Jag började träna på gym för 25 år sedan. För att bli stark, smidig och snygg. Ja, vi snackar snygg hållning alltså. Fejset går inte att göra något åt. Inte med vikter i alla fall.
I dag går jag fortfarande på gym. Men börjar ifrågasätta resultatet.
Vad är poängen med att träna – när allt ändå går åt helvete?

18 hål golf var en barnlek för tio år sedan. I dag behöver jag domkraft för att resa mig upp från den välförtjänta ölen efter rundan.
Att backa en bil utan backspeglar och backkamera är inte längre att tänka på.
Härom dagen blev jag omsprungen på 5-kilometers-slingan. Av två mammor med varsin sjuåring i handen. De diskuterade sin middagsmeny när de sprang förbi.
Värst av allt, efter en natts sömn vaknar jag numer rådbråkad. Jag hittar en förklaring på Google.
– I takt med att vi åldras sker en förträngning av ryggkanalen. När vi sover får nerverna i kanalen mindre utrymme och utsätts för tryck.
Jaha.
Timmarna i gymmet är meningslösa, liksom. Mycket skrik för lite ull.

– Tänk på vilken dålig form din kropp skulle vara i om du inte tränade, påpekar min PT med det kejserliga förnamnet Maximilian.
Klart han säger. Mannen kämpar för att behålla en kund som pröjsar 800 kronor i timmen.
Det som oroar mig är att han kanske har rätt.
Ta det där med stelheten i min nacke till exempel. Tänk er en urtavla…Jag kommer till klockan tio när jag vrider huvudet åt vänster. Klockan 14 åt höger.
– Utan min hjälp hade du fått nöja dig med klockan tolv resten av livet, säger Maxi.

Han borde blivit affärsman i stället för PT.
Maxi är annars en stark anhängare av balansövningar.
– En bra balans ger stabilitet och förebygger fallskador, säger han. Motverkar benskörhet.
– Benskörhet och fallskador, säger jag. Tror du jag är pensionär eller?
Maxi svarar inte. Han vet vem som blev pensionär för fem år sedan.
Efter balansövningarna får jag ofta ont i vänster trampdyna. Den mellan hålfoten och tårna. ”Undre fotvalvet” heter det på fint språk. Det liksom ömmar.

Naturligtvis googlar jag på orsaken.
Smärtan kan bero på flera saker. Det troligaste är ett nedsjunket fotvalv. Det i sin tur hänger ihop med
° graviditet
° övervikt
° att valvmuskulaturen försvagats med åren

Jag är helt säker på att jag inte är gravid. Inte överviktig heller för den delen.
Jag tittar frågande på min PT.
– Eller hur?
– Vadå?, säger Maxi.
– Inte tusan är jag överviktig?
Han svarar inte: att tiga är guld.
Oavsett orsaken rekommenderar Google mig att skaffa hålfotsinlägg. Det är charmigt att bli gammal.

ANNONS
ANNONS

Ta det här med att kliva ombord på en båt – vad hände egentligen? Båten bör numer ligga dikt an mot bryggan. Med ett stag – eller ännu hellre en hjälpande hand – att hålla sig i. Det må handla om ett aldrig så litet kliv – vid balansakten över relingen förvandlas jag till en kakelugn.
Så mycket för mina 3 x 15 knäböjningar per dag.

Samma sak i slalompisten. Plötsligt kommer backen upp och slår en i ansiktet. Träning hjälper föga när stavar och tappar – ögats receptorer – tycks ha lagt av. Snön smälter ihop med den grå himmeln. I bästa fall löser säkerhetsbindningen ut. Å andra sidan, har ni försökt trä pjäxan på skidan sittande i en pist? Midjan snörs ihop. Blodtillförseln stryps till hjärta och hjärna. Klockan ringer för syrebrist. Arytmin är bokstavligt talat ett stavtag bort.
Vad bryr sig väl skidbacken om mina situps?

Sanningen är brutal. Gymmet hindrar inte kroppens förfall. Skälet till att jag ändå fortsätter är att jag är hjärntvättad. Av Maximilian. Jag vet inte hur han bär sig åt. Det har uppstått någon sorts symbios mellan oss. Förmodligen är det Stockholmssyndromet.
– Nästa vecka kör vi två pass. Snart slår du golfbollen tjugo meter längre än dina medspelare, säger han. Tisdag och fredag. Funkar det?
Jag vill säga nej, men vågar inte.
– Eh, jag skulle egentligen…
– Kom igen nu. Du är väl inte på väg att bli ett gammalt pensio!
Vem vill bli ett gammalt pensio? Jag ger upp. Försöker nicka ja till svar men halskotorna skaver. Det känns som om Maxi just givit mig ett nackskott.

Pieter Tham – före detta välrenommerad ekonomijournalist, ett förflutet på Veckans Affärer, DI och A-Ekonomi – är numer en uppskattad författare. Under sommaren kommer Dagens PS att publicera hans kåserier. Där Pieter underfundigt och med självironi betraktar händelser i sitt egna liv.

Läs tidigare Dagens PS-kåserier av Pieter Tham:
Peace, love och bältros
Mitt möte med Henry Fonda
När mamma for till himlen
Jag vet hur det är att vara missbrukare
Författare i karantän
Flyg aldrig över öppet vatten
Hyllning till en familjemedlem
I GW:s jaktmarker: ”Borde lyssnat på alfahannen”

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.