Detta är den fantastiska historien om statsminister Ernst Tryggers motorkryssare Pilikia som efter många år hittade hem till sin familj och hemmaklubb i Kyrkviken på Lidingö.

ANNONS

Historien kunde ha slutat annorlunda, men tack av en generös gest och stor beslutsamhet finns hon kvar och trots sin höga ålder fortfarande förför oss med sina linjer och patina.

Våren är här! Det blir ljusare och träden håller på att slå ut. Andra tecken på våren är det intensiva arbetet ute på båtklubbarna. Båtar ska vårrustas och sjösättas.

Man hör massa ljud och känner dofter som sipprar fram under presenningarna. Så plötsligt en dag åker presenningar av och där står alla båtarna och visar sin skönhet.

Efter vårens putsande så är vackra Pilikia äntligen i sjön (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Under några vårhelger åker alla båtar i sjön och det är ingen som längre tänker på den gångna vintern. Sjösättningen är en ceremoni, en tradition sedan tusentals år som kräver organisation och många händer.

Längst inne i Kyrkviken finns Lidingö Båtklubb (LBK) som i år fyller 100 år. Jubileumskommittén arbetar för fullt med festarrangemanget nu till hösten. Det flesta båtarna i klubben är moderna plastbåtar, men det finns undantag.

Sjösättning för 106:e gången

Det finns en båt som är äldre än själva klubben och som har en fascinerande historia. Nyligen var det dags för den 106:en sjösättningen av den 11 meter långa motorbåten med deplacement på cirka 3.5 ton, M/Y Pilikia.

Denna unika 11-metersskapelse ritades av Ingenjören Victor Israelsson (1864-1931) som arbetade på Stockholms örlogsvarv på Skeppsholmen som båt- och fartygskonstruktör.

Han hann rita flera motorbåtar och jakter men få finns kvar. I MYS matrikel och nya arkiv finns tre båtar ritade av Israelsson: M/Y Tournesol (1912), M/Y Fogel (1913) och så Pilikia (1916). På sjöhistoriska Museets digitala arkiv finns det några skannade ritningar.

Originalritningar till Signe, numera Pilikia, finns inte i digitala arkivet på Sjöhistoriska Museet. Däremot finns en ritning av Victor Israelsson från 24 september 1912 som påminner mycket om Pilikia. En dubbelruffad motorbåt, längd 10,8 meter och bredd 2,1 meter.

Här byggdes flera kända lustjakter

Båten byggdes 1916 förmodligen hos varvet Gustafsson & Andersson, idag med namnet Boghammar Marin, i Skärsätra på Lidingö. Det var ett varv som Victor Israelsson samarbetade med och där det byggdes flera kända lustjakter.

Till exempel M/Y Match II som ritades av Knut Ljungberg och byggdes 1918 för Krister Littorin och racerbåten M/Y Sea Song Byggdes 1923 för Erik Åkerlund, och så den magnifika motorkryssare M/Y Stella Marina ritad av CG Pettersson som även den byggdes 1927 för Erik Åkerlund

Beställdes av riksdagsmannen

Beställaren till Pilikia var ingen mindre än Ernst Trygger (1857-1943) som döpte den dubbelruffade motorkryssaren till Signe. Förmodligen efter sin andra hälft Signe Söderström.

ANNONS
ANNONS
Sveriges statsminister Ernst Trygger beställde den vackra motorkryssaren 1916. (Foto: Public domain)

Denne Ernst Trygger var inte vem som helst. En högerpolitiker, professor och finansman. Riksdagsman mellan åren 1898 till 1937, Sveriges statsminister en kort period mellan 1923 till 1924 och utrikesminister mellan 1928 till 1930.

Mellan 1926 och1937 var proffesor Trygger universitetskansler. Det finns inte mycket information om Pilikia under denna tid förutom det som går att hitta i KMK:s matrikel 1931 och 1932.

Där framgår ett motorbyte från den ursprungliga Buffalo till en Albin G4 som gav Signe ett topphastighet på 12 knop

Runt 1947 börjar den här historien

Man tror att båten såldes vidare runt 1932 men det är oklart till vem. Men det är runt 1947-1948 som den historia jag vill berätta tar sin början. Det unga paret Folke Dahlgren och Margareta Dahlgren (f Lindbom) köpte den 3,5 tunga mahognybåten.

