De farligaste psykopaterna märks knapp

Arbetsplatsen som jaktmark

Flera forskare pekar ut arbetslivet som den miljö där kvinnlig psykopati får störst genomslag. Inte minst inom yrken som belönar social skicklighet, konfliktundvikande och relationsbyggande. Vård, utbildning, offentlig sektor och stora organisationer med otydliga maktstrukturer.

Mönstret är ofta detsamma. En person isoleras. Ryktesspridning normaliseras. Små påståenden planteras strategiskt. Offret börjar ifrågasätta sig själv. Kollegor drar sig undan för att slippa bli nästa mål.

Citatet från BBC Science Focus sammanfattar det väl: “Psykopater kan uppträda olika inför olika människor, som ett resultat av försök att charma den ena och skrämma den andra”.

Det är manipulation som affärsmodell.

Läs även: Njut januari – snart är årets skönaste månader slut

Gaslighting i lågmäld version

Gaslighting är ett slitet ord, men här passar det. Kvinnliga psykopater tenderar att arbeta långsiktigt. De skapar alternativa berättelser, ifrågasätter andras minnesbilder och bygger parallella sanningar. Allt sker med låg röst och korrekt språk.

Den som reagerar uppfattas som känslostyrd. Den som protesterar ses som svår. Den som bryter ihop bekräftar bara bilden.

Det är elegant. Och djupt cyniskt.

Varför ser vi dem inte

En del av förklaringen ligger i våra egna fördomar. Vi förväntar oss inte antisocialt beteende från kvinnor i samma utsträckning. När det sker omtolkar vi det. “Hon menade nog inget illa”. “Hon är bara stressad”. “Hon är väldigt engagerad”.

Forskningen pekar också på att kvinnliga psykopater i högre grad anpassar sig till sociala normer. De lär sig vilka känslor som förväntas, och spelar dem trovärdigt. Det handlar inte om att känna empati, utan om att simulera den.

En forskare uttrycker det krasst: “Många har lärt sig att maskera sina verkliga känslor och tankar extremt väl”.

Läs även: 24 citat du kan sätta upp på kylskåpet för ett bättre liv

Mindre våld, mer skada

Det betyder inte att kvinnliga psykopater är mindre destruktiva. Bara att skadorna ser annorlunda ut. Karriärer förstörs. Arbetsgrupper imploderar. Organisationer tappar kompetens utan att förstå varför.

I extrema fall leder det till långvarig psykisk ohälsa hos de drabbade. Sjukskrivningar, ångest och utbrändhet. Den gemensamma nämnaren är maktlöshet. Det finns inget tydligt övergrepp att peka på. Bara en känsla av att något är väldigt fel.

HR har sällan verktygen. Chefer vill helst att problemet ska försvinna av sig självt.

Färre klagomål, större problem

En av de mer obehagliga slutsatserna är att kvinnlig psykopati kan vara underrepresenterad i statistiken just för att den genererar färre formella klagomål. Offren tvivlar på sig själva. Kollegor vill inte ta strid. Chefer väljer den minst konfliktfyllda vägen.

Som en forskare uttrycker det: “Ett mer subtilt beteende lämnar färre möjligheter att klaga”.

Det är en systemrisk.

Läs även: Ännu ett extrajobb för SAS-vd –citerar John Lennon

Inte en diagnos, men ett mönster

Viktigt att säga: detta handlar inte om att sätta diagnoser på chefer, kollegor eller ex. Psykopati är ett spektrum, och de flesta människor uppvisar vissa drag i pressade situationer. Skillnaden ligger i graden, mönstret och konsekvenserna.

Det handlar heller inte om könskrig. Det handlar om att förstå hur makt, personlighet och organisationskultur samverkar. Att blunda för kvinnlig psykopati gör ingen mer jämställd. Det gör bara problemen svårare att hantera.

När det enda rimliga är att gå

Forskningen är ovanligt tydlig på en punkt. I många fall finns det ingen vinnande strategi för den som hamnat i skottlinjen. Att dokumentera, söka stöd och bygga allianser kan hjälpa. Men ibland är den mest rationella lösningen att lämna.

“Det är bättre att gå än att stanna i en situation som skadar dig varje dag”.

Det är inget svagt råd. Det är ett realistiskt.

Slutsats: det här är inte en kuriositet

Kvinnliga psykopater är inte ett exotiskt undantag. De är en blind fläck i både forskning och arbetsliv. Och just därför förtjänar ämnet mer uppmärksamhet, inte mindre.

Det här handlar inte om att misstänkliggöra kvinnor. Det handlar om att förstå att destruktiva personlighetsdrag inte har kön, men tar olika uttryck.

Och ibland är det farligaste i rummet inte den som skriker högst, utan den som aldrig höjer rösten alls.

Doldis tar över ett av Nordens största hotellbolag

Efter mer än 50 år på ett av Nordens största hotellbolag lämnar Uwe Löffler över vd-rollen i Ligula Hospitality Group.