Hur gick det egentligen till när utombordsmotorn kom till Sverige? Och var det den norskättlingen Evinrude som gjorde den första utombordsmotorn? Veckans krönika ger oss svaren på det mesta.

ANNONS

Kanske kommer mer detaljer att berättas senare men en sak är klar, myten om Ole Evinrude som utombordsmotorns fader och uppfinnare är död.

Utombordsmotorns uppfinnare eller snarare skapare hette Robert Macomb Campeau och skapelsen skedde en kall februaridag 1905 vid stranden av Detroit River mellan USA och Kanada.

Vår Robert hjälpte sin kamrat Cameron B. Waterman med att provköra något som Waterman patentsökt som ”Boat Propelling Device”, en båtframdrivningsanordning. U.S. patent 851.382 sökt 1905 och godkänt 1907.

Första patentet på utombordsmotorn
Det första patentet 1905

Waterman-motorerna tillverkades i Detroit i ett område koloniserat norrifrån av fransktalande.

Hängde motorn utanför borden – det blev utombordsmotorn

Robert tyckte att anordningen som hängde utanför akterspegeln, alltså utombords, kunde kallas (en) outboard motor. Det var en helt ny ordkombination som ingen tidigare hade nämnt.

Waterman fann denna kortare, mer beskrivande och bättre än sin egen ”Boat propelling Device”.

Provkörningen ansågs misslyckad men Waterman kom 1906-1907 igen med en förbättrad modell (där propellern inte var kedjedriven).

Hur och vem som fann Robert är egentligen ointressant i detta sammanhang. Om än en intressant historia i sig (dessutom med anknytning till kanadensiska veteranbåtsintresserade).

Här är historien kraftigt nedkortad, enbart förklaringen till varför ”utombordsmotorns uppfinnare” inte blivit känd förrän här om året är egentligen värd en betydligt längre artikel

Försökte varumärkesskydda Outboard Motor

Waterman kom att lansera benämningen ”outboard motor”, han försökte t.o.m. märkesskydda namnet ”Waterman Porto Outboard  Motor”.

Porto som portabel, lätt, bärbar och flyttbar från båt till båt. Men USA:s motsvarighet till vårt Patent- och Registreringsverket ansåg inte att anordningens placering kunde ingå i ett produktnamn.

Men Portos försäljning gick hyfsat. Waterman kom ändå att i sin reklam använda benämningen outboard motor – men då utan ensamrätt. Många andra amerikanska tillverkare fann (liksom Waterman) benämningen lyckad.

Ett gammal beskrivning av den första utombordsmotorn
Waterman Outboard or Porto Motor

Men det dröjde länge innan den blev allmänt accepterad. Trodde man att den var varumärkesskyddad eller tyckte man att den nästan direkt hänvisade till Waterman´s Porto?

Jämförelse med Vespa

Vi kan bara gissa och göra en jämförelse. Under 1950-talet blev motorskotrar populära i Europa. Först och störst var märket Vespa.

Detta i sån utsträckning att skotrar ganska allmänt började kallas vespor. Men försäljare av konkurrerande fabrikatet Lambretta kallade nog inte sina produkter för vespor…

Ole Evinrude var snickare

Ole Evinrude var egentligen modellsnickare, en motorbiten och händig sådan. 1900-1909 började han i flera omgångar, avbrutna av konkurser, att i liten skala tillverka små bilmotorer och under firmanamnet Marine Power också en liten fyrtakts inombordare.

1906 började Waterman serietillverka snurror, Ole Evinrude började med det först hösten 1909. Mrs Bess Evinrude annonserade om Evinrude Detachable Row Boat Motors. Ole var duktig motortekniker men inte speciellt affärsinriktad.

ANNONS
ANNONS

Fruns reklam och affärsnäsa skapade Evinrude

Evinrudes kommersiella framgångar kom mest att bygga på sin fru Bess reklam- och affärssinne. Ole hade ett par konkurser bakom sig efter sina tidigare försök i motorbranschen bredvid modellsnickeriet.

Snyggast reklam för utombordsmotorn
Frun i huset, Bess Evinrude, hade både affärs och reklamnäsa. Framsidan på denna katalog från 1914 är fantastisk.

Men Evinrudes snurror blev i sin amerikanska reklam inte ”outboard motors” förrän år 1923. 14 år efter det att serietillverkning påbörjats!

En idag helt glömd sak när Evinrude gärna vill framstå som utombordarnas fader.

