Att vara skuldfri har i decennier setts som ett ideal i Sverige. Men den bilden behöver utmanas. Det menar David Ingnäs, ekonomijournalist, som ifrågasätter om skuldfrihet verkligen är samma sak som frihet.
Titta på videosidan för en ren videoupplevelse.
”Hur fri är man egentligen om målet är att alltid vara helt skuldfri?”, frågar han. ”Inte så fri, menar jag.”
Synen på skuld som något moraliskt tveksamt har djupa rötter. Uttrycket ”den som är satt i skuld är icke fri” användes flitigt av Göran Persson under 90-talskrisen, men kommer ännu längre tillbaka i svensk politisk historia.
”Det finns nog ingen händelse som format vår syn på skuld så mycket som 90-talskrisen”, säger Ingnäs. ”Man fick bilden av att det var höga skulder som satte Sverige i skiten.”
Den bilden lever kvar, både i privatekonomin och i politiken.
Ingnäs pekar på ett vanligt scenario bland äldre hushåll: ett avbetalt hus vid pensionen, men begränsade sparmedel.
”Då sitter du där med ett obelånat hus, men inte så mycket på sparkontot eftersom du varit tvungen att betala av lånen. Det är ju ingen frihet.”
Samma resonemang, menar han, går att applicera på staten. Sverige har låg statsskuld, men till vilken nytta om viktiga investeringar uteblir?
I näringslivet är belåning snarare norm än undantag. ”Fastighetsbolag på börsen ligger ofta mellan 30 och 60 procents belåning, därför att kapitalet gör nytta”, säger Ingnäs.
Budskapet är inte att skulder är riskfria, tvärtom.
”Man ska skilja på lån med säkerhet och konsumentkrediter”, säger han. Konsumtionslån utan säkerhet bör undvikas helt, medan bolån kan vara en rimlig del av en balanserad ekonomi.
”Jag tror inte folk kände trygghet och frihet i att tvingas amortera, istället för att ha en buffert”, säger Ingnäs.
Slutsatsen är tydlig: frihet mäts inte i noll skuld – utan i handlingsutrymme.
ANNONS
