(Skärmdump: Youtube)

”Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport” inleder Hugh Grant som prime minister i filmen Love Actually” från 2004. Själv brukar jag titta på Love Actually när jag blir “gloomy” över hur landet ligger. Det tenderar dock oftast hända kring jul. Oavsett, Love Actually kan vara en av de bästa filmerna som har gjorts. Jag fattar att det finns östeuropeisk smalfilm som cineaster håller högre, men på ett plan är Love Actually oslagbar. Det är banalt jag vet, men filmen får mig att må förbannat bra. Och mycket högre krav än så ställer inte jag. Dessutom är det faktiskt en bra film på riktigt, med ett nystan av historier som knyts ihop mot slutet, varav de flesta är beyond feelgood. Lipar varje gång.

ANNONS
ANNONS

Men så är där också en historia som går lite mer i moll, den om Harry (magnifik Alan Rickman) som bedrar sin hustru Karen (magnifikare Emma Thompson) för en yngre modell på kontoret. Scenen precis efter att Karen har förstått sveket och står och torkar tårarna i sovrummet är filmkonst (se klippet nedan). Och det beror egentligen på två saker. Emma Thompson som gör rollen och denna scenen så oerhört trovärdig. Det är omöjligt att inte blir berörd, man kan nästan ta på hennes smärta, samtidigt som hon ska hålla ihop det inför barnen. Men så är det också något annat som lyfter scenen till en helt annan nivå. Och det är Joni Mitchell. Hennes Both sides now matchar scenen så oerhört bra att man nästan kan tro att hon har skrivit låten för just denna scenen. Det är nära till hands att föreställa sig Joni stå precis bakom kameran och ackompanjera scenen och Emma Thompsons skådespel.

Nu är ju så inte fallet, utan i själva verket skrevs låten från början till en viss Judy Collins som hade en hyfsad hit med denna låt 1967. Låten är dock skriven av Joni Mitchell och år 2000 gjorde hon denna nyinspelning av låten som sedermera hamnade på soundtracket till Love Actually.

Utöver att Both sides now har en stor roll i Love Actually är låten ett rent mästerverk i sig. Jag föreslår hörlurar och rätt hög volym. Inga störande moment omkring (ungar, spouse, facebook – your pick). Först stråkarna som lägger sig som ett lager av stämning direkt, och sedan Jonis erfarna och knastertorra men kristallklara röst som sätter varje ton med sådan exakthet. Låten växer sedan till någon form av jazzhistoria med komplett symfoniorkester. På slutet får blåset – jag vill säga klarinett, men är alldeles för okunnig för att kunna stå för det med trovärdighet – fullt spelrum och det är bara att luta sig tillbaka. Joni sjunger ”I´ve looked at clouds from two sides now…” och man inser att det nog inte är någon munter historia. Men så är ju ofta den bästa musiken av det mörkare slaget.

För övrigt, Joni Mitchells bidrag River till jullistan var även med på ett hörn i Love Actually. Något att hålla utkik efter inför nästa jul.

LÄS MARTIN GERGE NILSSONS TIDIGARE KRÖNIKOR: 

Bästa jullåtarna du sannolikt har missat [DagensPS.se] >

”Fem bortglömda men väldigt stora låtar” [DagensPS.se] >

I denna artikel

ANNONS
ANNONS

ANNONS
ANNONS