På knä runt Mälaren

Framgångsrika utomlands

Svenska förare turnerade till Tyskland, Italien och Amerika och kom ofta hem med väskorna fulla med pokaler.

Snart väcktes frågan om ett krävande snurrelopp på hemmaplan. Till säsongen 1929 provades förutsättningarna för ett krävande långlopp för ”outboards”.

Kungliga Motorbåt Klubben (KMK) arrangerade en distanstävling för snurror mellan Vaxholm och Stafsnäs. Loppet blev en succé och KMKs tävlingsledning fick blodad tand.

Snart föddes tanken att arrangera ett lopp runt Mälaren. KMK och Mälarens Motorbåtsförbund slog sina huvuden ihop och den 18 juli 1929 dånade det första startskottet för Mälaren Runt, som loppet döpts till, över Riddarfjärden.

Start vid Stockholms Stadshus

De små båtarna for iväg från kajen vid Stadshuset och försvann snart bortom Essingeöarna.

Banan omfattade åtta delsträckor med stopp i några av Mälarens vackra städer.

Först Alholmen, Nybyholm och Västerås följt av Mälarbaden, Strängnäs, Mariefred och Södertälje och slutligen målgång vid startpunkten vid Stadshuset i Stockholm.

Totalt en körsträcka på 148 distansminuter.

Korta depåstopp

Vid varje stopp var det 10 minuters paus för tankning och smörjning av motorerna. I Västerås var stoppet dock hela 90 minuter för lunch och behövlig bensträckning.

Att genomföra loppet handlade inte bara om att ha starka knäskålar. En lika stor utmaning var det att beräkna bränsleåtgången.

Med för stora bränslelager gick som en plog genom vattnet. Och för små bränslelager var ju liksom inte bättre.

Det gällde att räkna rätt

Det gällde att räkna, provköra och vara lagom våghalsig för att få det hela att gå ihop. Sedan gällde det att ha motorerna trimmade för den minst sagt tuffa utmaningen. Samt att känna sin båt.

Sist men inte minst – vädergudarna.

Deras inverkan på loppets utgång var minst sagt påtaglig. Stora fjärdar låg öppna på vägen mot mål och de tävlande fick ofta bekänna ordentlig färg på den omväxlande Mälaren.

Dåtidens utrustning var inte heller alltid den bästa. Som när föraren ”Tjabben” Gustafsson bärgades av bevakningsbåten efter någon timmes plaskande vid sin havererade racer.

Tjabben drogs upp ur vattnet, dyblöt upp till hårtestarna, satte sig på akterdäck och krängde av sig flytvästen. Som trillade tillbaks i vattnet – och sjönk.

Ett hårt storm-år

Eller som stormåret 1932. Då Mälaren visade sig från sin allra sämsta sida. 12 sekundmeter jämn vind kryddad med stormbyar mötte de tävlande snart efter start.

Redan vid första kontrollen vid Ormudden gav de första upp.  Men de blev inte ensamma. Snart kunde den ena favoriten efter den andra strykas ur startlistorna.

Var det inte vatten i båten, var det vatten i motorn. Eller föraren i vattnet. Vatten var det hur som helst till övermåtta vilket knäckte till och med de stora passbåtarna – både bildligt och bokstavligt.

Vinnare detta ovädersår blev Mälarräven Gideon Forslund. Giddes vinnande recept var att inte tagit raka vägen mellan kontrollerna.

Han hade sökt lä bakom öar och landtungor och kunnat hålla en hög jämn fart på det lugnare vattnet.

Ökad status

I mitten på 30-talet hade tävlingens status vuxit. Utmed kajer och stränder kantades banan av åskådare och i hamnarna där snurrorna lade till var det folkfest.

Förarna delades mer och mer in i lag efter märket på snurran. Fighten mellan klassikerna OMC (Evinrude och Johnson) och svenska Archimedes fick ytterligare bränsle när Bolinders nya snurra Trim blandade sig i leken 1934.

Pappa till Trim var tvåtaktsingenjören Carl-Axel Skärlund som tidigare bland annat hade frälst Penta med klassikern U-2. Nu kom en hel serie från hans penna med den vassa 500-kubikaren Trim CR på topp.

Även för inombordare

Under de första fem åren var loppen vikt åt snurrorna. Men till loppet 1937 gjordes ett försök att få igång den insomnade inombordsracingen.

På startlinjen samlade inbordarklassen fem deltagare med en spridd blandning båtar och förare.

Mest intressant var den väntade duellen mellan Båt-tjänst nyimporterade blå-vit-röda lilla 16-fots Chris Craft som kördes av Ulf Stenhammar och Gidde Forslunds V12-bestyckade Ess-båt körd av Helle Qvarnström. Båda standardbåtar men uppskrämda med racingtrimning.

Duellen kom emellertid inte att stå dem emellan, utan mellan Stenhammar och paret Hellbom /Rönström i en något motorsvagare Chris Craft.

Kampen dem emellan var tuff ända tills Hellbom fick oljeblandad bensin i tanken, och sedan var det god natt. Stenhammar kunde sedan lugnt och säkert ägna sig åt att promenera hem segern i klassen med snittfarten 29,4 knop.

Men allt roligt har ett slut. Publiken glömmer fort och går vidare. 1938 kördes den sista kampen om den så åtråvärda ”Mälarskålen”.

Bristen på intresserade förare och sponsorer gjorde de ointressant att försöka 1939. En epok inom svensk racing hade gått i graven.

Läs också om:

Lady of the press – Sofia Gumælius skapade svensk PR

Ole Evinrudes liv