Viggos dagbok: DNA-chock och en maffig vernissage

Måndag – söderjudar, karpodling och ett uselt serieavslut

Det blir en tv-kväll. Ser först “Din och min historia – berättelsen om söderjudarna”. Det säger mycket om Sverige att vi i år firar 250 år av judiskt liv i landet.
Jämför med Georgien som haft invandring från Afrika omkring 50 miljoner år.
Vi svenskar är helt enkelt inte vana vid främlingar.
Det fick söderjudarna veta när de kom hit från Ryssland och Baltikum vid 1900-talets början. Östermalmsjudarna gillade inte sina bryllingar som pratade jiddisch och var betydligt mer religiösa än den välmående judiska medelklass som bodde i city.

Dock sträckte de ut en sval hand till de nyanlända, några tusen personer, och då skapades bland annat ett sommarkollo på Glämsta som fortfarande är i bruk.
Men det är alltså ingen slump att Stockholms ortodoxa synagoga finns ett stenkast från Mariatorget på Södermalm.
Det är också kul att höra om judehuset på Klippgatan 20 i Stockholm där man odlade karp på vinden för att hålla hungern borta.

Slas, som bodde på Klippgatan 19, granne med judehuset, har skrivit om de hårda slagsmål som uppstod mellan de fattiga barnen. Det var så långt det går att komma från dagens idyll.

Ser även de två sista avsnitten av den danska serien Legend på Netflix som jag hyllade för någon vecka sedan. Precis som vanligt med dagens tv-serier börjar det lysande, men för varje avsnitt tunnas soppan ut. Det sista avsnittet är ovanligt uselt.

Jag tycker att vi i Sverige pratar alldeles för lite om slutet på en serie eller film. Vi är så rädda för att spoila något.

Men så är det inte i Indien. Där är slutet det viktigaste. Så borde det vara här också. Följaktligen vill jag vara tydlig med att en karaktär inte kan vara offer i sju och ett halvt avsnitt och sen de sista tio minuterna bli en helt annan människa. Vidare kan en psykopat inte heller förändras nämnvärt.

En mördare kan inte bli en empatisk familjefar och ta ett livstidsstraff för att rädda sin familj i sista avsnittet. Gulliga slut är det jag gillar och amerikanerna är bäst i världen på detta. Vi i Norden måste anstränga oss mer tycker jag.
Det är viktigt att slutet i ett drama blir en befrielse eftersom i livet är det inte så.

Tisdag – intervjun utan svar och en bokrelease i Zeppelin

Intervjuar Finnairs nya vd Lina Blom i Skandinavien på pr-firmans Jungs kontor. Den viktiga chefen sitter i Helsingfors. Lina drar slides, ungefär som en företagspresentation, i 25 minuter.

Jag undrar om hennes viktigaste nyckeltal, inget svar. Jag undrar om hennes viktigaste uppgift som ny chef, inget svar.

Jag undrar hur de ska växa på Arlanda, inget svar. Jag undrar vad hon tror om konsolidering av den europeiska flygmarknaden, inget svar. Det kanske blir en artikel ändå, men förvänta er inga dramatiska avslöjanden.

Köper Carl-Johan De Geers senaste bok Ner med allt på releasepartyt på Gondolen.

Kalaset är en trappa upp i Bar Zeppelin.

Emelie Persson, som jag gjorde Beckerell på ZTV på 1900-talet med, kommer förbi och köper också en bok. Hon är en sorts kulturchef på SVT sedan många år. Hon berättar att snart ska alla chefer på Gärdet kastas in i en torktumlare och så får man se vilka som kommer ut.

Går dit med Claes de Faire, han pratar passionerat med sin förläggare som alltså är samma förläggare som CJ och Marianne Lindberg De Geers förläggare.

Hälsar även på några av författarnas barn.

Tuben till Hötorget och går till restaurang Gaijin på Döbelnsgatan.

Läser i min nyinköpta bok under tiden jag väntar på min älskade hustru Anna. Utan att förhäva mig kan jag säga att boken påminner lite om denna dag i stilen.

CJ har dock hunnit med mer i sitt 86-åriga liv vilket gör texten en aning mer vital än det du läser nu. Hinner till sidan 75 när Anna gör entré.

Hon studerar judisk historia på Paideia.
Om restaurangbesöket kan du läsa i en separat artikel som kommer snart.

Onsdag – en dag som inte lyfter

Cyklar in till stan och gör tv och en podcast. Inget känns riktigt bra. Cyklar hem igen. Ångrar att jag drack en dry martini före maten på Gaijin.

Men det var underbart när det hände.

Torsdag – vernissage, hamachi och förlossningsrum på arabiska

Anna har tjejmiddag med två barnmorskor, då ska man inte komma hem för tidigt om man inte vill lyssna på roliga historier om sugklockor och stora blödningar.
Inleder följaktligen kvällen med att besöka Galleri Glas vars två konstnärer jag intervjuat tidigare i veckan. Charlotte Birnbaum och Erika Lagerbielke har skapat en maffig utställning med grejer i glas och porslin som man kan ställa på matbordet för att liva upp måltiden.
Det är tjockt med folk och stämningen är uppsluppen som ofta på vernissage.

