Glöm Greta och Donald - i år blev AI Person of the Year

Jensen Huang och chippen som styr världen

I centrum för denna omställning står Jensen Huang, vd för Nvidia. Ett bolag som började med grafikkort till datorspel och som nu sitter på nycklarna till framtidens intelligens. Nvidias chip är bränslet som tränar de stora AI-modellerna. Utan dem – ingen ChatGPT, inga autonoma system, inga militära simuleringar.

Det är därför Nvidia i dag behandlas som en strategisk tillgång snarare än ett börsbolag. USA begränsar exporten. Kina försöker kopiera. Mellanöstern investerar som om det vore olja på nytt.

Huang själv säger att ”varje land måste bygga AI”. Det låter visionärt. Det är också en varning.

Datacenter är det nya stålet

Bakom varje AI-modell finns något väldigt analogt: betong, kablar och enorma mängder el. Datacenter byggs nu i en takt som får gamla industrirevolutioner att se småskaliga ut. De placeras där elen är billig, politiken stabil och kylningen naturlig. Texas. Norge. Öknar. Arktis.

Samtidigt växer oron. Datacenter slukar energi motsvarande mindre städer. Lokala protester växer. Miljörörelsen muttrar. Politiker lovar både tillväxt och reglering, helst samtidigt.

Det är här paradoxen blir tydlig: alla vill ha AI. Ingen vill betala notan.

Läs även: Han vill bota cancer med patientens egna T-celler

Pengarna följer makten

Få personer symboliserar detta bättre än Masayoshi Son. SoftBanks grundare talar om superintelligens som om den vore ett naturfenomen. Han menar att AI snart är tiotusen gånger smartare än människan. Det låter överdrivet. Men hans investeringsbeslut tas på största allvar.

Kapitalet flödar nu till tre grupper: de som bygger, de som levererar energi och de som designar chip. Traditionella techbolag räcker inte längre. Det är industri, finans och geopolitik i ett.

Läs även: AI ritar om mobilkartan – och kanske ännu bättre service

Hur människor faktiskt använder AI

Samtidigt är vardagsanvändningen betydligt mindre dramatisk. De flesta använder AI till det som alltid varit tråkigt: mejl, sammanfattningar, presentationer, kodsnuttar. AI är inte Skynet. Den är kollegan som aldrig klagar.

Men här sker något intressant. AI används också som samtalspartner. För råd. För bekräftelse. För ensamhet. I vissa fall har detta lett till uppmärksammade tragedier, där gränsen mellan stöd och förstärkning av destruktiva tankar suddats ut.

Företagen svarar med säkerhetsåtgärder. Kritiker svarar att tekniken sprungit före ansvarstagandet.

Läs även: Podcast: Nu ser AI allt – åtminstone i Kina

Sam Altman och balansakten

Ingen person illustrerar den konflikten tydligare än Sam Altman och hans bolag OpenAI. OpenAI har blivit både verktyg och varnande exempel. Samma teknik som hjälper småföretag att växa och elever att klara skolan har också visat sig kunna vara farlig i fel sammanhang.

Altman talar ofta om behovet av reglering. Samtidigt lanserar hans bolag nya modeller i rasande tempo. Det är svårt att både gasa och bromsa utan att köra av vägen.

Kina kör sitt eget race

Medan USA debatterar etik och exportkontroller springer Kina. Landet bygger egna modeller, egna chip och egna ekosystem. Företag som Baidu och MiniMax används redan av hundratals miljoner människor. Staten är tydlig: AI ska tjäna nationen.

Resultatet är en uppdelad värld. Ett västerländskt AI-system, marknadsdrivet och juridiskt nervöst. Ett kinesiskt, statslett och snabbt. Europa hamnar någonstans mittemellan, gärna med ett regelverk i handen.

Jobben som försvinner – och de som inte gör det

Den stora frågan är förstås arbete. AI automatiserar redan administration, analys och enklare kreativt arbete. Mellanskiktet pressas. Nya jobb uppstår, men kräver andra färdigheter.

Det handlar mindre om att AI tar jobb, och mer om att AI förstärker skillnader. Den som kan formulera bra instruktioner, tänka kritiskt och förstå systemen får superkrafter. Den som inte kan det riskerar att halka efter.

Det här är inte teknik. Det är utbildning. Och politik.

Läs även: AI+ skapar fler jobb än den tar – ännu så länge

Backlashen som kommer

2025 blev också året då AI blev en valfråga. Lokala protester mot datacenter. Debatter om barns användning. Politiker som samtidigt vill skydda medborgarna och vinna kapplöpningen.

Ironiskt nog är det just rädslan som driver utvecklingen. ”Om inte vi gör det, gör någon annan det” är vår tids starkaste argument. Det har byggt mycket. Det har också förstört en del.

Därför AI blev Årets Person

TIME:s val är mindre ett hyllningstal och mer en diagnos. AI förändrade mer, snabbare och djupare än något annat under året. Inte genom ett ansikte, utan genom ett nätverk av beslut, investeringar och beroenden.

Det här är ingen hjältesaga. Det är en systemsaga. Med alla risker det innebär.

AI är inte god. Den är inte ond. Den är effektiv. Och i en värld som dyrkar effektivitet räcker det ofta för att ta över.

Vad händer nu

Den avgörande frågan är inte vad AI kan göra. Det vet vi redan. Frågan är vad vi väljer att låta den göra. Tekniken har sprungit före lagstiftning, etik och sunt förnuft. Frågan är om vi hinner ifatt.

Eller som framtiden brukar säga: den väntar inte.

Läs även: AI-revolutionen accelererar – men människan jagar fortfarande värme, rytm och rättvisa