Sigge Eklund i en stor intervju: När framgången blir frihet

Framgångens två ansikten

De senaste åren har varit fulla av yttre framgångar: romanen “Gruppen” och regidebuten med Netflixfilmen “En del av dig”. Ändå fanns ett sandkorn i skon.

“Jag var inte hundraprocentigt nöjd med filmen eller boken”, säger han. Det här är Sigges kärna just nu: å ena sidan publikens kärlek och stora plattformar, å andra sidan det stränga inre kravet på att verket ska sitta i varenda fog.

“Bolero”: den långa vägen till något bestående

“Bolero” började som ett internt, nästan teaternördigt projekt, där anekdoter och referenser pekade rakt in i svensk teaterhistoria. Under åren har Sigge skalat bort det överlastade och destillerat fram en berättelse om familj, livslögn och ouppfyllda drömmar.

“Det måste gripa en artonåring lika mycket som en femtioåttaåring. Familjen på scen måste kännas verklig, annars spelar det ingen roll hur mycket man älskar teater”, säger han. Ja, pjäsen blinkar öppet mot Eugene O’Neill. “Jag parerar ju jämförelserna genom att låta karaktärerna själva nämna ‘Lång dags färd mot natt’ på scen”, säger han, och låter nöjd åt sin egen dramaturgiska snitsighet.

Regin som gav samtiden plats

När Stefan Larsson tackade ja som regissör föll flera bitar på plats. “Han blåser liv i klassiska texter och gör dem 2025”, säger Sigge. Med Lena Endre och Johan Ulveson i föräldrarollerna och Isac Calmroth och Max Ulveson som sönerna uppstod den där svårfångade balansen mellan svart humor och hjärtskärande svärta. “Det som händer i salongen när ‘Bolero’ slås på i slutminuten, om allt klaffar, det är större än film, böcker, poddar”, säger Sigge. Det låter storvulet.

Men han har arbetat i två decennier för att med gott samvete få vara just det.

Humor, svärta och ett namn som säger allt

Titeln är programförklaring. Ravels stycke är både soundtrack och symbol för hur känslor stegras mot en punkt där allt måste brista eller förlösas.

“Pjäsen är bäcksvart, men också rolig. Det finns få saker som är roligare än livslögner, särskilt när de levereras av två bittra sjuttioåriga skådespelare”, säger Sigge.

När musiken drar igång på scen dansar rollfigurerna ibland till minnet av en första kärlek, innan de åter går i clinch. Det är en pjäs om att minnas varför man en gång valde varandra, innan man glömde det igen.

Poddmaskinen och samtalets nerv

Jag påpekar i intervjun att hans och Alex Schulmans podcast skulle må bra av fler “riktiga” samtal. Ibland övergår den istället i välputsade monologer.

Sigge nickar. “Vi är samspelta, kanske för samspelta. Vi klipper bort en del samtal för att vi håller med varandra. Det bränner till när någon säger ‘vad menar du nu'”, säger han. Det är en poäng också för “Bolero”. På scen måste friktionen finnas i varje replik. Publiken kan förlåta nästan vad som helst, utom dödläge.

Framgång, äntligen förlöst

När Sigge beskriver sin upplevelse efter förra fredagens genomdragning låter han nästan förvånad. “Att stå för varje ord”, säger han långsamt, som om han smakar på meningen.

Den yttre framgång han fick med podden kom snabbt och brett. Den inre framgången, känslan av att ha gjort något bestående, tycks först nu ha landat på riktigt.

Om det också blir publikens dom vet vi om några dagar. Men i Sigges ansikte på Manhattan finns redan svaret han drömt om i femton år. Ett lugn. En lättnad. En nöjd författare som kan andas med neddragna axlar.

Perfect Weekend Guide: Sigge Eklund och Bolero

Premiär: “Bolero”, Intiman, Stockholm, 3 oktober 2025
Manus: Sigge Eklund
Regi: Stefan Larsson
Medverkande: Lena Endre, Johan Ulveson, Isac Calmroth, Max Ulveson med flera
Speltid: cirka två timmar och trettio minuter inklusive paus.

Vill du läsa mer om nöjen och resor? Då rekommenderar vi vår livsstilssatsning Perfect Weekend, där du bland annat kan du läsa om Så blir du tryggare på hotellrummet eller Nu är hunden hotellens viktigaste gäst.