Ett gammalt SAS-hotell vid Brunnsviken har blivit Nobis nya prestigeprojekt: Hagastrand. Perfect Weekends redaktör Viggo Cavling checkar in, tränar som på nattklubb och testar om konferens-DNA:t går att tvätta bort med design, ostron och en snäll Negroni.
Viggo testar Hagastrand
Det här är en krönika och åsikterna som framkommer är skribentens och återspeglar inte nödvändigt redaktionens uppfattning.
Den svenska hotellmarknaden domineras av två dinosaurier: noterade Scandic och Petter Stordalens Strawberry. Bägge har ungefär 200 hotell var och slåss om positionen som landets största hotellkedja. Svaret på vem som är störst beror på vem man frågar.
Bakom dessa finns mindre aktörer som Elite, Ligula och BWH. De har ganska många enheter, men det är ändå långt till guld- och silvermedaljer.
Och bakom dessa finns Nobis Hospitality Group. Alessandro “Sandro” Catenaccis hotell- och restaurangbolag. Vd och huvudägaren är mest känd för att ha köpt Tore Wretman-koncernen i Operahuset 1987, innan han fyllde 30 år. Sedan dess har det blivit flera juveler i vår huvudstad: Stallmästaregården, Hotel Clara på Sveavägen och Hotel Nobis på Norrmalmstorg. Nyligen öppnade man restaurang Slussporten under Guldbron på Slussen, granne med en månad gamla Agrikultur.
När jag intervjuade Sandro för några år sedan för Travel News sa han bland annat: “Jag utgår från min egen smak och tittar inte på våra konkurrenter. Det har funkat i 40 år, så något måste jag göra rätt.” Den långsiktiga planen var att lämna över kaptenskepsen till barnen, men det kom en pandemi emellan som förstörde lönsamheten. Nu är det länge sedan, och sakta växer firman med en krog och ett hotell om året.
Det klassiska sunkhaket flyttar till Vasagatan
Efter mer än 40 år på Sveavägen lämnar sunkhaket Hard Rock Cafe Stockholm sin gamla adress och kliver rakt in i citypulsen. Inom kort öppnar man på hörnet
Från SAS till Sandro
Senaste tillskottet är Hagastrand, det gamla SAS Radisson-hotellet vid Frösundavik, ett stenkast från SAS HQ och Haga slott. I det senare huserar kronprinsessan och prins Daniel, tillika några av Sandros bästisar. Första gången Sveriges blivande drottning hånglade med sin blivande man och blev paparazzifotograferad hände det på restaurang J i Nacka, som ägs av … just det, Nobis.
Träning som nattklubb
Jag lyckas vigga en pressbiljett till träningsformen Sanctum och få den utökad till en övernattning och middag. I ett pressmaterial läser jag: British Vogue och American Vogue har beskrivit Sanctum som “framtiden för träning”. The Times öser också på: “bättre än terapi”. Jag kör ett pass i källaren och kan konstatera att det funkar fantastiskt om man gillar att klubba med hörlurar. På Instagram ser jag att Dolph Lundgrens döttrar är minst lika nöjda med sitt pass dagen före mitt, tillsammans med H&M Move. När du läser detta kör man ett stort pass på Café Opera. Min sammanfattning: svettigt flum.
Wingårdh har varit här
Hotellet då? Jo, det har fått ett fint ansiktslyft signerat Gert Wingårdhs arkitektkontor. Självfallet är själva stommen, som andas postmodernt åttiotal, kvar. Men jag gillar de nya möblerna i husets mittskepp. Och lamporna i receptionen av glas, liksom de i taket på väg mot restaurang Njord. I källaren har ett garage förvandlats till spa, och även detta funkar fint. Det är inte lika mycket party som på Ellery Beach eller lika sobert som på Yasuragi. Men någonstans mittemellan.
Viggo testar Brasserie Astoria
Perfect Weekends redaktör Viggo testar Brasserie Astoria – Björn Frantzéns jättekrog i gamla biografen – och inser att det som en gång kändes klumpigt nu
Konferens-DNA som sitter i väggarna
I själ och hjärta är Hagastrand ett hotell för konferensgäster och affärsresenärer. Dessa ränder från SAS storhetstid under Jan Carlzon går förstås aldrig riktigt ur, även om man tar in landets bästa arkitekt. Följaktligen blir det lite ödsligt på helgerna när enorma ytor ska fyllas med par som mest av allt vill hångla i rummet. Speciellt under middagen i restaurangen brukar detta tillstånd kulminera.
Jag skrev om detta fenomen kopplat till alla hjärtans dag och fruktar det värsta när vi kliver in i Njords stora matsal med utsikt mot Brunnsviken. Men jag har fel. Vi möts av ett rum fyllt av tjejgäng, par, äldre och yngre, familjer – och ja, även lite bögar. Alltså exakt den mix som krävs för att en restaurang ska bli ett självspelande piano.
Middagen räddar helgen
Vi får ett bord och den bästa servitris jag mött i år. Hon är både kunnig och rolig utan att vara det minsta mästrande. Bra energi. Jag börjar med en Negroni som är väldigt snäll utan att vara mesig och tre ostron i olika såser. Det som badar i ponzu funkar bäst. Vi fortsätter med ett gäng rejäla grillade rödräkor och en tunt skivad rå hälleflundra. Den fina fisken försvinner lite under ett täcke av tomat, jalapeño, gochukrasse och friterad silverlök, men det blir en fin start på måltiden. Räkorna är riktigt mumsiga, mitt absolut finaste betyg.
Måltiden fortsätter med en perfekt tillagad torskrygg och en nästan lika elegant abborre. Lite besviken blir jag på min efterrätt, Gabrielas – en rörig mix av alldeles för många godsaker som tar ut varandra. Men när man letar fel så hittar man dem. Husets viner behöver inte skämmas, de gör jobbet.
Slutomdömet
Rummet då? Jo, det funkar finemang – bortsett från att det krävs en ingenjörsutbildning för att få den stora tv-skärmen att samarbeta med Netflix i telefonen. Men det funkar fint att titta på den suveräna tyska spionserien ”Unfamiliar” på datorn i den sköna sängen.
Läs även: Retsticka, rock’n’roll och fel vernissage – en vanlig vecka i Viggos dagbok
