Därför blev 70-talets barn mer tåliga

Tristess som träningsläger

Sommarloven var långa och tomma. Inga läger, inga bokade aktiviteter, inga föräldrar som kände ansvar för att varje timme skulle fyllas med innehåll. Man hade tråkigt. Det var inget problem. Det var ett tillstånd.

I efterhand har forskningen hunnit ikapp erfarenheten. Tristess tvingar hjärnan att arbeta själv, utvecklar planering, fantasi och förmågan att stå ut med sig själv utan ständig stimulans. Det som i dag ses som ett misslyckande i kalendern var då en fullt fungerande vardag.

Ska man berätta om gammal otrohet i en ny relation

Frågan gammal otrohet dyker upp oftare än man tror, hos terapeuter, i forskningen och runt middagsbord där vinet hunnit ett glas för långt. En människa

Misslyckanden som inte definierade

Att misslyckas var en del av paketet. Man kom inte med i laget. Man fick inte jobbet. Man förlorade.

Ingen rusade in och mildrade smällen. Besvikelsen erkändes, men den gjordes inte till en identitetskris. Det skapade en avgörande distinktion mellan att misslyckas och att vara ett misslyckande. En skillnad som visar sig vara användbar långt upp i vuxenlivet.

Väntan var standardläge

Ville man ha något fick man vänta. Ville man ha svar fick man leta. Ville man se nästa avsnitt fick man snällt vänta till nästa vecka.

Detta var inget medvetet experiment i självkontroll. Det var bara hur världen fungerade. Men det tränade tålamod på ett sätt som i dag känns nästan främmande. Förmågan att skjuta upp belöning var inbyggd i vardagen, inte något man behövde lära sig via appar eller kurser.

Fri lek utan vuxna

Barn rörde sig fritt. Först på gården, sedan på gatan, till slut i hela området. Vuxna syntes mest när något gått riktigt fel.

Konflikter löstes på plats. Regler skapades i stunden. Konsekvenser kom direkt. Det var ibland kaotiskt, ofta orättvist och nästan alltid lärorikt. Social kompetens byggdes inte i teorin utan i praktiken.

Därför orkar högpresterande samhällen inte ligga

Sex och ligga försvann inte i moralpanik. Det försvann inte i porrens tidevarv. Det försvann inte heller för att tekniken tog över våra liv. Det försvann

Vuxna hade egna liv

Föräldrar var närvarande, men inte tillgängliga dygnet runt. De arbetade. De hade vänner. De hade bekymmer som inte alltid delades med barnen.

Man gick hem själv. Man gjorde mackor. Man började med läxan utan att bli påmind. Inte av ideologiska skäl, utan av nödvändighet. Självständighet blev en bieffekt av vardagen.

Livets allvar var synligt

Döden fanns där. Människor dog. Djur dog. Sorg var inget man skyddades från med omskrivningar.

Det var inte alltid pedagogiskt. Men det lärde något grundläggande. Att smärta är en del av livet. Och att människor överlever den.

Marshmallowen som aldrig kom direkt

Allt detta får en vetenskaplig spegling i de klassiska marshmallow-studierna som genomfördes av Walter Mischel vid Stanford University under 1960- och 70-talen. Barn fick välja mellan att äta en marshmallow direkt eller vänta och få två senare.

De barn som klarade att vänta visade sig, över tid, ha bättre skolresultat, bättre hälsa och stabilare livsutfall. Inte för att de var duktigare, utan för att de tränats i fördröjd belöning. En färdighet som då var en självklar del av vardagen.

Läs även: Föreläsaren som inte vill bli presenterad

Hamiltons svenska slutkläm

I svensk kontext har Carl Hamilton länge varit skeptisk till samhällets ökande tro på styrning, manualer och institutionella lösningar. Hans poäng i boken Det infantila samhället är inte nostalgisk, utan funktionell.

När ansvar, risk och väntan byggs bort, försvinner också träningen i att hantera dem. Självständighet uppstår inte genom instruktioner, utan genom erfarenhet. Institutioner kan stötta, men de kan inte ersätta vardagens friktion.

Det är ett resonemang som binder ihop psykologin med samhällsdebatten. Vi tog bort tristessen, väntan och motgångarna. Sedan blev vi förvånade när inget av det ersattes av resiliens.

Slutord

Det var inte bättre förr. Men det var mindre kontrollerat. Och kanske var det just därför en hel generation lärde sig att stå stadigare när livet inte levererade enligt plan.

Frågan är inte om vi ska återskapa 1970-talet. Frågan är om vi vågar släppa taget lite oftare, även när det känns obekvämt.

Läs även: Viggos dagbok: Från regionaltågets kallbrand till examinerad reseledare