Viggos dagbok: AI, Sturehof och en ny roman

Måndag

Arbetar. Producerar bland annat denna artikel: “Glöm Greta och Donald – i år blev AI Person of the Year”. En enkel rewrite på Times årliga utnämning.
Det är konstigt, för mig är AI ett mirakel som kommer att göra så mycket gott för mänskligheten att det knappt går att begripa. Men ständigt läser jag i svenska medier svartmålningar av AI. När man läser dessa artiklar och krönikor är det uppenbart att de flesta inte har en aning om vad AI är.
Enligt mig är AI ett nytt sätt att tänka med stöd av en dator. Det är uppenbart att många i Sverige uppfattar detta som ett stort hot och som mänsklighetens förfall. Jag däremot ser likheter med när världen blev elektrisk, vilket ledde till en effektivitetsförbättring på 11 000 procent om vi jämför med kol- och ångkraft.
Skickar senaste utkastet på min nya roman “Under fucking jävla hot” till min förläggare. Han svarar att han ska läsa efter helgerna.

Läs även: Nyårskrönika: Sju månader, tio miljoner läsare och ett privilegium

Tisdag

Eftersom min nästa bok i första hand ska bli en ljudbok lyssnar jag för första gången på min egen debutbok Rörmokaren som ljudbok. Det är 15 år sedan jag skrev den och det är uppenbart att världen har förändrats mycket. Huvudpersonen är en journalist som heter Adam Frejlif, mitt alter ego. Han arbetar på Dagens Nyheter och målet är att varje dag toppa tidningen med ett vänsterkryss. DN är alltså en papperstidning och vänsterkrysset är det utrymme på första sidan där den bästa nyheten ska publiceras. 

Adam Frejlif använder sin telefon till att ringa och skicka meddelanden. Sociala medier finns inte, liksom poddar, pushnotiser och X. Berättelsen är inte så pinsam, men samtidigt ganska rörig och svår att hänga med i eftersom jag hela tiden byter perspektiv mellan ett stort antal personer. 

Sånt är lättare att hänga med i på papper.
Jag vet att fina kritiker avfärdar ljudböcker med samma argument som sågar AI. Min reaktion är densamma. Att böcker hittar fler och nya läsare måste väl ändå vara ett steg framåt. Förr satt fabriksarbetare och långtradarchaufförer och lyssnade på nattradion, nu kan de välja mellan att lyssna på Marcel Proust eller paret Grimwalkers böcker. Det tycker jag är livgivande.
Äter lunch med Ib på Sturehof. Han är 18 år och myndig. Få saker skänker mig mer glädje än att träffa min förstfödde son och se att han har styrfart. Han kommer att överleva mig utan några som helst problem.

Läs även: Rekordåret 2025: Dagens PS växer där det betyder som mest

Onsdag

Nyårsafton. Återvänder till Sturehof för att äta nyårsmiddag med min älskade Anna. Bestämmer mig för att första kapitlet i min nästa bok med arbetsnamnet “En ond herre” ska börja på denna restaurang.
Vi tar in en skaldjursplatå och champagne. Livet blir inte bättre än så här.
Bredvid mig hamnar av en slump Mauro Scocco. När vi hälsar på varandra inser jag att jag för första gången på allvar känner mig som en riktig stockholmare. Det är mer än 25 år sedan jag kom hit och i år har jag blivit upptagen i Stockholms borgerskap. Jag var 29 år när jag kom 1999 och sakta har jag borrat mig ner i stadens rotsystem. 

Jag vet inte vad Mauro tänkte när han hälsade på mig, men jag tror inte det var där sitter den där jävla skåningen. Det var kanske mer: den här killen känner jag kanske igen från PA&Co, Riche, DN på stan, ZTV och tusen andra ställen på Östermalm. 

Vi har några gemensamma kompisar och ja, nu är vi delar av samma underbara, fantastiska jävla stad.
Förmodligen tänkte han ingenting alls om mig. Men vad gör väl det.
Jag och Anna åt och drack upp. Ljuvlig servis. Återkommer snart i detta ämne med en Viggo testar. 

Vi gick vidare till Kung Carl för en sista drink och sen beundrade vi Helena Bergström hemma i dubbelsängen i Sköndal när hon läste upp världens konstigaste dikt. I likhet med nationalsången Du gamla du fria om Norden är Tennysons dikt en rest från en svunnen tid som aldrig mer kommer tillbaka. 

Läs även: Viggos dagbok: Galopp i Skåne, roman i slutfasen och 1 002 artiklar senare

Torsdag

Äter nyårslunch hemma hos svärföräldrarna i deras lilla låda i Farsta. Åker sedan in till stan och spelar in podcast med Claes de Faire. 

Vi kan redan nu kora årets sämsta avsnitt. Hjärnan efter nyår fungerar inte alls. Inte heller tekniken. Men showen must go on. 

Fredag

Vaknar sent och missar årets första morgonmöte på Dagens PS och Realtid. Dock har läsarna inte missat mina senaste artiklar och jag inleder året med 150 000 läsare av mina texter. Som sagt inledningsvis, verkligheten för skrivande journalister har förändrats radikalt på bara 15 år.

Tränar och får något som jag vill kalla ryggskott. Anna säger det är ryggont. 

Jag tittar på SVT:s dokumentär om Chevy Chase, ett lysande porträtt av världens roligaste narkoman. Så många skratt man fick av denne man på 1900-talet.

Läs även: Hon är ansvarig för den svenska flygkrisen

Lördag

Donald Trump kidnappar Nicolás Maduro i Caracas. Det är uppenbart för mig att AI gör världen bättre. Våra ledare gör världen sämre.
Ligger i soffan och läser Michael Connellys senaste Nattens skugga. Det är omöjligt att lägga ifrån sig boken, det är så en roman ska vara skriven. Gillar den nya hjälten Stilwell. Ungefär som Bosch fast på en ö utanför Los Angeles istället för i änglarnas stad.
Utanför våra fönster är det så mycket snö att cykeln får vila. Jag går till Sköndals centrum och hämtar en gammal dator som varit på lagning och går hem igen. Jag får min älskade MacBook Air innan jag får fakturan, den svenska samhällsväven av tillit håller fortfarande. Få saker gör mig på bättre humör än när vi litar på varandra utan BankID.
Gratulerar Claes de Faire som får en hyllningsrecension i DN. Det unnar jag honom som kämpat på och nu är framme vid sin femte roman. Uthållighet och konsekvens slår talang och trender. Det finns inget annat sätt att leva om man vill nå självrespekt och alla andras respekt.

Viggos dagbok: Borgerskapet, böckerna och bakfyllan

Viggos dagbok: En vecka med böcker, borgare, visitkort och ett dansgolv där tiden stod still – samt ett par beslut som kanske inte var helt genomtänkta.