Cyklar vidare i natten som infinner sig redan klockan 18 i Stockholm i november. Landar på Bar Montan som ligger granne med restaurang Solen i Slakthusområdet.

Atrium Ljungbergs förvandlingstrick av ett gammalt industriområde pågår för fullt och jag måste säga att det går riktigt bra.
Det är lite samma känsla som när jag besökte Slagthusområdet i Malmö på åttiotalet och såg en mycket ung Jonas Gardell uppträda på Vinterpalatset.
Bar Montan är ett äkta hipsterställe i en rå gammal fabrikslokal. Det är naken betong, stenhårda golv och högt i tak. Hamnar i baren och får in en liten fiskrätt med Hamachi för 220 kronor.

Den blir jag förstås inte mätt på så jag kompletterar med en lammkorv med blåmusselsås för 230 kronor.
Nu står jag mig riktigt bra och behöver bara komplettera med en Choux au Craquelin för 135 kronor innan jag kan cykla vidare.
På restaurangen läser jag Staffan Heimersons senaste bok Oj, oj Europa i min telefon.

Det är breda penseldrag över vår kontinent, från Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyens frisyr till hur det var att hänga på La Couronne i Malmö och längta ut på femtiotalet.
Gillar ungdomspartierna bäst, men detta är inte kritik av de andra delarna.
Väl hemma får jag min beskärda del av lustgas, bristningar och språkförbistring när alla utom min älskade hustru pratar arabiska i ett förlossningsrum. Ja, Sverige har nu gott om läkare, undersköterskor, patienter och anhöriga som pratar detta språk.

Fredag – tomatprat och drömmar om Nashville

Äter frukost med Muttis svenska vd och en italiensk kollega på Stockholms stadshotell. Jag gillar frukosten, men undrar var hotellgästerna håller hus. Det är väldigt glest mellan borden. Vi pratar om tomatodling utanför Parma där Muttis tomater odlas. 90 ton kan man få ut ur ett fält i EU, i USA är samma siffra 150 ton. Det är därför som Muttis burktomater är ett måste i all anständig tomatsås, övertygar de två direktörerna mig om.

Cyklar ner till stan och har möte på Hotel Kung Carl med Heather som arbetar på Nashvilles turistråd. Hon är i stan för att NHL arrangerar en ishockeymatch i Globen med Nashvilles hockeylag.
Icelandair har börjat flyga direkt till USA:s musikhuvudstad från Reykjavik. Linjen är en succé eftersom alla som gillar musik vill besöka staden som musikaliskt fostrat Elvis, Johnny Cash, Dolly Parton och Taylor Swift. De sistnämnda sticker ut på museet som hyllar låtskrivare eftersom Taylor var den första musikern som skrev sina låttexter på en dator. Alla andra före henne använde papper och penna, berättar Heather.
Jag hoppas förstås på en pressresa till denna stad och förstås till Memphis. Det verkar inte omöjligt.

Spelar in podcasten AI+ med Katarina Gospic. Alltid väldigt kul och ännu mer lärorikt.

Lördag – romanbygge och ett judiskt Almedalen

Skriver ett kapitel till min kommande roman med arbetsnamnet Under fucking jävla fet press. Ni som har följt min dagbok tidigare vet att jag fått ett bokkontrakt om två böcker i en kommande serie. Boken handlar om en finansman som heter Claes Östergren. Han är en IT-baron i varande som drömmer om att bli en Daniel Ek. Hans fru är en influerare som drömmer om att bli Sofi Fahrman. Förlagan är paret i tv-serien Gilded Age, men handlingen har flyttats från New York 1880 till Stockholm 2015.
En förläggare på Norstedt som tackade nej till manuset i våras gjorde det med motiveringen att alla personer i berättelsen är avskyvärda.
Följaktligen skriver jag in en person som är väldigt lätt att tycka om. William är en Oliver Twist från Sibbarp utanför Malmö.

Det är inte riktigt lika smäktande som hos Dickens, men en smula.

På eftermiddagen åker vi in till Limmud som är ett slags judiskt Almedalen. Spännvidden i föreläsningarna är enorm, från terrordåd i Sverige till provning av viner från Israel via en föreläsning om judendomen är en kult eller en sekt.

Svaret är nej, men det finns många judiska sekter inom judendomen. Många inom gruppen tror att de är Messias och det finns många konstiga regler om allt från kläder till mat och sex.

Det finns också en strävan efter renhet och vem som är “mest judisk”. Vilket är sårande för många. Behovet av att skada andra är också en viktig del i en sekt.
Om du nu undrar om du är med i en kult kan du göra testet här.
När jag går runt och lyssnar på Limmud förstår jag varför judiska forskare och vetenskapsmän är den absolut största gruppen som fått ett Nobelpris. Kritiskt tänkande och ett levande samtal är ryggraden i den judiska kulturen.
På Limmud kan man alltså skämta högt om att judarna styr världen. Men inte genom att alla gör samma sak utan för att alla får lov att tänka fritt och självständigt.

Tänk att vägen till framgång ska vara så svår för andra att kopiera.

Läs även: Viggos dagbok vecka 43 – från dovhjort till AI-miljarder