”Yes, we can grow hair.” 
Den braskande helsidesannonsen i amerikanska veckomagasinet Rolling Stone fick mig att tappa andan.

Hade forskningen äntligen funnit botemedlet mot min begynnande flint? Skulle jag slippa förvandlas till den Skalle-Per som svågern elakt hade börjat kalla mig redan flera år tidigare?

Mina ögon föll till texten längst ner på sidan.

”Minoxidil” stod det i små bokstäver. ”Svaret på alla dina drömmar”.

Läkemedlet såldes ännu så länge enbart på klinik i New York. Det var inte bara att slinka in på närmaste apotek i Stockholm. Fram till dess att ödet kallade mig till världsstaden fick jag fortsätta nöja mig med de tiotals – eller om sanningen ska fram hundratals – preparat jag dittills nyttjat. I form av mirakelschampos, vitaminer, elixir och hårvatten. Utan någon som helst framgång. Inte i form av ökad hårväxt i alla fall.

Det började en tid efter att hustrun och jag ingått vårt heliga förbund. Jag var tjugosex år, i kronan av min ungdom med framtoningen hos ett stolt lejon ville jag tro – och med en matchande hårman därtill.

En solig dag vilade hustrun sitt huvud i mitt knä och blickade upp mot mitt anlete. Livet andades lycka och harmoni. Plötsligt, helt utan förvarning, kom orden:

– Lustigt, jag ser färgen på taket rätt igenom din lugg.

Det var en klart udda kommentar? Skapade någon form av oro inom mig. En inspektion syntes av nöden påkallad. Jag ställde mig framför badrumsspegeln. Hennes betraktelse var korrekt. Luggen hade liksom glesnat. Den fordom stolta tuppkammen tycktes mig plötsligen skör, vajade om inte på halv stång så åtminstone i nedan.

ANNONS
ANNONS

Upptäckten ledde till vad som skulle visa sig bli en närmare tjugoårig kamp. Mellan mig och ett never ending håravfall.

Jag började lusläsa etiketterna på hårschampon.  Ingredienserna blev plötsligt viktiga. Innehöll medlet något som gynnade hårväxt? Biotin och niacin till exempel. Mineraler som järn, magnesium och kisel. För att inte tala om proteinet keratin.

Jag läste i smyg skönhetstipsen i veckotidningarna. Fick rådet att minimera antalet färgningar, blekningar och slingningar. Säkert välgrundade förmaningar om än mer inriktade mot den kvinnliga delen av populationen. För säkerhets skull la jag dock orden på minnet. Det oavsett fortsatte golvbrunnen i duschkabinen att tala sitt tydliga språk: efter varje tvätt slingrade sig håret som sjögräs i silen.

I samband med en vistelse i Paris såg jag en liten flaska i genomskinligt brunt glas på ett apotek. Etiketten fångade mitt intresse. Mot håravfall – contre la schute de cheveux stod det. Jag gick in och betalade. Fem droppar löd bruksanvisningen.

Smörj in vid sänggåendet. Obs – överdosera inte! Aha, starka doningar. Det lät lovande. Det var nästan så jag längtade till sängdags. Jag såg Ringo Starrs frejdiga frisyr framför mig. Snart var den min!

Jag berättade för hustrun om den nya dundermedicinen. Hon var lyhörd och förstående. Om kvällningen hjälpte hon mig att medelst pipetten fördela dropparna på min numer glesnande skalp.

– Hur känns det, frågade hon vänligt

Jag kände ett oresonligt raseri gripa tag i mig. Va´ fan gafflar du om? Precis som om håret skulle ha vuxit ut på fem minuter. Är du puckad eller pantad. Eller både och!

ANNONS
ANNONS

Vi tittade på varandra i chock.

Det var som om en primitiv och brutal djävul hade tagit plats inom mig. Den välartade Skalle-Per hade i ett huj förvandlats till Dr Jekyll. Jag rusade till badrumsspegeln med en starkt brännande känsla i skallen.  Pannan lyste i en djupt röd färg. Elixiren hade dragit allt blod till huvud och hjässa. Min skalp höll på att friteras. Eller värre – min hjärna kokade över.

Jag ryckte åt mig duschen och spolade huvudet länge, länge i iskallt vatten. Den brännande känslan försvann. Så även elixiret. Liksom mina drömmar om Ringo Starrs frisyr. Dock inte mina förhoppningar om ett normalt hårsvall. Jakten på dundermedlet fortsatte.

Och nu – hade jag äntligen sett ljuset. I form av en annons i Rolling Stone.

Något år senare hamnade jag å jobbets vägnar i New York. Bokade omedelbart tid på kliniken. Fyllde i ett formulär där jag friskrev företaget från all skuld om medicinen mot förmodan skulle ge mig en hjärtattack. Eller liknande. Jag struntade helt i formuleringarna.

Aldrig har en försäkran skrivits under snabbare. Strunt samma om halva min månadslön rök. Kostnaden för de dyrbara centilitrarna var i alla fall lägre än för en peruk.

Tillbaka i Sverige gnuggade jag varje kväll vikarna noga med minoxidil. Efter en månad kunde jag, i starkt motljus, se en svagt mossliknande växt krypa upp ur huden. Tunt som det grå hårstrået över en skäggvårta på en mycket gammal dam. Återväxten fick mig att jubla. Medlet var värt vartenda öre.

Tre månader senare grodde en matta av vitt skäggvårtehår högt uppe på mina tinningar. Jag fick lejonfeeling. Undrade nyfiket om någon hade lagt märke till min ånyo blomstrande hårman. Svaret kom omgående. En fredagskväll var vi bjudna på drink inför ett restaurangbesök.

ANNONS
ANNONS

Bäst vi stod där och minglade närmade sig en bekant med ett kisande uttryck i ögonen. Jag såg det tydligt – han glodde på min huvudsvål. Tog ett kliv närmare.

– Förlåt Pieter, jag tror du ska ta en titt i spegeln. Det ser ut som om det fastnat någon sorts navelludd i håret på dig:

Navelludd, sa jag.

Ja, navelludd, sa han.

Läkemedelsföretaget som sålde minoxidil förlorade snabbt sin bästa kund. Och numer bryr jag mig inte längre.  Alla mina kompisar är ifatt.

Peter Hugo Sebastian ”Pieter” Tham, född 7 september 1949, är en svensk ekonomijournalist, finansman och författare. Han har beskrivit sin uppväxt under 1960-talet i den självbiografiska boken En gentleman av den sämre sorten. (Wikipedia)

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.