Regn och du fäller upp ditt paraply. Det hade du inte gjort förr. Då var paraplyet fjolligt, franskt – och dåligt för affärerna.
Paraply? "För fjolligt och för franskt"
I början av 1750-talet började engelsmannen Jonas Hanway, då hemkommen från Frankrike, bära paraply på Londons ofta regniga gator.
Folk blev upprörda. Människor han mötte hånade och skrek åt honom. Paraply var ett sanslöst socialt övertramp.
Jonas Hanway var den förste man som, utan skam, visade sig med paraply i England.
Det var i en tid då många britter ansåg att paraply vittnade om en svag karaktär, särskilt hos män.
Dessutom var det ”alldeles för franskt” – vilket på sätt och vis stämde.
Sista paraplyfabriken går i graven. Dagens PS
Fransk uppfinning
Paraplyet, inspirerat av parasollet som skyddade adeln mot solen, började vinna mark i Frankrike tidigt 1700-tal.
Köpmannen Jean Marius i Paris uppfann en lätt, hopfällbar variant som skyddade mot regn och snö. När prinsessan Palatine 1712 köpte ett av Marius paraplyer, var hans lycka gjord.
I England fick man dock finna sig i att kallas ”fjollig fransman” om man visade sig med ett paraply, men det struntade Jonas Hanway i, konstaterar Atlas Obscura.
Han var, förutom excentrisk, van vid kontroverser, vilket han bevisade genom att kämpa mot té som dryck för britter och ge ut skriften ”Té och dess skadliga följder” 1756.
Råkade illa ut
1900-talshistorikern Charles Wilson kallar för övrigt Hanway ”en av den engelska historiens mest outtröttliga och storslaget långtråkiga personer”.
Paraplyet försatte Hanway i ett antal utsatta situationer. Framför allt fick han kuskar och bärare emot sig.
Vid denna tid var ”hansom cabs”, tvåhuliga hästdragna vagnar, och bärstolar de vanligaste färdmedlen i London.
Affärerna gick bra, särskilt regniga dagar eftersom vagnarna och bärstolarna hade små tak som höll passagerarna torra.
Jonas Hanways paraply var därmed ett hot mot inkomsterna. Av rädsla för minskande intäkter gick kuskar och bärare till attack mot Hanway.
De brukade kasta skräp på honom och en kusk försökte till och med köra på honom.
Hanway svarade enligt egen uppgift med att ”ge mannen en rejäl omgång stryk” – naturligtvis med sitt paraply.
”VM-guldet är inte vårt, men Falklandsöarna är det”. Dagens PS
Klarade motvinden – och regnet
Men Hanway och paraplyet fick ett genomslag och vid hans död 1786 var paraplyet på stark frammarsch över hela England.
I takt med att det blev allt vanligare, tappade det förstås även sin fjolliga och franska barlast – och redan tre månader efter Hanways död dök den första annonsen för paraplyer upp i ”London Gazette”.
Hade Jonas Hanway fått se 1900-talet hade han även fått se hur en man med plommonstop och paraply blivit själva stereotypen för en engelsman.
Som Atlas Obscura avslutar sin genomgång; ”Alla hjältar bär inte mantel, men vissa bär paraply.”
