Senaste nytt

annons

Pieter Tham: Jodå, visst känner jag Beckham

Pieter Tham: Jodå, visst känner jag Beckham

Idag är det dags för lite namedropping, ni vet det politiskt inkorrekta att skryta om kända människor man träffat. Eller rent av känner. Jag menar, om jag nu har skakat hand med David Beckham och tillönskat honom Gott Nytt År, ska jag aldrig få berätta det för någon?

ANNONS

Eller ta den där gången min hustru snoppade av änkedrottningen Frederika av Grekland, någon gång måste man få det ur systemet. Som Bosse Holmström sa i teverutan den där gången – lägg ut! 

Min far gick i pension tidigt efter ett långt liv i tropikerna. Lite för tidigt visade det sig. Han längtade efter något att sätta tänderna i. Tillsammans med sin italienska hustru började han med markexploatering utanför Rom. I mycket liten skala, bör tilläggas. En tomt och ett hus i taget, liksom.

När de byggt – och sålt – två hus började de få kläm på det hela. Den tredje villan blev en riktig pärla. Tjugo minuter från centrum och Spanska trappan på en höjd med utsikt över den eviga staden, stor trädgård, pool och ett litet hus vid entrén, så kallade servants quarters. Fint skulle det vara.

Det tog inte lång tid innan villan blev uthyrd. Den första hyresgästen var ingen mindre än France Gall. Förlåt, är hon inte bekant? Fransyskan är främst känd för att som 17-åring ha vunnit Melodifestivalen 1965 med låten ”Poupee de cire, poupee de son”. Vi tyckte det var en fin skalp.

Det skulle bli bättre. Något år senare skrev ingen mindre än Burt Lancaster, den amerikanske filmskådisen som vann en Oscar 1960 för sin insats som väckelsepredikant i filmer Elmer Gantry, under hyreskontraktet. Farsan tog en whisky med honom minst två gånger. Jojo. 

Något år senare kom en vit Rolls Royce glidande uppför vägen till villan. I den satt ingen mindre än – wait for it – Robert de Niro! Kan det bli bättre?! 

Stopp! Jag hör protesterna. Hur kan jag sitta vid skrivmaskinen och ta åt mig äran för min fars hyresgäster? Okey, jag kan gå med på det. Troféerna tillfaller rätteligen min far. Men ändå… 

ANNONS
ANNONS

Nästa hyresgäst träffade jag däremot personligen. Det var en kunglig hyresgäst. Änkedrottning Frederika av Grekland. Hon hade i all hast lämnat Grekland efter att hennes son kung Konstantin deltog i ett dåligt organiserat försök att störta den nyinrättade militärjuntan år 1967.  Konstantin II tvingades i landsflykt med sin familj och den grekiska drottningen flyttade in i villan i Frescati, som den närliggande byn hette.

Jodå, jag bugade och bockade och konverserade drottningen efter bästa förmåga. Pappa var tydligen ännu mer charmerande och blev ofta inbjuden att spela golf med Frederika. Deras bekantskap utvecklades till vänskap och när min hustru och jag bodde utanför London i mitten av 1970-talet kom ett påbud över telefonen från en för mig okänd adjutant. 

– Drottningen Frederika, hennes son kung Konstantin och hans gemål Anne-Marie av Danmark önskar äta lunch med herrskapet. Som en vänskapsgest till er far. För att han under många år tog hand om drottningen under hennes vistelse i Rom.

Lunchen skulle intas på Claridges hotell. Hustrun och jag bodde utanför London i förorten Kingston-upon-Thames. Det var en fruktansvärd trafik in till city oavsett tidpunkt på dygnet. Vi hade samtidigt en ett-årig dotter hemmavid som krävde uppmärksamhet. Dagen för den kungliga lunchen skulle dessutom en hantverkare komma till vår lägenhet och fixa en läckande kran.  Jag tog på mig vit skjorta, kavaj och slips och for ensam i väg till vårt rendez-vous. De tre kungligheterna satt redan vid bordet på restaurangen och nickade nådigt mot mig. 

– Var är er hustru, frågade drottningen med ett höjt ögonbryn. 

– Hon kunde tyvärr inte följa med, hon var tvungen att ta emot rörmokaren, svarade jag. Ung, naiv och med föga kunskap om vett och etikett. 

Det blev en sekund av iskall tystnad runt bordet. Det gick upp för mig att hustrun och jag gjort oss skyldiga till en rejäl blunder. Magdalena Ribbing med sin etikettspalt i DN skulle slagit sig för pannan. Det passar sig inte att rörmokaren får företräde – framför en drottning. 

ANNONS
ANNONS

Så det där med Beckham. Ni börjar bli nyfikna, eller hur? Lugn, jag kommer till det. Låt mig bara namedroppa lite till. Det gäller min hustru. Eftersom vi varit gifta i över fyrtiosex år kan man nästan säga att det som händer henne också händer mig. Om hon möter en kändis kan jag väl få hävda att jag träffat samma kändis, liksom? 

Mötet skedde under filmfestivalen i Cannes, för en herrans massa år sedan. Hustrun står vid ett övergångsställe på Croissetten, den breda boulevarden med höga palmer vid stranden. En cabriolet stannar för den fagra fotgängaren. Föraren vinkar chevalereskt min hustru över gångstrecken. Han ler ett varggrin och blinkar med ena ögat till henne. Då ser hon vem det är – Jack Nicholson himself. Not bad, eller hur! Men, det kommer mera. 

Hustrun sitter vid ett bord på ett strandhotell i Barbados. Ett välbekant ansikte dyker upp. Det är sångaren Tom Jones, tjuren från Wales. Han bugar sig höviskt för henne. 

– Om jag inte vore här i sällskap med min hustru skulle jag bjuda ut er på middag, säger han. 

Min hustru blir honom inte svaret skyldig.

– Om jag inte vore här i sällskap med min mor skulle jag kanske tacka ja.

Not bad, igen. 

Så slutligen, till David Beckham. Vi var julsemester på Maldiverna. Det blev stor uppståndelse när det uppdagades att fotbollsspelaren David Beckham med sin fru Posh, känd från Spice Girls, var gäster på vårt hotell. Ingen låtsades titta men alla blickar var ändå konstant fokuserade på paret Beckham.

ANNONS
ANNONS

Allra mest på David (jag kallar honom alltid vid förnamn nu för tiden). Han var vänlig mot alla, hade ett leende på läpparna mest hela tiden, hejade till höger och vänster, framstod som en ytterst ödmjuk och behaglig person. 

På nyårsaftons kväll hamnade familjen Beckham blott några meter från vårt bord. Det kändes stort. Ännu bättre blev det vid tolvslaget. Ett stort pusskalas utbryter men ingen av gästerna vågar närma sig Beckhams bord. Då bryter han upp självmant, styr stegen mot min hustru och vår dotter. Båda får varsin kindpuss. De näst intill svimmar av hänförelse. Mig tar han i handen och önskar Gott Nytt År.  

Året kunde inte börjat bättre. Efteråt sa min hustru, nykär och lyrisk, att hon aldrig mer skulle tvätta sig i ansiktet. Jag tror hon höll på sig fram till förra året. Covid och handsprit bröt förtrollningen… 

Peter Hugo Sebastian ”Pieter” Tham, född 7 september 1949, är en svensk ekonomijournalist, finansman och författare. Han har beskrivit sin uppväxt under 1960-talet i den självbiografiska boken En gentleman av den sämre sorten. (Wikipedia)

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate. 

Läs mer: Krönika: En hårresande historia – Dagens PS

  • ANNONS Annons-banner