Guld, kolonner och väldigt mycket självförtroende – så funkar Trumps stil

Mer hotell än hem

Trumps interiörer påminner mindre om privata bostäder och mer om lyxhotell. Stora lobbyer. Symmetri. Balsalar. Rum som är byggda för entréer snarare än vardag. Det är ingen slump. Hotellestetik handlar om iscensättning. Om känslan av att något viktigt händer, även om det bara är en sen incheckning.

När denna logik flyttas in i politiken blir resultatet ett maktens scenrum. Vita huset slutar vara ett arbetsredskap och börjar fungera som kuliss. Politik som upplevelse.

Läs även: Ultralyx i världens mest mytiska land

Vita huset som showroom

Under den andra mandatperioden har detta blivit tydligare i den officiella kommunkiatonen från Vita huset. Guldornament i Ovala rummet. Tätare väggar. Mer dekoration. Och den stora markeringen: beslutet att bygga en monumental balsal. Ett projekt som presenterades när rivningen redan var gjord. Först handling, sedan förklaring.

Detta bryter med en lång amerikansk tradition av att undvika officiell stil. Här finns ingen rädsla för att staten ska tycka något estetiskt. Tvärtom. Smaken är norm. Modernism och expertstyre avfärdas som kallt, elitistiskt och misstänkt.

Läs även: Scandic dominerar konferens-Sverige trots svagt NPS

Provokation med flit

En viktig poäng är att Trumps stil är designad för att irritera. Reaktionen är en del av verket. När arkitekter, kulturdebattörer och storstadsliberaler himlar med ögonen har strategin fungerat. Smaken är ett sätt att dra en tydlig linje mellan vi och dom.

Det är därför överdådet inte tonas ner när kritiken kommer. Det skruvas upp. Mer guld. Större kolonner. Ännu tydligare markeringar. Trump backar sällan estetiskt. Han dubblar.

Läs även: Därför är Willo Perron årets designer

Historia som dekor

Kolonner, bågar och klassiska detaljer används flitigt, men utan större respekt för historisk precision. Det är igenkänning som räknas, inte korrekthet. Resultatet liknar temaparksarkitektur: fragment av historia sammansatta till en känslomässigt laddad helhet.

Detta är inte nostalgi. Det är emotionell effektivitet. Arkitekturen pekar inte framåt och knappt bakåt. Den pekar uppåt. Mot större, högre och blankare.

Självförtroende som material

I grunden är Trumps stil ett uttryck för samma sak som hans retorik. Absolut säkerhet. Ingen ironi. Ingen distans. När andra ledare försöker signalera eftertänksamhet signalerar Trump övertygelse. När andra kompromissar väljer han volym.

Man kan avsky det. Man kan skratta åt det. Men man bör inte missa poängen. Guld, kolonner och balsalar är inte dekoration. Det är makt formgiven i material.

Läs även: Viggos dagbok: flyg, fiktion och Farsta