Det okända nyordet vinner till slut

Watermans outboard motor var ett okänt nyord. Bess ”löstagbara roddbåtsmotor” var till att börja med det bästa förslaget, folk förstod vad det var för något.

Men i längden  vann  det  kortaste, lätt uttalade alternativet, faktiskt också vad gällde försäljning. Fast efter 1920 avtog försäljningen.

Paret Evinrude sålde 1914  Evinrude Motor Co, för att 1921 komma igen med ELTO, (Evinrude Light Twin Outboard). Efter inspiration från svenska Archimedes som gjort Evinrudes skakiga ”roddbåtsmotor” bekväm med motliggande cylindrar.

Med en utveckling av Archimedes koncept så övertog ELTO  i slutet av 1920-talet Evinrude Motor Co vilket innebar att Evinrudes företagsnamn var tillbaka i familjen.

Det fanns löstagbara roddbåtsmotorer innan

Här måste konstateras att det före Waterman och Evinrude, både i USA och i Sverige, fanns ”löstagbara roddbåtsmotorer” vilka vi idag kallar för utombordsmotorer trots att ordsammanställningarna ”outboard motor” eller utombordsmotor inte existerade före 1905.

En sak som är till besvär för ”antiksnurre-intresserade”, vilket sökord skall användas i patentregister och/eller utställningskataloger.

Utombordsmotorn Trygg

Hur har Robert Macomb Campeaus nya ordsammansättning blivit direktöversatt till utombordsmotor?

Nordiska Automobilbolaget i Stockholm bär ansvaret. 1907 eller 1908 försökte man marknadsföra Waterman Porto i Stockholm. Uppenbarligen utan framgång, enda kvarvarande spår ären gulnad broschyr i ett museiarkiv med namnet ”Utombordsmotorn Trygg”.

Men som i en prislista bland ett antal ”inombordsmotorer” bara kallas påhängsmotor, men varför delnamnet Trygg?

Är det en uppmaning till köparen att känna sig säker på funktionen?

 

Eller beror det på att en tidigare svensk löstagbar motor under 1890-talet marknadsfördes av Mekaniska Verkstaden Vulkan i Norrköping och som byggde på en licenstillverkad Daimler-motor vilken ansågs innebära en stor brandfara?

Den hade ett tändrör i stället för elektrisk tändning där röret värmdes av en ständigt brinnande låga. Inte långt från den bensinburk som var en primitiv förgasare.

Evinrude får återförsäljare i Stockholm

AB Seth A. Högman i Stockholm började 1911 sälja Evinrudes löstagbara roddbåtsmotorer. I svensk litteratur förekommer en uppgift om 500 sålda motorer detta år, vilket säkerligen är en överdriven siffra.

ANNONS
ANNONS

1910 tillverkade Evinrude  ”löstagbara” motorer. Det var (troligen) mot slutet av detta år som Bess insåg att löstagbara båtmotorer var en säsongsartikel och började undersöka exportmöjligheterna.

Bess ville säkra vinterarbetet

Avsikten var att garantera vintersysselsättning. Tillverkning under vintern innebar att beställda motorer inte nådde importörsländerna förrän till deras vårsäsong.

1911 såldes dock ett ansenligt antal Evinrude-motorer i Sverige, men knappast 500 vilket skulle ha varit en fjärdedel av de 2 090 motorer som tillverkades 1911. Att Seth Högman under 1911 beställde 500 motorer varav en del för leverans först våren 1912  låter troligare.

Vår berättelse innebär på många ställen inte visshet. Men de ”som var med” för över 100 år sedan är borta och dokumentationen dålig.

Intresset för veteran-utombordsmotorer tog inte fart i USA förrän efter boken Pictorial History of Outboard Motors (1967) och är nästan obefintligt i Sverige. Motorhistoriska Sällskapet tänker tyvärr bara på hjulfordon…..

Evinrude, de man kallade ”Rudarna” vibrerade

AB Archimedes startades 1907 för att exploatera Bröderna Hults uppfinningar. Man började med en tändkulemotor, men resultatet var inte särskilt lönande.

1911 sökte man en alternativ tillverkning och såg antalet Evinrude i skärgården, motorer med tunga gjutjärnskolvar och inga balanser på vevaxeln.

Bröderna hade tidigare arbetat med separatorer och måste då ha fått kunskap om balansproblem. De ansåg att de encylindriga ”Rudarna” vibrerade så kraftigt att de kunde få båtar att börja läcka.

