Dagens PS krönikör Martin Prieto Beaulieu ger oss sin bild av vårt svenska kulturarv – doften, våren och sommaren i en klassisk träbåt och de värden det skapar för oss och de runt omkring oss. Ett kulturarv att kämpa för.

ANNONS

Det finns stunder för reflektioner. Varje vår funderar jag på den omvandling som sker, och jag då menar inte värmen, ljuset, vårblommande buskar och träd och fågelkvitter.

Jag menar hur det helt plötsligt börjar det röra på sig ute på båtklubbarna. Först under presenningarna och sedan i öppna luften. Det fixas med allt möjligt och vips, sedan är alla båtar i sjön!

Där ligger de och guppar som om de hade alltid varit där.

Varje penseldrag har en uppgift

Tänk på varenda penseldrag av båtfärg eller lack som båtägarna stryker ömtsint på sina båtar år efter år. Det är som en individuell och kollektiv ritual som sker runt om i hela landet. Ett uttryck för en central del av det svenska kulturen som sedan mitten av 1800-talet utvecklar en utspridd båtkultur.

Arbeta och göra en kulturgärning
Varje penseldrag her en mening. Precis som i Feng Shui är det förberedande arbetet och den sociala delen i klubbarna en en del av livsstilen för att rädda kulturarvet.

Först bland de högre samhällsklasser för att sedan spridas i hela samhället genom bland annat båtklubbar längst våra kuster och stränder. Denna omvandling som våren sker år efter efter år, i båtklubbar som kan vara över hundra år gamla!

Heleneborgs båtklubb är en kulturgärning
Ett flytande museum. Hur skulle Södermalm upplevas utan vackra Pålsundet med sina träbåtar.( Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Ta till exempel Heleneborgs Båtklubb (1919) eller Göta Segelsällskap (1895) i Pålsundet. Sveriges fritidsbåtshistoria på ett och samma ställe i vattnet, gamla segel- och motorbåtar i långa rader. Nyligen blev många glada när Stockholms stad slutligen meddelade att de lagt ner planerna på  en betongkaj i Pålsundet.

Hopp för träbåtskulturen

Trämotorbåtarnas förtöjning i det trånga sundet är därmed räddad. Det inger hopp när medborgare och föreningsaktiva genom mobilisering och engagemang kan påverka planer och beslut. Vad dessa båtklubbar har gjort och gör år efter år är en kulturgärning.

ANNONS
ANNONS

Inne på Gröndalsvarvet i “Skitviken” jobbar Träbåtssällskapet Skeppsmyrans (TSSM) medlemmar med att renovera och underhålla sina träbåtar.

Skeppsmyran där man lever för sin kulturgärning
Träbåtssällskapet Skeppsmyran vid ”Skitviken” i Gröndal. Här lever man för träbåtskulturen (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

I denna skitvik har man byggt båtar sedan slutet av 1800-talet. Inte långt från platsen, vid Lövholmen åt Liljeholmen till, låg Stockholms Båtbyggeri AB där August Plym arbetade som chef.

Efter att båtbyggeriet brunnit ner 1904 grundade Plym Neglingevarvet i Saltsjöbadet. Det enda som idag är kvar och påminner oss om detta är Gröndalsvarvet. Där sågas, slipas, målas och lackas det “för fulla muggar”*.

Att stanna på land om sommaren utan en godtagbar anledning ses inte med blida ögon. Träbåtar trivs bäst i sjön och renoveringsvarvet är till för att renovera båtar och inte en hangar för förvaring.

En beställning blev över 600

Sedan förra året har vi en Långedragsjulle J10 från 1960 inne för renovering på varvet. Det var LSS – Långedrags Segelsällskap som beställde en ungdomsbåt lämplig för kappsegling. Uppdraget gick till Hjalmar Olsson som ritade J10 1941.

J10
Långedragsjullen J10 (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

J10 blev mycket populär och det byggdes över 600 exemplar. En av dem är “Ella-Stina”, Nr 529 från 1962, och den finns på listan K-märkta båtar av Sjöhistoriska Museet.

Felix Maupoix som är uppvuxen i Långedrag och hade länge sökt efter en J10. Slutligen hittade han ett exemplar och slog till. J10 484 “Firefly” (Tidigare “Ciao”) byggdes 1960 av Mats Seldén på Buvenäs, Orust kommun.

Långedragsjulle J10 - en kulturgärning
Här arbetar Felix Maupoix som till slut hittade sin J10 (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Felix har lagt hundratals timmar på att renovera Firefly. Hela historien Firefly, renoveringen och om Långedragsjullarna finns att läsa på julleregistret. Julleregistret är ytterligare ett exempel på den kulturgärning som det personliga engagemanget och ideella krafter bidrar till genom att bevara informationen om en båt.

