaggregat. RX-8 fick en wankel på 1,3 liter utan turbo, i en kaross som såg ut att vara i rörelse och med bakdörrar som öppnades bakåt, och motorn utsågs till årets motor i International Engine of the Year 2003.
Siffran 0–100 km/h på drygt sju sekunder ser hygglig ut på papperet, men basversionens 192 hästkrafter kom med bara 220 newtonmeter, högt upp i varvregistret, så i vardagstrafik fick föraren varva länge innan något hände och grannarna hann vakna.
Motorn sprutar dessutom in olja i förbränningen för att smörja rotorns tätningar, så RX-8-ägare lärde sig fylla på motorolja ungefär lika ofta som andra fyller på spolarvätska.
Mazda slutade bygga RX-8 2012 men planerar en ny wankelsportbil efter konceptet Iconic SP från 2023.
Fisker Karma, 2011
Henrik Fisker hade ritat BMW Z8 och Aston Martin V8 Vantage, och Karma såg ut att vara ritad av samma man på en ännu bättre dag.
Bilen byggdes av Valmet Automotive i finska Nystad, priset låg på drygt 100 000 dollar och på taket satt en solpanel som räckte till att ventilera kupén men knappast till att flytta på bilen.
Två elmotorer på sammanlagt 403 hästkrafter och 22-tumshjul lät som en supersportbil, men bilen vägde runt 2,4 ton, ungefär som två Fiero.
I rent elläge, utan hjälp av den bensindrivna generatorn på 2,0 liter, tog 0–100 km/h ungefär åtta sekunder. Batterileverantören A123 gick i konkurs 2012 och Fisker Automotive året därpå, efter omkring 2 500 bilar, och kinesiska Wanxiang köpte resterna och fortsatte bygga bilen som Karma Revero.
Henrik Fisker gjorde ett nytt försök med Fisker Inc och elbilen Ocean, och även det bolaget ansökte om konkurs 2024.
Mazda MX-30, 2020
Mazdas första elbil fick låg taklinje, kraftiga svarta hjulhusvalv och en bister front, och bakdörrarna öppnades bakåt precis som i RX-8.
Mittkonsolen kläddes med kork som en blinkning till att Mazda grundades 1920 som korktillverkaren Toyo Cork Kogyo, så åtminstone inredningen höll exakt vad den lovade.
Motorn gav 145 hästkrafter till en bil på 1 645 kilo, så 0–100 km/h tog 9,7 sekunder, och batteriet på 35,5 kWh räckte 200 kilometer enligt WLTP.
År 2023 kom en version där en wankelmotor på 0,83 liter laddade batteriet, och i Kina har tekniken nu fått nytt liv i drönare.
Toppfarten är spärrad vid 140 km/h, knappt två km/h under de 142 km/h en DeLorean behöver för att resa i tiden.
