Världens farligaste väg med Mazda CX-60

Den tomma delen av Turkiet

Avsaknaden av tankstationer, restauranger och mataffärer var slående. Enbart en bråkdel av Turkiets befolkning håller hus i landets östra delar men man kan inte undvika att fråga sig hur de får tag på livets absoluta nödvändigheter.

Kvaliteten på Turkiets vägar får en att tro att vädret där växlar mellan hagelstormar och bombregn. Det var länge sedan jag kört på så grova och håliga vägar. Här inser man snabbt att CX-60 inte är särskilt mjukt inställd, något den hade tjänat på.

Vägen smalnade av successivt och vi började klättra upp i nya berg. Efter en hel del tighta kurvor nådde vi fram till en tunnel rakt in i berget, början på den legendariska Stone Road.

På ena sidan av en stor ravin med en dal genom vilken en flod rinner har turkarna varit galna nog att hacka sig genom berget i över 130 års tid.

Stone Road anses vara en av världens farligaste vägar och tog 130 år att bygga. (Foto: Mazda)

Det finns inte många centimeter tillgodo. (Foto: Mazda)

Stenväg och tunnlar

Arbetet med Stone Road inleddes 1870. Då tvingades slavarbetare hacka sig igenom berget med enkla verktyg, en oerhört slitsam och otacksam uppgift. Det dussintal tunnlar som resulterade täcker en sträcka om nästan fem kilometer.

Stone Road har under åren vidgats och slutfördes inte förrän år 2002. Först då var det möjligt att köra hela sträckan med bil.

Att köra genom tunnlar på smala grusvägar med dalen hundra meter ner, som konstant gör sig påmind, är något av det mest storslagna jag har upplevt.

Självklart saknar tunnlarna annat än visst naturligt ljus genom ett sparsamt antal sidotunnlar och de öppna partierna mellan tunnlarna saknar staket eller barriärer.

Vår första dag närmade sig slut och vi anlände till Elazig, en smått kuslig stad belägen mitt i landet. Här utgör de stora, semi-moderna lägenhetsbyggnaderna egna öar, till synes helt utan någon samexistens.

Många av strukturerna påminner om kulisser snarare än bostäder vilket även gällde för vårt enormt stora hotell som knappt verkade ha några gäster. Spöklikt!

Man kör bokstavligt talat genom ett berg. (Foto: Mazda)

Vädret var på topp och vägarna var tomma, men även livsfarliga. (Foto: Mazda)

Resan bestod stundtals av körning på asfalterade vägar. (Foto: Mazda)

Ny dag, nya möjligheter

Nästa dag var det på nytt uppstigning i gryningen som gällde. Vi började med att ta oss över Keban-dammen på en bilfärja.

Här behövde vi backa på bilfärjan tillsammans med ett dussin stressade turkiska hönsuppfödare, en av de gånger jag varit mer tacksam för en högupplöst 360-kamera.

På temat teknik kan jag rapportera att nya CX-60 är fullkomligt fullproppad av det. Dock är många av assistenssystemen för aggressiva, en tydlig trend bland många av dagens bilar.

Infotainmentsystemet har utvecklats ytterligare och istället för flashig design är här fokus på begriplighet och användarvänlighet, som sig bör.

Vår resa fortsatte norrut och återigen började vi klättra upp i bergen. Vårt delmål var nu den del av D915-vägen som kallas för Derebasi-kurvorna. Föreställ dig den mest vansinniga bergsväg du kan, D915 är ännu värre.

Färjan i fråga. (Foto: Mazda)

Det fanns en hel hord med Mazda-bilar med på resan. (Foto: Mazda)

Bergsvägen som vi tog oss an med Mazda CX-60. (Foto: Mazda)

En väg bara en idiot vill köra på

I en oerhört vacker bergsmiljö med milsvid utsikt samsas 13 oerhört tighta (flera krävde trepunktsvändningar) hårnålskurvor nedför hundratals meter bergsvägg.

Vägen består helt av grus, är knappt en bil bred och möten blir tvungna att hanteras i de tighta kurvorna.

På väg ner för vägen svänger man också ner mot dalen snarare än in mot berget, en påminnelse om att livet är skört och en möjlighet till existentiell reflektion. Här finns ingen back-up eller plan B, ett enda snedsteg leder till en säker död.

Vädret på berget är högst oförutsägbart och ombytligt. Här kan man bli tvungen att köra närmast i blindo på grund av tjock dimma men vi hade tur, himlen var blå och solen sken.

Här blir den mest otålige adrenalinjunkien tvingad att ta det lugnt. Vår hastighet överskred sällan 30 km/h.

Väl i dalen var jag tvungen att ta en paus för att återhämta mig och ge mig själv en klapp på axeln. Körningen hade gått helt smärtfritt och nu återstod en förhållandevis enkel tripp till Trabzon, en kuststad vid Svarta havet.

Vissa vägar liknande en kastrull med spagetti. (Foto: Mazda)

En ko som uppskattade den elektrifierade drivlinan i Mazda CX-60. (Foto: Mazda)

Många av vägarna slingrade sig genom landskapet likt en asfaltsorm. (Foto: Mazda)

Bilen då?

Nya CX-60 är en viktig modell för Mazda. Utvändigt och invändigt ser det onekligen bra ut. CX-60 ser maffig och respektingivande ut.

På insidan möts man av en mycket väldesignad interiör med högkvalitativa material och snyggt skulpterade dörrpaneler.

CX-60 är Mazdas första laddhybrid och den är fyrhjulsdriven, även när man kör på ren el. Bensinmotorn är en vidareutveckling av Mazdas 2,5-literspjäs som vi många gånger har lovordat.

Tillsammans med elmotorn levererar bilen 327 hästkrafter. Det må låta som mycket men CX-60 känns aldrig särskilt snabb.

Faktum är att drivlinan är anmärkningsvärt ryckig vid övergång mellan bensin och el, samt när man växlar. På ren el kommer man runt 5-6 mil vilket är något under vad många konkurrenter kan erbjuda idag.

Grundpriset på runt halvmiljonen vilket får anses konkurrenskraftigt. Mest spänd är jag dock på de nyutvecklade raka sexorna. I Sverige får vi bara dieselmotorn men den ska ha utvecklats med gångkultur och vridmoment i åtanke, något jag kan ställa mig bakom till fullo.

Som laddhybrid är inte nya Mazda CX-60 helt polerad. (Foto: Mazda)

Mazda CX-60 såg till att jag kom fram med livet i behåll. (Foto: Mazda)

Borta bra, men hemma bäst

Från Trabzon flög vi hem till Sverige igen via Istanbul. Resan är en jag sent kommer glömma samtidigt som bilen lämnade en del att önska.

Samtidigt transporterade den mig helskinnad på en av världens farligaste vägar och var del av en oförglömlig upplevelse.

Det är uppenbart att Mazda är något på spåren med nya CX-60 men med laddhybriden krävs viss finslipning innan man kan rekommendera köp av den vilket är synd på en i övrigt trevlig bil.

Men den som väntar på något gott väntar, som bekant, aldrig för länge.

Vi ser fram emot att ratta Mazda CX-60 med en rak sexa under huven. (Foto: Mazda)

Mazda CX-60 levererar på många punkter – men inte på alla. (Foto: Mazda)