För några månader sedan gjorde jag ett fynd, ett sådant fynd som jag bara göra några gånger per år. Från ingenstans dansade en melodi gjord i himlen rätt in på min topplista. Glad som en speleman skickade jag som brukligt tips till min far direkt.

– Det här bara måste du höra!

Jag hörde ju på låten att den var hans tekopp och inväntade hurrarop och klapp på axeln. Svaret jag fick var mer:

– Sopa, din syster tjoade ju om den redan i höstas!

Nedslagen, lite förödmjukad och framför allt tagen på bar gärning med såväl hybris som allt annat än ödmjukhet var det bara att lyfta på hatten åt syster. Detta gjorde jag efterföljande helg när vi sågs varpå hon säger: ”Vilken låt var nu det…?”

TMB (Trött man blir).

Så vilken var då låten som skapade denna känslostorm? 1976 släppte skotten och singer-songwritern Al Stewart sin största hit Year of the cat från albumet med samma namn. Med god hjälp från producenten Alan Parsons skall sägas. Vid en första lyssning kan man luras att tro att det är inget mer än en simpel poplåt i mängden från det glada 70-talet. Men då misstar man sig grovt och riskerar att gå miste om skotsk musikhistoria. Det är precis så här genialitet ser ut. När det till höres enkla blir till ren briljans just i sin alldaglighet. Jag måste bryta ner detta i delar. Häng med.

Redan de första tonerna på pianot indikerar att här är något stort på gång. Pianospel på detta drivande sättet är alldeles oemotståndligt. Sedan Als rätt sköna stämma och första strofen ”On a morning from a Bogart movie…”. Tänk att kunna skriva så och komma undan med det. Endast förbehållet artister av den högre skolan.

Den riktiga magin kommer dock först en bit in i låten. Det börjar med stråkarna (3.08). Rent generellt är det ju på det viset att de rock & poplåtar som kan få in stråkar utan att det låter som en påklistrad symfoniorkester har mycket vunnet. Här smyger sig stråkarna på och du börjar känna att detta är lite av ett mästerverk. För sedan kommer ett akustiskt gitarrsolo (3.22) som är lika närvarande som avslappnat. Det avlöses ett lite mindre engagerat elgitarr-solo. Men nog så viktigt, ty utan gitarrsolot hade man inte fått övergången till låtens kanske största och viktigaste stund, 4.11 in i låten sätter saxofonisten allt på ett kort och det är mer eller mindre ridå för undertecknad. Ett rejält blås är det som räcker. Jizzez, vilken urkraft.

ANNONS
ANNONS

Men låten är ännu inte komplett. Nej, först skall stråksektionen ge svar på tal och spelar ut hela registret. Det är som om stråkarna har varit där hela tiden, men nu är de plötsligt syret för hela låten, och vandrar liksom i vågor över arrangemanget. Låten rundas av med någon form pillemariska uttryck på synten. Och jag är alldeles matt.

Lyssna också på:
Sirius/Eye in the sky och Old and Wise (Saxofonen. Saxofonen..) med Alan Parsons Project.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV MARTIN GERGE NILSSON:

”Obeskrivlig förmåga att skriva låtar som sätter sig” [DagensPS.se] >

”I bet you didn´t see this coming” [DagensPS.se] >

Därför är detta världens bästa film [DagensPS.se] >

Bästa jullåtarna du sannolikt har missat [DagensPS.se] >

”Fem bortglömda men väldigt stora låtar” [DagensPS.se] >