Leif-Ivan Karlsson, 56 år, framställs i tv som en förnumstig, korpulent mysgubbe; visserligen snuskigt rik och sin förmögenhet har han enligt egen utsago tjänat på hederligt arbete.

ANNONS

Det kunde ju varit sant om inte den glättiga fasaden med familjens exponerande och vältrande i lyx solkats av mindre smickrande avslöjanden om att driftige Karlsson från Överkalix i Norrbotten skott sig på bostadslösa flyktingar i en för landet ytterst prekär situation med ett flyktingtryck som minner om andra världskrigets dagar.

I två år har Leif-Ivan Karlsson, självutnämnd superentreprenör, fakturerat statliga Migrationsverket i runda slängar 140 miljoner kronor, enligt Expressen. Det är du som skattebetalare som står för notan för hans två flyktingförläggningar, som beskrivs av hyresgästerna som ren och skär misär.

Karlsson har, enligt Expressen, dragit in 41 miljoner kronor i vinst på flyktingkrisen, exkluderat alla mångmiljoner som han håvat in på lukrativa fastighetsaffärer och att köpa och sälja amerikanska vrålåk. Han har till och med uppfört ett eget museum med exklusiva jänkare på marken i Tullinge utanför Stockholm, där familjen bor halva tiden på året i en palatsliknande villa för närmare 50 miljoner kronor. Fastigheten är belägen på ett berg med bedårande sjöutsikt och vid bryggan nedanför ligger en snabbgående båt i 10-miljonersklassen.

På hösten och vintern bor familjen i ett svindyrt hus i soliga Florida, USA, och när tv-kamerorna rullar håller Leif-Ivan Karlsson inte igen på extravaganserna. Tvärt om raljerar han ohämmat om sina rikedomar och proklamerar att han vill täppa till käften på Jantetänkarna.

”Jantarna är oftast sossar och sjukpensionärer. De har mest tid över att vara avundsjuka”, hävdar Leif-Ivan Karlsson.

ANNONS
ANNONS

Hans mission är att gå till botten med missunnsamheten och kraxandet om att det är fult att tjäna pengar.

För den som är omedveten om de faktiska förhållandena – som nu uppenbaras – låter Leif-Ivan Karlssons engagemang om att slakta den avgrundsdjupt rotade svenska avundsjukan lovvärt. Om inte annat är det underhållande tv-godis. Karlsson ger ett intryck som man har svårt att bli förbannad på, nästan lite harmlöst, sin kaxiga attityd till trots.

Men med facit i hand är det svårt, för att inte säga omöjligt, att låta bli att reagera på spelet för galleriet.
Och att TV3 sopat skiten om Leif-Ivan Karlssons smutsiga business med profiterande på utsatta flyktingar för våra skattepengar under mattan – för att inte förstöra den nu aktuella reality-showen ”Bra, bättre, Karlssons” (tidigare fick tittarna bekanta sig med familjen i programmet ”Svenska miljonärer”) – är svårsmält.

Det hela faller platt och underhållningsvärdet skjuts i sank när sanningen kommer i ljuset.
När Leif-Ivan Karlsson predikar att det inte är fult att tjäna pengar har han förstås rätt i sak. Men problemet i hans fall är sättet han tjänar sina pengar på.

Han största misstag är ändå att han gett efter för behovet att höras och synas i tv, som bekant har enorm genomslagskraft. Om inte herr Karlsson fallit för den frestelsen skulle hans synder förmodligen passerat obemärkt. Nu hamnade han i stället i det granskande medierampljuset och föll således på eget grepp.

ANNONS
ANNONS

I ärlighetens namn bör det sägas att den där roffa åt sig-mentaliteten inte är något nytt fenomen. Exemplen är många på surdegen som syrar hela degen (läs samhället), vi ser det titt som tätt bland avdankade riksdagsledamöter och före detta statsråd – till och med ex-statsministrar – och näringslivstoppar.

Leif-Ivan Karlsson är i den meningen alltså inte unik, men det blir en unken stank över just hans publika teater mot bakgrund av det som nu är känt.

Karlssons skitiga affärer går inte att tvätta bort. Allra minst i tv-rutan.