Viggos dagbok: Träning, tv, tro och tidsandan

Måndag

Spelar in Dagens PS-TV på Rådmansgatan 20. Jag pratar med programledaren Emma Fällman om IATA:s rapport om flygets kris i Sverige. Jag skyller på Greta Thunberg. Hon skapade ordet flygskam. För några år sedan hade jag blivit stenad på torget för detta. Nu kan det bli en staty, åtminstone på Östermalm.
Ni kan se inslaget här.

Efter mig kommer Henrik von Sydow och blir intervjuad om världsekonomi av den alltid lika skarpa David Ingnäs. Det är uppenbart att den gamle riksdagsmannen trivs i sin nya roll som allmän finansexpert. Så blir det efter elva år på Carnegie.

Hämtar Annas elcykel som varit på service hos Movs på Lindvallsplan. Hennes cykel går utmärkt. Jag, som alltid vill ha en cool cykel, har tyvärr inte lika framgångsrik mobilitet. Men den som vill vara cool får ofta lida pin, som sägnen säger.

Jag tittar på dokumentären om The New Yorker på Netflix. Den är förstås overkligt bra. Och sorglig. I över tjugo års tid gjorde jag samma sak, alltså ett magasin med korta notiser, snygga bilder och långa reportage som berättade om livet. Konsten. Krogar. Reklam. Medier. Och mycket annat. Kul.

Mina tidningar hette Beckerell, Nöjesguiden, SvD Tid, DN På stan, Resumé och Travel News med flera som glömt nu. När jag bläddrar i de bästa numren fylls jag av kärlek till magasinspråket. Den känslan kan tyvärr aldrig uppstå på nätet. Det jag saknar är en deadline, ett uppslag, en AD och tonalitet. 

Jag säger inte att det vi gjorde var i samma division som The New Yorker, jag hade aldrig 1,2 miljoner prenumeranter. Men jag tror att alla som gjort ett magasin drivs av samma känsla: en vilja att berätta med en unik mix av text, bild och form.

Tisdag

På lunchen tittar jag på SVT:s Hatet, avsnitt 3. När jag var liten hette programledarna som formade oss Eva Remaeus, Magnus och Brasse. I dag heter de Joakim Lundell och Jonna. En ny bekantskap är Pontus ”Anjo” Björlund. Enligt egen uppgift är han Janne Josefsson på Youtube. Han verkar även vara schizofren eftersom han pratar om sig själv som två personer: Anjo den elaka och Pontus den eftertänksamma. De ryms i samma självgoda leende.

Serien målar upp en verklighet som är helt absurd. Det är detta som är den stora nyheten för mig. Inte att Joakim Lundell har ljugit i sin självbiografi. Eller att han ligger bakom hatkampanjer mot ett stort antal människor, inklusive sin mamma.

Googles algoritmer plus detta gäng med ”kreatörer” som helt saknar moralisk kompass har alltså format och uppfostrat mina barn de senaste femton åren.

Frågan är inte varför vi har gängskjutningar i landet utan varför de är så få. SVT ska ha en stor eloge för att de har gjort detta viktiga program som alla som är intresserade av samhällsutveckling bör se. Det krävs ny lagstiftning för att stoppa dessa galningar innan de utplånar vårt land fullständigt.

På kvällen firar jag och Anna chanukka hemma hos Leone och Joav på Swedenborgsgatan med ett underbart gäng gamla och några nya vänner. Vi inleder med att vara på plats när Judiska församlingen tänder det tredje ljuset på Norrmalmstorg. Statsrådet Carl-Oskar Bohlin håller tal. Han uppmanar alla judar att vara stolta och att inte dölja det faktum att de är judar. Det är lätt att säga i teorin, men väldigt svårt att göra i praktiken. Men jag tar en bild och lägger ut den på sociala medier. Inget stort strå till stacken, men väl ett. 

Onsdag

Poddar med Claes på Kung Carl.

Intervjuar en forskare som arbetar med T-celler. Han har två miljarder kronor i ryggen och har jobbat i tolv år med målet att bota cancer i bukspottkörteln genom att omprogrammera T-celler. De är inte framme, men de är närmare nu än för tolv år sedan.

Det är god stämning på kontoret eftersom News55 fått statligt mediestöd. 1,7 miljoner tackar man inte nej till, även om man som jag är motståndare till statligt mediestöd.

Jag, Petter, Sandra och Mikael går till Kungsträdgården och äter jullunch. Det är Stadsmissionen som håller i kalaset tillsammans med två av mina favoritkockar: Mathias Dahlgren och Viktor Westerlind. Det serveras skinkmacka och risgrynsgröt med kanel som smakar fantastiskt. Det är premiär för mig, men elfte gången för Mathias, poängterar han. Jag lovar att komma tillbaka nästa år.

Torsdag

Äter middag på Chez Jolie med Ib. Stämningen i matsalen är som en julfest. Stora gäng, små gäng, par och så vi, jag och min älskade son.

Hälsar på Amanda Schulman. Hon, jag och Alex tillbringade några timmar tillsammans i en bil på Gotland dagen innan hon blev mamma första gången. Det är en dag man aldrig glömmer. Att bli förälder är så overkligt stort. Ett gigantiskt kliv för en människa och samtidigt bara ett litet, litet myrsteg för mänskligheten.

Efter maten är det premiär för Gustav de Faires pjäs Tactical Puke på Dramatens lilla scen. Det är han och sex elever till som gått i Daniel Boyacioglus författarskola på nationalscenen. Det spelas upp tio minuter ur varje elevs drama. 

Det är väldigt mycket oförlöst kärlek och jag får lust att viska till dem: du är så begåvad, allt kommer att lösa sig. Men för de sju är det som att resa till en plats de aldrig någonsin besökt. Hur beskriver man denna plats för någon som aldrig varit i paradiset? Ja, så är det i alla fall för mig att vara gift med min Anna.

Fredag

Tar tåget ner till Malmö för att hälsa på min vän Jim. På Snälltåget hamnar jag bredvid en man som studerar till polis. Han är 43 år och har tidigare arbetat med mode och kläder. Han är halvvägs, men redan nu kan jag säga att han kommer att bli en fantastisk polis. 

Senaste gången jag träffade en polis var för 19 år sedan när jag råkade krocka in i en Volkswagen Golf på Hornsgatan med min motorcykel. Då fick jag sitta i en polisbil med två kvinnliga poliser som var mycket vänliga och smarta. 

Den historien berättar jag förstås för den blivande polisen. Ja, så är det att vara polis. Alla vill berätta sina polisupplevelser för en polis. 

Så är det också att vara barnmorska. Alla vill berätta om sina förlossningsupplevelser för min Anna.

Poddar med Katarina. Nästa veckan blir det jullov.

Lördag

Badar på Kallbadhuset med Jim. Vi har gått hit i snart 40 år. Det är som vanligt en magisk upplevelse. Iskallt hav, svettig bastu, roliga samtal och oväntade möten. Pratar en stund med Patrick Amsellem. Jag bad honom skriva en artikel i Beckerell om Charles Ray för 27 år sedan och i dag är han chef på Nationalmuseum. Vi pratar lite om vårt gemensamma universitet, Lars Nittve, i bastun.

På kvällen äter jag, Palle, Frans, Mattias och Jim vietnamesisk mat på Nam Do. Godkänt.

Orkar inte titta klart på Schyffert Forever. 

Tittar klart på Netflixfilmen Ett ärligt liv. En väldigt ologisk berättelse, men ändå intressant. Än en gång om komplicerade relationer. Filmen är ett försök att skapa en svensk Den hemliga historien, men tyvärr långt från målet.