Min dotter sitter ihopsjunken vid vårt matbord med utspridda skolböcker framför sig. En uppslagen sida visar en bild på Gustav II Adolf, en annan ett invecklat mönster av periodiska systemet och på ett skrynkligt papper skymtar jag engelskans genitiv. ”Mamma, jag kommer AAAAALDRIG att klara det här!” utbrister hon i ansiktet syns en blandning av desperation och uppgivenhet när hon med en lång suck redogör för den till synes oändliga rad av prov, diagnostiska test och diverse inlämningar hon måste lyckas göra klart innan påsklovet kan börja.

”Jag kommer aldrig att klara det här”

En tanke som sedan följs av en lång svans av anledningar till varför hon inte kommer att klara av detta oöverstigliga berg av uppgifter, och det dröjer inte många minuter förrän även hennes tvillingbror dragits in i dramat. Med stor inlevelse förstärker han katastrofbilden ytterligare med mer eller mindre övertygande anledningar till varför ingen av dem kommer att klara av denna enorma press som rimligtvis bara kan sluta i att de får underkänt i skolan och därmed kommer att sluta sina dagar som uteliggare. En helt logisk slutsats just där och då.

Skrattar du lite vid tanken? Tänker du att ja, ja de är ju bara barn med livlig fantasi? Eller drar du slutsatsen att mina barn nog ska ta studenten i vår och att deras oro därför till viss del är förståelig? I så fall är väl oron ändå lite berättigad med tanke på rådande världsomständigheter.

Jag berättar att mina barn går i mellanstadiet. De får inte ens betyg ännu. Den skriftliga feedback de kommer att få efter påsk är ett så kallat ”mitterminsomdöme”. För femteklassare.

Men faktum är att många av oss just nu går omkring och både känner oss som, och beter oss som elvaåringar. Åtminstone i våra huvuden. En extremt livlig fantasi som pendlar mellan oro och katastrof. Vilket faktiskt är en helt normal reaktion när vi möter det okända, det nya, det vi inte har tidigare erfarenheter av.

Fucking First Times

Det jag hade velat säga till min dotter där vid matbordet låter ungefär så här: ”Älskade unge, det du känner är en fullt normal attack från en FFT – och det är precis som det ska vara!

 Men det sa jag inte eftersom jag då hade behövt avslöja vad FFT står för: Fucking First Times.

Jag hörde begreppet första gången för några dagar sedan när jag lyssnade på en podd med en av mina förebilder, forskaren och storytellern Brené Brown, där hon med detta (påhittade) ord så väl beskriver vad många av oss upplever i dessa omtumlande dagar.

Just nu befinner sig stora delar av den globala befolkningen i ett akut läge av FFT eftersom vi alla är nybörjare. Nybörjarare när det gäller att hantera omfattningen av en sådan här pandemi, där ingen av oss har varit med om något liknande tidigare. Och det är detta som Brené Brown alltså har döpt till Fucking First Times.

Mycket talande tycker jag.Varför då? Jo, därför att när vi befinner oss i situationer som är nya för oss plockar det automatiskt fram känslor av sårbarhet, rädsla och oro. Vilket i sin tur gör att vi ofta målar upp det ena hemska scenariot efter det andra, alltså ingen upplevelse som är speciellt angenäm och där vi snabbt som attans tar till alla medel för att få tillbaka saker och ting till det ”normala”, till det vi är vana vid.

Ta ett steg i taget

Men om vi aldrig vågar vara nya på något, om vi aldrig påbörjar något nytt, så sker heller varken växt eller utveckling. Vi måste helt enkelt lära oss att ta ett steg i taget under resans gång och vara villiga att känna sårbarhet. Det finns ingen quick fix där vi kan hoppa över alla obehagliga känslor och snabbt antingen hamna tillbaka i det trygga gamla eller i en ny komplett lösning, inslaget i fint papper med en rosett.

