Ferrari 458 Speciale på bana: den sista riktiga V8:n

Att lära känna Ferrari på rätt sätt

Jag gillar havsutsikt lika mycket som alla andra, men i det här sällskapet hade böljan den blå ingen som helst chans på min uppmärksamhet. Omgiven av kolfiber, aluminium och alcantara, med en stegrande häst framför näsan, var jag upptagen med annat.

Min instruktör, som nyligen hade förmanat mig att 458 Speciale inte var ett verktyg så mycket som ett vapen, kommenterade roat det faktum att min hjälmbeklädda skalle vidrörde innertaket med hur små italienska ingenjörer måste vara. Med ens var stämningen, likt bilen, lättad och vi rullade ut ur depån.

Inledningsvis skulle jag ta ett uppvärmningsvarv, som hann hetta till ungefär halvvägs igenom. Därifrån var det full kareta med spetsade öron, uppmärksamt lyssnades efter instruktörens kommandon och njutandes av motorns sång.

Foto: Goodyear

Sugmotor som äger

Det är något alldeles särskilt med att ha en överladdningsbefriad V8 rusandes bara några centimeter bakom sig. Jag har upplevt det en gång tidigare – i 458-förelöparen 360 Modena – men då torrvarvandes och som femåring.

Under belastning är det något helt annat. Ljudet är som om världens 100 bästa gitarrsolon på något vis kunde höras på samma gång och i perfekt harmoni. Det är min åsikt utan att ens ha tillåtits trycka på till varvstopp, gissningsvis eftersom blotta upphetsningen skulle medföra risk för hjärtstillestånd.

Foto: Ferrari

En fenomenalt skarp upplevelse

Den sjuväxlade dubbelkopplingslådan, som jag hade ombetts ta det lugnt med genom att inte motorbromsa för mycket, tog det inte lugnt med mig för fem öre. Varje uppväxling kändes som ett piskrapp i ryggen, där som en påminnelse om att det hela tiden var jag som utgjorde den begränsande faktorn.

Att styrningen är skarp som ett rakblad kanske inte är särskilt förvånande i en Ferrari av det här slaget, men jag blev positivt överraskad av hur förtroendeingivande den var. Känslan är inte den av att man kör bilen lika mycket som att man har på sig den – lite som när man kommer riktigt väl överens med ett par slalomskidor.

Foto: Ferrari

Om att köra 458 Speciale som första Ferrari

Allting har tyvärr ett slut och efter vad som hade känts som blott ett ögonblick var det dags för nedkylningsvarvet. Då fick jag chansen att snacka lite mer med instruktören, som var överens med mig om motorns fullkomliga briljans. I den lägre hastigheten visade det sig också att Ferrari 458 Speciale känns helt fenomenal även i mer rumsren takt.

Väl ute ur bilen började vi nörda ur stenhårt om våra respektive favoritdetaljer. Instruktörens var den lilla fenan framför vardera bakhjul, min är hur markerad midjan är nere vid sidokjolarna. Min grej är i och för sig inte specifik för 458 Speciale, men jag är ju heller ingen kännare.

Att köra en Ferrari 458 Speciale ger upphov till ett sällsynt svårbesegrat leende. (Foto: Goodyear)

Vi kröp också runt på marken eftersom instruktören ville visa mig alla flärpar som utgör bilens Formel 1-inspirerade DRS. “Det första steget aktiveras när man passerar 170 kilometer i timmen. Såg du att det tändes en DRS-lampa på instrumentpanelen?” Nej, jag hade faktiskt ögonen på annat just då.

För när man för första gången får förtroendet att köra en Ferrari – och den råkar vara av sådant slag att en krasch skulle ha en märkbar inverkan på resterande exemplars prislappar – ser man till att inte göra bort sig. På så vis finns det en chans att man får göra det igen!

Frågan om hur det förhåller sig med Goodyears SuperSport-däck ser jag fram emot att återbesöka en annan gång.

Inuti 458 Speciale finns inget onödigt krimskrams, som golvmattor eller handskfack.

Här kan man ta del av våra tidigare erfarenheter av Ferrari.