På onsdagen öppnade Kinas president Xi Jinping det kommunistiska partiets kongress med ett närmare fem timmar långt tal. Nu ska han leda Kina in i en ny era och på allvar göra landet till världens centrum.

ANNONS

Kinas president Xi Jinping går in i sin andra mandatperiod på fem år och det var ett minst sagt långt tal, närmare fem timmar, han höll inför 2.300 partivänner i Peking på onsdagen.

Under den kinesiskt viktigaste politiska dagen, den då kommunistpartiet slår fast sin politiska strategi för kommande fem år, lyfte Xi både utrikes- och inrikespolitiska angelägenheter.

Xi har under en längre tid försökt måla upp en bild av ett nytt Kina, som inte får stagnera i utvecklingen. Men med en sanslös ekonomisk utveckling som förr eller senare måste stanna av, har Xi lyft fram andra mer abstrakta målsättningar än strikt ekonomiska.

Att tala om landet som en supermakt på väg att bli världens riktiga centrum och hänvisa till den beundran Kina betraktas med av omvärlden, försöker presidenten att gjuta framtidshopp i en nation som inte vill se sin tillväxt dala.

Xi Jinping tog upp utrikes- och säkerhetspolitiska frågor i talet, men faktum är att han är mest rädd för vad som händer inom de egna gränserna. Få bedömare skulle betrakta maktens ställning som hotad i Kina, men för Xi har det räckt med att se protester och illojala partivänner vända systemet ryggen, för att han ska börjat att tveka. Och då väger till och med orosmoln som situationen på Koreahalvön lätt i jämförelse.

ANNONS
ANNONS

”Kina börjar med partiet, och slutar med partiet” har han skrivit i en av de många texter som kommit att bli Xi:s försök att sätta sin egen prägel på Kinas ideologiska utveckling. För honom betyder kommunistpartiets kontroll över makten att Kina inte rasar ihop. Han ser fortfarande Sovjets kollaps som ett mardrömsexempel, och det kan förklara de reformer som gjort systemet ännu mer auktoritärt och anti-demokratiskt de senaste fem åren.

Under onsdagens tal utlovade han dessutom ännu strängare övervakning, inte minst på internet, där de senaste av världens revolter framförallt har mobiliserats.

Dessutom har det de senaste åren rensats friskt i det egna partiet, inte minst bland lokala politiker ute på landet. Svepskälet har varit att man vill slå hårt mot korruptionen, vilket även varit ett försök för att glädja den enorma medelklass som på bara några år blivit alltmer missnöjda med det politiska läget i landet.

Medelklassen har annars haft få invändningar med hur landet skötts, mycket tack vare den resa de fått tagit del av. Den utveckling från fattigdom till välstånd exempelvis Sverige drev igenom på hundra år har Kina gjort på dryga tjugo.

Det är en tillväxtökning som saknar motstycke, som de flesta kineser alltså på bara en generation fått uppleva. Den tacksamheten har gjort att man inte brytt sig nämnvärt om det demokratiska underskottet i landet.

När någon utan hus och mat plötsligt både får hem, mat och två bilar, kommer han inte att kräva varesig fria val eller någon yttrandefrihet.

ANNONS
ANNONS

Men under Xi Jinpings fem år vid makten har någonting hänt, medelklassen har börjat vänja sig vid välståndet och ställa nya krav.

Detta möts alltså av löften om att leda Kina i en ny era, där Xi ser sig som en ledare av samma kaliber som Mao och Deng Xiaoping. Där Mao gjorde landet kommunistiskt och Deng landet rikt, är Xi den som ska få Kina att, även i omvärldens ögon, betraktas som ”Mittens Rike.”

Och dit räknas ingen liberalisering av dess statsystem, tvärtom målas snarare demokratiska reformer ut som något västerländskt och icke-önskvärt.

Istället siktar Xi på att fortsätta öka tillväxten, utveckla den statsbärande kommunistiska ideologin, och att av världen på allvar börja betraktas som dess mäktigaste man.