Skrönor kommer och går och det är inte alltid lätt att veta om de är sanna. En del är vandringssägner som efter ett par varv runt jorden fått en något förändrat utseende, andra står envist fast vid ursprungsversionen.

ANNONS

En mycket vanligen förekomman de skröna är den som skildrar en konversation mellan ett stort krigsfartyg och en civil myndighet.

I en version rör det sig om det amerikanska hangarfartyget Abraham Lincoln som har radiosamtal med denkanadensiska kustbevakningen utanför Newfoundlands kust i oktober 1995:

Kanadensarna: Vänligen ändra er kurs 15 grader åt norr för att undvika kollision.
Amerikanerna: Vi rekommenderar att ni lägger om er kurs 15 grader åt syd för att undvika kollision.
Kanadensarna; Negativt, ni måste läggas om er kurs 15 grader.
Amerikanerna: Detta är USS Lincoln, det näst största fartyget i USA:s Atlantflotta.
Vi åtföljs av tre kryssare, tre jagare och ett antal understödsfartyg. Lägg om er kurs annars kommer åtgärder att vidtas.
Kanadensarna: Detta är en fyr, Klart slut.

Skröna i många skepnader

Denna skröna uppträder under många skepnader. Hangarfartyget år ibland brittiskt och fyren irländsk, ibland kan det vara ett franskt krigsfartyg och en brittisk fyr. Om det finns någon sanning i den vet man inte.

En annan skröna som gör anspråk på att vara sann handlar om skeppsredare Sven Salén, hans hustru och en Folkbåt. Det var Salén som tog initiativet till Folkbåten och han beställde de första 60 från olika båtbyggare.

Nu stod han på klubbhusbryggan i Sandhamn medan hans fru ensam i en Folkbåt skulle försöka lägga till.

ANNONS
ANNONS

Båtarna låg i dubbla rader utanför varandra och därfanns inte en enda lucka att ta sig in i och fru Salén fick inte ner storseglet. Skeppsredaren befarade att någon av de förtöjda båtarnas akterspegel skulle demoleras vilket kunde bli dyrbart.

Därför ropade han till sin stackars hustru:

– Sikta på nåt billigt!

Sant eller inte? Det finns folk som kan gå ed på att det är sant. Fan vet…

En annan skröna berättar min vän fotografen Peter D så ofta han får tillfälle och den handlar om min person men jag kan inte vidimera den eftersom jag inte minns.

Peter och jag hade gjort jobb i Sandhamn, förmodligen under Gotland runt, och efter dagens id satt vi i Sjöbloms båt och drack en aftonwhisky eller kanske två eller så. På den tiden rökte jag pipa och tände den med en bensintändare av märket Zippo,

Peter hävdar nu att bensinen var slut i tändaren och att jag fyllde på bensin i den, varvid en del av bensinen rann ut över min tumme, den tumme jag använde för att sätta fyr på tändaren.

ANNONS
ANNONS

När jag sedan skulle tända pipan bar det sig inte bättre än att min tumme, eller rättare bensinen på den, fattade eld. Enligt vad Peter påstår tände jag därvid pipan med den brinnande tummen.

När detta var gjort påstår min vän att jag släckte tummen genom att doppa den i whiskyglaset.

Jag måste påpeka att jag inte minns något av detta och påstår att det måste vara en skröna. Men Peter vidhäller med en dåres envishet att det är dagsens sanning.

Vad ska man tro?

Kåsör: Lars Porne