Eftertanken ledde 1911 till en patentansökan om en två-cylindrig motor med motliggande cylindrar. De fram- och återgående rörliga delarna, dvs kolvar och vevstakar skulle då balansera ut varandra.

I ansökan skrev man att den gällde en s.k. utombordsmotor. När tillverkningen kom igång 1912 hade ”s.k.” fallit bort. Archimedes var utombordsmotorer, också bröderna Hult hade funnit Robert Macombs Campeaus nyord kort och beskrivande.

Och översättningen utombordsmotor hade ju redan, utan uppmärksamhet, förekommit i svenskan. Men (återigen troligen) kände de nog till att benämningen outboard motor blev vanligare och vanligare i USA.

Efter många år i USA och intresserade av ny teknik läste de säkert amerikanska tekniska tidskrifter. Men 1912 var Högmans Evindude fortfarande roddbåtsmotorer.

1912-1913 var det i Sverige inte bara Archimedes som började med snurror. De flesta från Stockholm, ”Klaro Favorite” från Söderhamn och (den första) ”Svalan” från Uppsala var andra.

Kopior av Evinrude

Alla dessa var mer eller mindre Evinrude-kopior, men det fanns fler; Norden, Welox, Kurir, Rapid, Torped, Svenske, Rex, Brevens osv.

Alla kallades efter Arhimedes  mönster utombordsmotorer. I USA skedde samma snabba ökning av antalet tillverkare, nästan alla encylindriga Evinrude- kopior.

Inte ens 1922 så kallade Evinrude sina motorer för ”utombordsmotorer”

AB Seth A. Högman följde 1913 benämningsmönstret. Evinrude blev i Sverige utombordsmotorer innan de var det i USA!

Troligen (återigen) var Evinrude 1911 den första löstagbara roddbåtsmotorn i Norge, men utan Archimedes som förebild (1912).

I Finland blev det aktermotor

I Norge blev benämningen ”påhängsmotor”.  Men självfallet; tillverkarnas benämningar, outboard motor eller utombordsmotor förekommer också. I Finland kom snurrorna ganska självklart att kallas något som på svenska blir ”aktermotor.”

ANNONS
ANNONS

En sista knorr – hur många tänker på att inombordsmotorer (inboard motors) kom först efter utbordarna?

Inte i båtarna, men väl i språket. Före utbordarna fanns bara båtmotorer, en del löstagbara bara för roddbåtar.

Krönikör

Per Stålhammar

 

 

Källor:

J.W. Webb, Pictorial History of Outboard Motors, New York 1967
Webb var personligt bekant med familjen Evinrude, arbetade i Evinrude Motor Co och blev en ansedd snurrehistoriker. Men boken var ett pionjärarbete på området, innehåller ibland felaktig information. Nästan 50 års grävande av amerikanska antiksnurrehistoriker har dessutom gett massor av ny information.

Biström och Sunden, Svenska Båtmotorer, Båtdokgruppen 1981.
Författarna fick statsbidrag till sina efterforskningar – mer finns att hämta. Vad gäller utländska motorer är de knappt nämnda och då mest efter Webb.

Carter, The American Rowboat Motor, Fall Creek (USA) 2010
Ett enormt arbete är här nedlagt på att gräva fram information om tidiga amerikanska, just det, roddbåtsmotorer. Färgbilder på tidiga  amerikanska motorbroschyrer i färg. Inte minst Evinrude 1910-1922.

Kanadensiska Veteranbåtsklubbens tidskrift Classic Boat
Läs även den amerikanska Classic Boat såld av Pressbyrån. De hade en artikel om Robert Macomb Campeau för ett antal år sedan.

Relaterade artiklar:

Historien bakom Sveriges mest legendariske seglare. Dagens PS

Vackra Caprice och hennes systrar – vilken historia. Dagens PS

Från vrak till lyxracer på bara ett år. Dagens PS

Denna artikel är publicerad i samarbete med Tidningen Veteranbåten och Veteranbåtsföreningen som är en ideell rikstäckande förening med uppgift att dokumentera fritidsbåtens historia och att medverka till att veteranbåtskulturen hålls levande.

Veteranbåtsföreningen är på stark frammarsch med över 2500 medlemmar spridda över hela Sverige. Som medlem får man många fördelar. Bland annat Tidningen Veteranbåten och tillgång till världens största arkiv med över 50 000 båtritningar.

Här kan även du skicka in din medlemsansökan och stödja det svenska kulturarvet.