Några år in på 2000-talet blev jag granne i Sörmland med den folkkäre författaren. Det hör inte till vanligheterna att efter fyllda 55 år möta människor man bondar med men vi blev snabbt goda vänner. Motpoler dras tillvarandra, brukar man säga. Eller om vi i själva verket hade flera gemensamma beröringspunkter.

”Vi är båda författare”, brukade jag hävda vilket alltid väckte en viss munterhet hos min granne.

Det störde mig en aning. De böcker jag fått förlagda blev aldrig recenserade och sålde uselt, jag fick aldrig någon inbjudan till tv-sofforna och det var ingen folksport att imitera min röst men ändå…

Den finlandssvenske skalden Runebergs ord om Lotta Svärd kom för mig: ”Något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå”.

Fann varandra i de sälla jaktmarkerna

Vi började anordna gemensamma jakter min nye vän och jag. Skyttarna samlades på gårdsplan hos mig och sedan fortsatte dreven vidare in på hans marker. Efteråt kunde vi fylla frysboxarna med rådjursstek, hjortfilé eller älgbog. För att inte tala om vildsvinskött – det blev god korv det!

Med åren blev måltiderna nästan lika viktiga som jakten. Den åsikten behöll jag dock för mig själv. En äkta jägare förstår, uppskattar och visar respekt för djur och natur. Det sociala är ovidkommande. Eller ännu värre – ett Stockholmsfenomen.

Glädjande nog noterade jag ett stigande intresse för jaktens kringaktiviteter även hos min granne. Vi diskuterade i alla fall middagsmenyn med påfallande välbehag.

”Sjötunga Walewska”, sa han och fick något drömskt i blicken.

”Biff Rydberg. På oxfile´ och med råstekt potatis”, kontrade jag och kände snålvattnet rinna till.

”Jag har en fantastiskt vit bourgogne i källaren”, avslöjade han med exalterad röst.

”Kalifornisk Pinot Noir är heller inte så dumt.”

Så där gick vi an.

Författaren fick oftast sin vilja igenom. Inte bara för att han var en typisk alfahanne utan för att hans kunskap om vin och mat vida översteg min. Detta faktum avspeglade sig även i hans fysionomi, något han var väl medveten om och understundom kämpade emot. Vid våra luncher på Operabaren kunde han således beställa rimmad lax ”utan potatis” bara för att en halv timme senare vinka in efterrätten – Oscar II:s tårta på marängbotten med nötflarn.

Rörde sig hemtamt med Honore´ de Balzac

Det var alltid berikande att luncha med författaren. Han delade frikostigt med sig av anekdoter om politiker, jurister, polischefer, författare och mediekändisar han mött. Det handlade inte om namedropping – det behövde han inte. Han hade med tiden blivit Berget som alla Muhammeds ville komma till.

Ibland pratade vi böcker.

”Har du läst Honore´ de Balzac”, frågade han.

Det hade jag inte.

”Det ska du göra om du vill lära dig något om skrivandets konst.”

Han vände sig till hovmästaren:
”Kan vi få in två Russian Standard.”

Under alla år jag lunchade med författaren frågade aldrig en endaste hovmästare om beställningen avsåg en fyra eller en sexa.

”Har du läst Prousts ’På spaning efter den tid som flytt’?”

Det hade jag inte.

”Till skillnad från de som säger sig ha läst boken har jag faktiskt gjort det. Den är in i helvete bra. Nå, jag får intrycket av att bror inte är världens största bokmal. Vad har du på nattduksbordet?”

ANNONS
ANNONS

”Jag hinner inte läsa, jag skriver”, svarade jag.

”Hur mycket kritik tål du?”

Ödet ville det så att jag bara någon vecka senare var färdigskriven. Fyrahundrafemtiotusen tecken lika med trehundra ”normala” sidor i en bok. Nu återstod det masochistiska jobbet att skicka runt manus till förlagen. Kanske fungerade det bättre om jag först lät en bästsäljande författare läsa igenom mina rader?

När taxibudet bar iväg på min manusbunt kändes det som om vattnet gick. Redan efter två dagar ringde han tillbaka. Jag anade oråd. Hade han verkligen hunnit läsa manus så snabbt? Eller orkade han inte plöja igenom hela verket?

Öppningen var olycksbådande:
”Hur mycket kritik tål du”, sa han.

Kritik? Jag hade skickat mitt manus till honom för att få bekräftelse och beröm. Kanske någon synpunkt på eventuella logiska luckor. En lågmäld reflektion över bruket av slitna klyschor. Ungefär så.

”Jag är öppen för all kritik, det är därför jag skickade dig mitt manus”, hörde jag mig själv säga.

Kände ett uppdämt hat

I själva verket hatade jag honom redan.
”Om vi börjar med namnen på dina huvudpersoner. De skitar liksom ner texten. Det märks så tydligt att du ansträngt dig.”
”Skitar ner”. Jag blev chockad över öppningen.

”Den här manlige skurken i berättelsen. Egentligen borde du göra honom till kvinna. Det skulle skapa mer nerv i storyn. Tänk Lisbeth Salander i Stieg Larssons trilogi. Du skulle visserligen få skriva om stora delar. Är du beredd på det?”

Nej, jag var inte beredd på det. Mitt manus hade tagit drygt fyra år att skriva. Ingen jävel skulle tala om för mig – efter bara något dygns genomläsning – hur handlingen i min bok borde se ut.

”Jag hör vad du säger. Intressant”, sa jag.

Min numer före detta vän fortsatte oförtrutet med sina övergrepp:
”Texten behöver något som lyfter handlingen. Du borde slänga in en butler.”

”En butler?! Du skämtar?”

”Nej”, sa han.
”Storyn känns jämntjock. Den skulle må bra av något oväntat, nåt som skakar om och fångar läsarens intresse. Missförstå mig rätt”, käre bror.

Nu kunde jag inte hålla mig längre.

”Jag genomförde inte ändringarna”

”Allvarligt talat, vad yrar du om? Intrigen är uttänkt och klar. Det går liksom inte att plötsligt kalla på en butler. Dessutom har jag inte en susning om hur en butler fungerar – det är inte precis så att jag har någon hemmavid.”

”Nej. Det är det som är felet”, sa han.

En isande tystnad uppstod i mobilen. I alla fall på min sida av luren.

När jag la på hade jag hela situationen klar för mig. Manuset var naturligtvis det bästa min granne någonsin läst. Han ville tvinga mig att stryka i raderna så att texten blev sämre. Hindra min spänningsroman från att nå ut till bokhandlarna.

En sak var solklar: min granne, den folkkäre författaren, skulle aldrig mer få läsa mina manus i förväg. Jag genomförde inte ändringarna han föreslog. Boken hittade en förläggare. Jag slöt fred med min granne. Och försäljningssiffrorna – talade sitt obarmhärtiga språk.

Jag borde ha lyssnat på alfahannen.

Peter Hugo Sebastian ”Pieter” Tham, född 7 september 1949, är en svensk ekonomijournalist, finansman och författare. Han har beskrivit sin uppväxt under 1960-talet i den självbiografiska boken En gentleman av den sämre sorten. (Wikipedia)

PSsst: Pieter Tham återkommer varje lördag hela sommaren här på Dagens PS med sina underhållande kolumner. Trevlig läsning, kära läsare!

Om du gillar Pieter Thams kåserier kan vi på Dagens PS verkligen rekommendera hans bok Skuggor över Golden Gate.