Folke Dahlgren med dottern Barbro sommaren 1950. (Foto: Familjen Knutson)

Folke arbetade som kamrer på ett försäkringsbolag medan Margareta var hemmafru vilket innebar att hon tog hand om hemmet och barnen. De döpte om båten till Pilikia.

Namnet Pilikia kommer från Hawaii

Det berättas att en nära vän till Folke nyligen hade varit på Hawaii och lärt sig en del av språket, och det var han som föreslog namnet Pilikia. Pilikia betyder, bekymmer, problem, svårigheter, något som han associerade med att äga en träbåt.

Familjen Dahlgren använde båten för semesterresor i Stockholms skärgård. Efter 1950 användes Pilikia även för att åka till familjens nya sommarställe Lilla Idholmen belägen norr om Gällnö.

Pilikia vid Stora Nassa troligen 1949. (Foto: Familjen Knutson)

Såldes 1961 – och historien tog en ny vändning

Sommarstället har varit i familjens ägo sedan dess men inte båten. Pilikia såldes våren 1961 till en Herr Eberhardtsson eftersom Folke Dahlgren blev sjuk och familjen inte kunde ha båt längre.

I mer än 20 år hade Pilikia varit inom familjen Dahlgren och det sägs att inte alla familjemedlemmarna var speciellt nöjda över beslutet. Med försäljningen till Eberhardtsson tar historien en ny vändning, med en koppling till det förflutna.

Denne Eberhardtsson hade arbetat som lärling på varvet där Signe byggdes och var med och installerade den fyrcylindriga Buffalomotor som Pilikia hade när hon byggdes.

Utfärd i Stockholms skärgård med familj Dahlgren och vänner på 50-talet. (Foto: Familjen Knutson)

Det var drömbåten

Den unge Eberhardtsson drömde om att själv någon gång äga en sådan båt. Då helt utom ekonomiskt räckhåll för en lärling. Men åren gick och han lyckades så småningom köpa Signes systerbåt “Carmencita”.

Det måste ha varit en mycket nöjd Eberhardtsson, men lyckan skulle vända. Carmencita blev till aska när varvet i Ulvsunda (Götavarvet?) brand upp på 1940-talet. Ett hårt slag för Eberhardtsson som genast satte igång att leta efter systerbåten Signe.

ANNONS
ANNONS

Den då sjuke Folke Dahlgren sålde båten till Eberhardtsson 1961. Pilikia döptes om till Carmencita II.

Roder och mavrering sker tidstypiskt från 1916 (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Här kunde historien tagit slut

Här kunde historien om Pilikias öden ha tagit slut, men den tar efter några år istället ytterligar en en vändning. Folkes dotter Barbro Knutsson (ens tre bilder ovan) och hennes man Bo Knutson siktade 1967 Pilikia vid Lilla Idholmen.

De insåg att detta var en unik chans och de rodde över och berättade historien för Eberhardtsson om att hennes pappa Folke hade ägt båten. Eberhardtsson även han sjuk efter flera hjärtattacker började tvivla om han kunde ta hand om sin älsklingsbåt.

Kom inte överens om priset

Den äldre mannen noterade Barbros och Bos telefonnummer på en lapp för att senare diskutera en möjlig affär. Det gjordes ett försök under västerbron men de kunde inte komma överens om priset.

Besvikna lämnade Barbro och Bo platsen utan båten. Det måste ha varit tufft, speciellt för Barbro vars pappa Folke nyligen avlidit.

Vackra linjer ombord på Pilikia
Vackra detaljer på en mycket vacker båt. Linjer som vi hoppas kommer bevaras i hundra år till. (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Ett telefonsamtal ändrade allt

Tiden gick, men så en kväll ringer det på telefonen hos familjen Knutson på Norr Mälarstrand. Bo svarar, och något förvånad hör han på andra sidan telefonlinjen Eberhardtsson syster berätta att hennes bror hade avlidit och lämnat en lapp med orden “Båten” med Bo och Barbros telefonnummer.

Inga andra instruktioner eller testamente. Men systern, själv gammal och som inte hade intresse att behålla båten, visste vad man skulle göra.

