Viggos dagbok: Vintermörker, maktmingel och min breda häck

Måndag

Jobbar hemifrån. Dagen är som en flämtning ovan vattenytan. Solen går upp vid 9:30 och är borta vid 15. Sedan är vi åter omslutna av mörkret. Den 22 december vänder det. Redan nästa morgon anar jag en ljusning.

Har tröttnat på Åsne Seierstads bibeltjocka reportage-intervjubok. De första 150 sidorna var en thriller. Resten ett väldigt långt, sömnigt reportage av typen DN:s helgbilaga.
Läser istället Denise Rudbergs God Save the Queen. Jag har mycket att lära av denna författare när det kommer till att bygga karaktärer man måste följa.

Blir mest nöjd med denna artikel: AI ritar om mobilkartan – och kanske ännu bättre service. Men även denna har en poäng: Viggo testar Shibumi på Malmskillnadsgatan och förstås denna: Hundarnas egen Mensaklubb: Dessa raser briljerar.

Tisdag

Samsung kommer förbi med en Z Fold 7. Sexan gick inte att laga. Min nya har fått ett skal som ska skydda luren från sin naturliga fiende: undertecknad.

Åker till Solna och hämtar mitt cykelbatteri hos Batteridoktorn. Det kostar 2 000 kronor att få liv i det som nästan är dött. Cellerna är nu uppdaterade, förklarar killen bakom kassaapparaten.
Han skickar även med driftsråd:

Laddning och underhåll av litiumbatteri.
1 – UNDERHÅLLSLADDNING: Underhållsladda varannan månad om du inte använt batteriet.
2 – ÖVERLADDNING: Koppla ur laddaren när batteriet är fulladdat (låt ej stå laddande många timmar extra).
3 – LIVSLÄNGD: Ladda inte oftare än du behöver, använd så mycket som är praktiskt av varje laddcykel innan du påbörjar en ny (om du förbrukar 10 procent av ett fulladdat batteri per dag, ladda hellre cirka var åttonde dag än varje dag).
4 – TEMPERATUR: Förvara och ladda batteriet i rumstemperatur, mellan cirka 15–25 grader (kalla batterier presterar sämre).

Försöker få min äldsta son att komma förbi på en kaffe på Lilla Espresso Baren på Hornsgatan, men han ska jobba. Vi bokar in en lunch på Riche på lördag. Vandrar runt i mina gamla kvarter och kan konstatera att restaurangerna bara blir fler och fler och fler. Härligt att leva i en stad där människor vill umgås på lokal.

Flygmingel i riksdagen klockan 18. Jag försöker ta med mitt cykelbatteri genom säkerhetskontrollen. Det går inte alls. Sådana får inte vara i byggnaden eftersom de kan börja brinna, säger vakten. Jag ”gömmer” mitt batteri utanför kanslihuset i en låda med sand.
Sedan går jag in och hänger med Sveriges flyglobbyister.

Infrastrukturminister Andreas Carlson dyker upp och svarar på några frågor. Han tycker att förra veckans dagbok var väldigt kul. Jag skrev följande: “att intervjua hans statssekreterare är lika enkelt som att pressa vatten ur en sten”.
Det är kul att se ett statsråd som suttit på uppdraget i några år. Det är som att titta på en stark tjur. När de precis fått uppdraget av statsministern är det som att titta på ett ostadigt lamm.
Man – typ en minister – får en resning av att komma in i ett rum där alla vill prata med en. Av att alltid vara viktig. 

Det är makten som förför och förtjusar. Men så plötsligt är det bara några månader kvar till valet och då kan allt ryckas från en. Och från tjänstemännen i hovet runt statsrådet som funderar på att hoppa av innan det är för sent eller dras med i fallet eller kanske sitta kvar i fyra underbara år till. 

Livet är ett lotteri och det gäller speciellt politiker.

Skriver om IATA:s rapport för Realtid, som jag plåtar på flygminglet.

