1991 tilldelades Aung San Suu Kyi Nobels fredspris. Som politisk fånge och förkämpe för demokrati blev hon en av världens största politiska ikoner. 26 år senare står hon som Burmas regeringschef handfallen när militären utför etnisk rensning mot en av landets minoriteter.

ANNONS

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Utvecklingen på Koreahalvön har de senaste månaderna upptagit det mesta av omvärldens intresse för utvecklingen i Asien. Men i skuggan av robottester, militärövningar och hätska utspel av Donald Trump och Kim Jong-un, har rapporter börjat sippra ut från Burma, om en länge förtryckt minoritetsgrupp som nu utsätts för vad allt fler betecknar som ett folkmord.

Rohingyafolket har både annan religion, etnisk härkomst, kultur och språk än Burmas majoritetsbefolkning och till skillnad från landets burmesiska buddhister, är rohingya ett indoeuropeiskt folskslag som till största del är muslimer.

Dess historia i Rakhine-provinsen i västra Burma sträcker sig bak till 800-talet när arabiska muslimer slog sig ner längs kusten. Motsättningar med den burmesiska överheten fanns tidigt, och redan på 1700-talet flydde stora delar av den muslimska befolkningen över gränsen till Brittiska Östbengalen.

Britterna kom dock senare att införliva Burma i sitt imperium, och fram till dess självständighet 1948 skedde en stor invandring från Indien till Rakhine. Detta har satt stark prägel på regionen, som i dag på många sätt har större kulturell samhörighet med delar av Indien och Bangladesh, än med övriga Burma.

Samtidigt lever rohingyafolket nu i det närmaste helt utan rättigheter, där de till och med förvägrats burmesiskt medborgarskap, trots att de alltså funnits där i över tusen år.

ANNONS
ANNONS

”Både FN och Amnesty hävdar att militärens angrepp på civila uppfyller alla kriterier för etnisk rensning.”

Regionen i sig är komplex, där minoritetsgruppen som går under samma namn, rakhiner, också hävdar sig diskriminerade. Men rohingyafolket är både statslösa och har sedan länge varit kraftigt förtryckta, där den senaste tidens övergrepp från den burmesiska militären höjt vissa röster inom världssamfundet, medan andra förblivit talande tysta. Både FN och Amnesty hävdar att militärens angrepp på civila uppfyller alla kriterier för etnisk rensning.

Förra hösten attackerades ett par militära utposteringar av muslimska rebeller, vilket ledde till en motreaktion av den burmesiska militären som hittills tvingat 130.000 civila att fly till Bangladesh. Bara under augusti och september har upp emot tretusen civila dödats och vittnesmål talar om systematiska våldtäkter, nedbrända byar och rena massakrer.

Men det som borde väcka hela världens avsky har hittills snarare visat på hur människor tenderar att reagera olika beroende på vem som drabbas.

För stora delar av den muslimska världen har kraftigt fördömt Burma, där exempelvis Malaysias premiärminister Najib Razak redan i vintras kallade det för ett folkmord.

Även från Turkiet och Indonesien har protesterna varit stora, och i Bangladesh växer folkliga demonstrationer sig allt större för rohingyafolkets sak.

ANNONS
ANNONS

Samtidigt är det desto tystare från andra håll. Medlemsländerna i Association of South East Asian Nations (Asean), som något förenklat ofta jämförs med EU, har som princip att inte lägga sig i de övriga ländernas inrikespolitik. Och denna princip verkar just nu också gälla även när ett land ägnar sig åt etnisk rensning. Kina i sin tur har gått så långt att man uttalat stöd för Burmas försök att ”stabilisera området” i konflikten med ”rebellerna”.

Den absolut mest talande tystnaden står dock Aung San Suu Kyi för. En av världens mest framstående förkämpar för demokrati råkar paradoxalt nog vara regeringschef i landet där dessa övergrepp sker. Hon har hittills vänt sin vrede mot omvärlden som inte påstås förstå situationen, och har i dagarna dessutom ställt in sitt deltagande på mötet i FN:s generalförsamling.

Nu är militären i Burma förvisso till stora delar en rest från landets totalitära förflutna, och dess makt och självständighet från politiken relativt stor.

Somliga hävdar att Suu Kyi inte vågar stå upp mot denna maktfaktor, men det ter sig ändå sanslöst när en pristagare av Nobels fredspris tyst bevittnar en etnisk rensning i sitt eget land.