”Jag sätter en kopp te utanför dörren.”
Det låter som om någon talar till mig med en strumpa i munnen och klädnypa för näsan.
”Hallå?”, säger jag.
Inget svar.

Jag öppnar. Det står en mugg med rykande varmt te på golvet. I övrigt ekar det tomt på övervåningen i vår villa. Temperaturen är påfallande sval. Det är helt enkelt svinkallt. Jag ser mig omkring. Balkongdörren liksom flera fönster är öppna på vid gavel. En miniflaska handsprit står tyst och liksom talande vid sidan av trappräcket. I övrigt är där lika tomt som på en galleria efter ett Tegnell-dekret om begränsade sociala kontakter.

Viruset har drabbat mig

Långsamt går det upp för mig: jag finns inte.
Påvens bannbulla har drabbat mig. Jag är en persona non grata i mitt eget hus, en spetälsk i samhället. Till och med mina basilusker ska vädras ut.
Jag har drabbats av coronaviruset.

Det började på söndagen. Min hustru och jag var ute och promenerade med jycken. Det kändes som om jag hade träningsvärk. Vilket det inte borde göra, eftersom jag medvetet undvikit gymmet. Smittorisken, ni vet. På kvällen började jag frysa.

”Jag föreslår att du lägger dig i gästrummet”, sa hustrun med en ganska kylslagen röst. Eller om jag inbillade mig.
Det var i alla fall inte läge att säga emot.

Sedan dess kommunicerar hon med mig bakom stängda dörrar och iförd munskydd. Som får allt hon säger att låta som hon pratar med en klädnypa för näsan. I övrigt sms:ar vi. Jag har inte sett röken av henne på fyra dar. Ibland hör jag ett skratt genom ventilen. Någon gång ett avlägset hundskall. En ytterdörr som slår igen.

Maten är serverad – på distans

”Ska jag laga lunch åt dig”, textar jag slugt.
Jag har redan räknat ut att hustrun för allt i världen inte vill ha ner patient Zero i köksregionen.
Det tar mindre än fem minuter så hör jag steg i trappan och den numera välbekanta Starwars-rösten:
”En bricka står utanför dörren.”

ANNONS
ANNONS

Lite ensamt blir det. Inspirationen att skriva rinner inte till. Har någonsin ett Nobelpris i litteratur skapats ur tystnaden i en isoleringscell?
Till min förvåning har inte Musse, vår vanligtvis så ystra jack russell, hälsat på husse. Trots att jag i smyg öppnat dörren på glänt och ropat nerför trappan.
Jag ringer hustrun på mobilen. ”Var är Musse”, frågar jag.
”Hon vill inte hälsa på dig längre. Hon har lärt sig att hon blir desinficerad efter varje besök.”
”Nämen nu får du ge dig? Med handsprit eller..?”

Guds straff?

Munskyddet har redan lagt på. Våra samtal är korta – vem vet om corona smittar över mobilen?!
Men hustrun då, kanske ni undrar. Är inte hon smittad? Nej, hon har klarat sig ännu så länge. Peppar, peppar. Kanske beroende på just rigorös disciplin. Själv har hon en annan teori.
”Du kanske har noterat att viruset främst drabbar gubbar? Barn och kvinnor slipper lindrigare undan? Det är ingen slump. Naturen är vis”, säger hon.

Jag föreställer mig att hon tittar menande upp mot himlen. Jag kan inte veta. Dörren mellan oss är hermetiskt tillsluten.

Jag har alltid känt det på mig. Genom alla år. Att jag skulle bli straffad, förr eller senare.
Jag skulle inte skolkat från den där förgrymmade konfirmationskursen i mitten på 1960-talet…

Pieter Tham – före detta välrenommerad ekonomijournalist, ett förflutet på Veckans Affärer, DI och A-Ekonomi – är numer en uppskattad författare. Under sommaren kommer Dagens PS att publicera hans kåserier. Där Pieter underfundigt och med självironi betraktar händelser i sitt egna liv.

Läs tidigare Dagens PS-kåserier av Pieter Tham:
Flyg aldrig över öppet vatten
Hyllning till en familjemedlem
I GW:s jaktmarker: ”Borde lyssnat på alfahannen”

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate. Vill du vara med i utlottningen av tio av hans böcker så skicka ett mejl med ämnesraden ”Tävling” till: [email protected]