Det är dock precis vad den rädda delen av vår hjärna vill göra, den som är nedärvd från våra förfäder sedan dagarna på savannen omgiven av farliga djur. År 2020, pandemi eller inte pandemi, är det upp till oss att avgöra om faran är verklig eller inte, och hur vi ska agera. Hur gör man det när hela världen verkar befinna sig i panik?

Oro är extremt smittsamt – speciellt i grupper. Då aktiveras hjärnans autopilot och vi hamnar i våra invanda beteenden hur vi hanterar oro. Men det som är lika smittsamt som oro är lugn! Våra hjärnor har så kallade spegelneuroner som gör att vi speglar det vi ser. Lugn skapar lugn. Oro ger mer oro.

ANNONS
ANNONS

Båda en gåva och förbannelse

Vi människor har dessutom den fantastiska förmågan att använda vår fantasi för att måla upp vår framtid. Det är en gåva men också en förbannelse beroende på vilket scenario vi väljer. Och vad vi än målar upp så tror hjärnan att det är sant, den skiljer som bekant inte på fantasi och verklighet. Är vi inte uppmärksamma blir vi lätt kidnappade av våra hjärnor att agera på ”lejon som attackerar” varför vi behöver träna vår förmågan att sortera vad som är verkliga faror i detta nu och vad som är fantasier.

Den goda nyheten är att människan är oerhört motståndskraftig, vi är gjorda för att anpassa oss till nya förutsättningar. Och det behöver vi påminna oss om för att lugna oss och inte låta oron kidnappa vår förmåga att hitta och se nya lösningar. Du behöver bara gå till dig själv och ditt eget liv för att se på allt som du hittills har klarat av och tagit dig igenom, likadant är det för hela människosläktet om vi tittar tillbaka på evolutionen.

Vi har alla förmågan att ta oss igenom svårigheter och att överleva. Det är inbyggt i vårt DNA.

Men åter till matbordet här hemma och vad jag egentligen sa till min dotter och min son (när jag valde att inte använda ordet FFT). Jag plockade i stället fram det som författaren Anne Lamott beskriver i en av sina böcker och som så fint illustrerar våra utmaningar både i det lilla vardagliga och i det stora perspektivet. Så här skriver hon:

”My older brother, who was ten years old at the time, was trying to get a report on birds written that he’d had three months to write. It was due the next day. We were out at our family cabin and he was at the kitchen table close to tears, surrounded by binders, paper and pencils and unopened books on birds, immobilized by the hugeness of the task ahead. Then my father sat down beside him, put his arm around my brother’s shoulder, and said: Bird by bird, buddy. Just take it bird by bird”.

Världen rasar inte samman

Ta det en fågel i taget. Ett mattetal i taget. Ett steg och en uppgift i taget. Det är det enda sättet, den enda vägen att gå.

Och till dig som läser det här: världen kommer inte att gå under. Ditt liv kommer inte att gå under. Däremot kommer det att se annorlunda ut framöver. Men annorlunda betyder inte per definition dåligt. Annorlunda betyder i bästa fall utveckling.

Min önskan är att du mött den här påsken med blicken på naturen som just nu exploderar i pånyttfödelse. Ljuset som blir starkare och varmare för varje dag. Precis som varje vår. Ur mylla och förruttnelse kommer friska, gröna skott i skog och mark. Så ser livets cirkel ut.

All is well. This too shall pass.

Sophie Hedberg, Coach Empowering Leading Ladies – skapare av ledarskapsprogrammet ”DareToShine Masterclass for Leading Ladies”.

Se Sophies LinkedIn-profil.

Läs tidigare Dagens PS-krönikor av Sophie Hedberg:
• Småföretagare hittar nya arbetssätt i coronakrisen
• Konsten att våga lyckas – tämj din inre schimpans
• Sätta mål räcker inte – skapa din story!
• Ditt viktigaste uppdrag 2020 ­– att hitta din flock