Hon erbjöd paret Knutson att köpa tillbaka båten för samma pris som Eberhardtsson hade köpt båten av Folke Dahlgren. En mycket fin och uppskattad gest, förpliktigande för köparen.

Självklart en tidstypisk skeppsklocka ombord. (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Samma pris som de sålt båten för

De skrev på köpavtal och började planera båtresan från Västerbron, där Carmencita II låg, till sin nygamla hemmahamn Lidingö Båtklubb vid Kyrkviken.

Nu under namnet Pilikia. Barbros bror Bertil engagerades i projektet. Dagen kom och båten skulle köras över, men då kommer släktingar till Eberhardtsson till bryggan och gör anspråk på båten.

Släktingar påstod de hade blivit lovade båten

De påstod att de hade blivit lovade båten och tänkte köra den till Västerås. Det blev en del diskussioner, men Bo kunde visa kvittot på köpet och efter en obehaglig situation kunde de med viss förskräckelse komma iväg.

Några timmar senare glider båten in i viken till sin gamla hemmahamn vid Lidingö båtklubb och slutligen tillbaka hos “familjen”. Carmencita II döptes snabbt om till Pilikia. Synd att Folke Dahlgren inte var vid liv för att uppleva detta.

ANNONS
ANNONS

Sedan dess har Pilikia legat på Lidingö båtklubb. Bockarna och mittstöttorna är desamma som Eberhardtsson hade till Carmencita, systerbåten. Man kan fortfarande se spåren från branden på 1940-talet.

55 år sedan de hämtade Pilikia

Det har gått 55 år sedan 1967. Barbro och Bo två söner, Jesper och Staffan, är uppvuxna i akterruffen som de själva säger. De hjälper till med båten, men poängterar att det är Bo som gör ändå det mesta av jobbet med båten.

Genom åren har man gjort en del renoveringar, 4 motorbyten, men Pilikia är till stor del fortfarande i original med en fin patina.

Varvräknare Pilikia
Både patina och proveniens med många beslag och mätare i originalskick. (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Vinnare av Concours d’Elegance

2007 blev Pilikia vinnare av Concours d’Elegance i klassen Svenska Veteranbåtar ”för ett långvarigt och mycket seriöst vårdande av en klassisk svensk motorbåt”. 2013 kom hon att vinna MYS Historics vandringspris.

Barbro och Bo sommaren 2002. (Foto: Familjen Knutson)

I år var det åter dags för sjösättning enligt tradition. När det gäller träbåtar är sjösättningarna alltid ett orosmoment utöver det vanliga. Frågan alla ställer sig är hur mycket båten kommer att läcka.

Detaljer på Pilikia
Givetvis originalbeslag på däck.(Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Kan ibland ta veckor att bli tät

På land torkar trä och träbåtar måste svälla för att de ska bli torra. Ibland går det snabbt, ibland kan de ta flera veckor att få båten tät.

Över 50 år av ömsesidig omvårdnad och kärlek. Bo håller en trygg hand över Pilikias stäv. (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Pilikia lyfts upp av gaffeltruck som kör henne till vattnet. Bo går vid sidan om med en hand på henne, något bekymrad, det är mycket som kan gå fel. Allt flyter som det ska, väl i vattnet får Pilikia hänga kvar en stund övervakad.

Lika nervöst varje gång hon skall sjösättas – hur mycket vatten kommer hon ta in i år innan hon har svällt? (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Hon tar in vatten men det verkar vara som det ska. Länspumpen jobbar på normalt, motorn startar direkt och Bo kan köra Pilikia för egen maskin och lägga till på sin plats.

Mastas på för 106.e gången

Tillsammans med sönerna lyfter Bo ännu en gång masten, en scen som påminner mig om den berömda bilden på de amerikanska soldaterna lyfter flaggan på ön Iwo Jima av Joe Rosenthal.

Här mastas Pilikia på. (Foto: Martin Prieto Beaulieu)

Lite överdrivet kanske, men varje sjösättning är en seger. Än  en gång är Pilikia i sjön, klar för ännu en sommarsäsong. Vi som betraktar detta flytande kulturarv kan bara glädjas över glansen och linjerna på denna fantastiska båt.

Man blir bra sugen på en båttur.