En av Sveriges mest inflytelserika nationalekonomer riktar skarp kritik mot den ekonomiska politiken. Lars Calmfors menar att politiker fattar beslut utifrån vad som är politiskt effektivt, inte vad som är ekonomiskt klokt trots att de själva vet bättre.
Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, har i decennier varit en central röst i svensk ekonomisk debatt.
I en intervju med Lennart Ekdal i Ekdals Perspektiv ger han sin syn på det ekonomiska läget 2026, och bilden är inte smickrande för Sveriges politiska elit.
”De förstår argumenten. Men de är så fångade i den politiska logiken och det kortsiktiga spelet att det inte spelar så stor roll”, säger Calmfors.
Han pekar på att svenska politiker har goda ekonomiska kunskaper men att de medvetet väljer bort forsningsbaserade råd till förmån för det som uppfattas som populärt hos väljarna.
”De är väldigt öppna om detta mellan skål och vägg”, konstaterar Calmfors.
Kontrasten mot 1990-talet är tydlig. Då vägde nationalekonomisk kunskap tungt – den stora skattereformen, det finanspolitiska ramverket och Riksbankens självständighet kom alla till under den perioden.
”Försvarsutgifterna behövs. Men de måste också betalas. Nu låter vi framtida generationer betala för sina höga försvarsutgifter och en del av våra”, säger Calmfors.
Han understryker att det inte kommer att skapa en katastrof för de offentliga finanserna – Sveriges statsskuld är rekordlåg. Men principen urholkas.
”Har man en gång slagit in på den vägen, varför ska man följa sunda principer i fortsättningen?”
Skattesystemet – ett jättelikt lapptäcke
Calmfors kritiserar också avsaknaden av systemtänk i skattepolitiken. Sedan den stora skattereformen 1991 har det svenska skattesystemet successivt urholkats med ad hoc-åtgärder.
”Vi diskuterar en skatt i taget. Ska vi sänka drivmedelsskatterna? Livsmedelspriserna har gått upp – då slår man till”, säger han.
Senaste exemplet: sänkt matmoms. Nästan alla ekonomer var överens om att det är ineffektiv fördelningspolitik. Ändå drev Tidöpartierna igenom det och Socialdemokraterna och Centerpartiet hoppade på samma linje.
Trump och den oförutsägbara världen
Om den internationella scenen är Calmfors inte mindre skarp. Trumps ekonomiska politik beskriver han som ”inte sammanhängande och till stora delar skadlig”.
Notera att denna intervju gjordes innan krisen i Iran vilket lägger ett ytterligare perspektiv på Calmfors tre konkreta risker nedan:
2. Statsskuldkrisen. USA:s statsskuld ligger på 120–125 procent av BNP. Långivare har börjat sälja av amerikanska statsobligationer. Om de långa räntorna dras upp kan det bli allvarligt problematiskt.
3. Hoten mot Federal Reserve.Angreppen på centralbankens självständighet skrämmer marknaderna, även om den nya centralbankschefen blev ”ett bättre val än man kunde vänta sig”.
”Bygg inte strategi på att USA blir normalt”
Calmfors varning är tydlig: Europa kan inte räkna med att situationen i USA normaliseras.
”Jag tror inte man kan bygga en strategi på att USA ska bli normalt igen. Vi kanske får dras med det här i årtionden”, säger han.
Han lyfter vicepresidenten J.D. Vance som ”i någon mening mycket farligare än Trump” – samma ideologiska riktning, men mer konsekvent och kongruent.
Lösningen? Europa måste diversifiera handeln, avveckla interna handelshinder och integrera kapitalmarknaden. Calmfors citerar sin kollega Lars Jonung: ”EU bedriver ett handelskrig mot sig själva” med tjänstehandelshinder som motsvarar tullar på 50–100 procent.
Dags för euron
Calmfors ledde 1996 den EU-utredning som rekommenderade Sverige att inte gå med i euron. Nu har han ändrat uppfattning.
Skälen: Sveriges konjunktur liknar numera euroländernas, statsskulden är så låg att finanspolitiken kan användas vid behov, och den geopolitiska situationen kräver starkare europeisk integration.
”Det är en viktig signal att vi är med fullt ut i Europasamarbetet. Vi ser nästan varje dag att vi behöver mer politiskt samarbete”, säger Calmfors.
Det stora orosmolnet
När Calmfors tvingas blicka framåt mot resten av 2026 landar han inte i ekonomin utan i geopolitiken.
”Det stora oroande är vad som ska hända med Ukraina. Snävare ekonomiska överväganden har relativt liten betydelse i förhållande till om Ukraina kan klara sig.”