ANNONS
ANNONS
Långedragsjullen Firefly en kulturgärning
Doften och patinan i en äkta Långedragsjulle, nu renoverad och i strålande skick. Ett bra exempel på en riktig kulturgärning.(Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Den lilla segelbåten hade inte varit i vattnet på 8 år då den sjösattes en lördag i maj på Gröndalsvarvet, se själva vilket resultat det blev. Hatten av för Felix som har gjort en kulturgärning!

Sjösättning Långedragsjulle
Efter åtta år på land så får Långedragsjullen äntligen återkomma till sitt rätta element.(Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Princess Svanevit – en kulturskatt

Ett annan kulturgärning i båtvärlden kan man läsa om i vårens nummer (nr 3 2021) av Svenska Båtunionen (SBU) medlemstidning ”Båtliv”. Här berättar skribenten Stefan Iwanowski om 12mR Princess Svanevit som ritades av den finlandssvensk segelbåtskonstruktören Gustaf Estlander och byggdes på den världsberömda Neglingevarvet 1930.

Svanevit
Svanevit är ännu ett exempel på en fantastisk kulturgärning. Entusiaster hittar henne ruttnande i England och återställer nu ett svenskt kulturarv. (Foto:Svanevit.se)

Det finns mycket att berätta om denna unika båt. Bland annat om den unika inredningen är imponerande och gör Svanevit till ett flytande konstverk. Svanevit försvann från Sverige på 1950-talet och här skulle sagan kunna ha slutat.

Två beslutsamma människor, Bobby Cyrus och Andreas Millde, som inte gav upp i första taget lyckades efter noggrant letande hitta Svanevit i södra England och köpte tillbaka henne. Hon hade då varit på land i ca 20 år så ni kan tänka på hon såg ut.

Svanevit - en kulturgärning
Här renoveras nu Svanevit hos Stockholms Båtsnickeri. En fantastiskt kulturgärning som kräver både finansiering och ett omfattande personligt engagemang (Foto: Stockholms Båtsnickeri)

Genom ett samarbete med Burre Hellmans stiftelsen kunde hon “repatrieras” 2017. Idag pågår fortfarande renoveringen hos Stockholms båtsnickeri. Tanken är att Svanevit ska vara “En unik seglande kulturbärare, med uppgift att lyfta fram det svenska träbåtsarvet, svensk båtbyggarkonst, svenskt träkonsthantverk och dess kunnande, samt svensk kultur i vidare bemärkelse.” som det står på Svanevits hemsida.

Eller som Stefan Iwanowski citerar projektledaren Charlotte Hellman i artikeln “Vår tanke är att Princess Svanevit ska vara en en megafon för Båthistoriska Riksförbundets arbete för att få till stånd ett skydd för det rörliga kulturarvet.”.

Tveka inte att läsa mer om den fascinerande historien om Princess Svanevit och människorna bakom denna kulturgärning!

Det finns fler exempel på kulturgärningar i hela landet, stora som små, som jag hoppas kan återkomma till i senare artiklar. Mycket arbete kvarstår för att skydd vårt flytande kulturarv.

ANNONS
ANNONS

Stärkt skydd och ROT-avdrag

Några frågor och förslag som man arbetar med för att stärka skyddet av vårt flytande kulturarv är bland annat om man ska kunna sälja en kulturskatt utomlands utan vidare. I Kulturmiljölagen (KML) begränsas förbud mot försäljning utomlands till andra objekt, och gäller inte båtar och fordon.

Hur vi kan underlätta för renoveringar av gamla träbåtar är en annan fråga. Vore det inte bra att kunna ha ROT-avdrag för båtrenovering? Och såklart frågan hur vi får till så att klassiska svenska varv och konstruktörer står på UNESCOs världsarvslista. Det finns saker att jobba med för engagerade medborgare och båtälskare!

Mitt bidrag till listan om vad som behövs göras är förslaget att Sverige instiftar en kommission med uppgift att hitta svenska båtar av kulturhistorisk värde utomlands och ta hem dem.

Gör som Roosevelt gjorde

Förslaget är inspirerat av kommissionen som instiftades 1943 av presidenten Franklin Delano Roosevelt, med uppgiften att försöka hitta och rädda de konstskatter nazisterna stulit.

Den historien gestaltas i filmen “Monuments men” från 2014 regisserad av George Clooney. Vi har ingen president, men vad väntar statsministernStefan Löfven eller kulturministern Amanda Lind på undrar jag?

Dessa och andra viktiga frågor ligger på Båthistoriska Riksförbundets (BHRF) bord som har mycket att göra framöver. Tills vidare kämpar träbåtsägarna med sina båtar och man ser på sociala medier hur stolta de är när de lägger upp bilder på sina projekt och båtar som har sjösatts.

Utan dessa kulturhjältar skulle inte vårt flytande kulturarv finnas kvar överhuvudtaget.