Avslutar kvällen med att äta middag på Nook som återuppstått på Högbergsgatan 64 i Plais gamla lokaler. Förstås med min älskade Anna.
Återkommer snart med en recension.

Onsdag

Jobbar hemma. Kör 45 minuter crosstraining på Nordic Wellness. Det är overkligt jobbigt att köra tio Cindy, ni som vet, vet.

Torsdag

Poddar i det stora skyltfönstret på Kung Carl med Claes de Faire. Johan Staël von Holstein kommer förbi. Han är den näst mest frekventa gästen på hotellet.
Chefredaktör Mikael Gullström tittar också förbi, han ska ha ett möte med en gammal granne till mig. Det verkar handla om krediter.

Cyklar ut på Djurgården för årets enda julbord: Villa Källhagen. Det är ett kärt återseende, jag brukade hänga här på 00-talet på helgerna och äta brunch.
Det är dock sjukt mycket folk på julbordet och väldigt trångt när vi ska checka in och dricka glögg i ett minimalt tält.
Tycker att maten funkar okej, men servicen har klar förbättringspotential.
Beställer man öl och snaps ska detta stå på bordet när man kommer tillbaka från buffén. Det ska man inte behöva be om två gånger. Om ni undrar varför restauranger tjänar lite pengar har ni nu svaret.
Vidare ska personalen veta om det finns lutfisk i köket och inte felaktigt säga att den inte existerar, även om jag hittade fisken i ett hörn av den enorma buffén.

Men det är alltid kul att få mer tid med sina arbetskamrater och lära känna dem lite bättre.
Proppmätt cyklar jag in till stan och mot Sveavägens pampigaste byggnad för att göra research till min nästa roman. Träffar Sixten, förlagan till en av mina karaktärer. Han berättar om alla ritualer som sker när småttingarna, förstaårseleverna, börjar på Stockholms handelshögskola.
Kan avslöja att alla jag pratar med kallar rektor Lars Strannegård för ”Strannis”. Nästa år går ”Strannis” andra förordnande ut och då vet ingen vad som händer med Handels rektor. Stockholms handelshögskola är en perfekt romanmiljö. Om det är någonstans en svensk Den hemliga historien ska utspela sig är det här.

Domen som gör Nationalmuseum till Sveriges dyraste anslagstavla

Det finns domar som får juridiken att skälva. Och så finns det domar som den om Monet-tavlan på Nationalmuseum – där man nästan hör hur tingsrätten

Fredag

Äter lunch med Ljubo Mrnjavac och hans partner som råkat köpa ett hotell i Göteborg och vill ha lite goda råd. Det bjuder jag gärna på för en lunch på Riche.
Hälsar även på Stefan Lundell som äter lunch med sin son. Pappa Lundell skryter om att hans son klarar 135 kilo i bänkpress. Inte illa för en kille på max 70 kilo.
Hörde nyligen att Stefan och gänget fick 70 miljoner för Breakit. Vid årsskiftet kommer den sista checken från Bonnier. Det ska bli spännande att se vad Stefan ska göra med pengarna.
Ja, jag är avundsjuk förstås. Men förstås glad att smarta människor tjänar pengar på sitt arbete.

Tillbaka till Ljubo. Han är kroat, precis som min podcastkompis Katarina Gospic. Kroaterna måste vara Balkans judar, alltså den smartaste folkgruppen. De är bara 3,9 miljoner, men lyckas ändå producera några av världens bästa fotbollsspelare. Även årets Nobelpristagare i fysik har rötter i detta lilla land. Det pratar jag och Katarina om i vår podcast som spelas in några timmar senare.

Lördag

Det regnar. Och är mörkt. Men på kvällen är det fest och när jag skriver dessa rader har jag träningsvärk i benen eftersom jag dansat så mycket. Tack Marcus Östlundh och gänget för ett fantastiskt kalas.

Läs även: Viggos dagbok: Livet, jobbet och nostalgin kolliderar